Vi måste prata om Carcass

 

Kommande vecka spelar grindcorelegenderna Carcass i Göteborg och Stockholm. Ett band som från början provocerade med sin aningen magstarka estetik där bildcollage med likdelar och djurkadaver prydde omslagen och texterna mer påminde om obduktionsprotokoll. 

Jag minns när jag hörde bandet för första gången. Det var i kölvattnet efter att Napalm Death stormat in i mitt liv 1987 och man började botanisera i skivbolaget Earaches katalog. Skivan “Symphonies of sickness” inköptes på Skivbörsen i Västerås som bjöd på en köttig estetisk upplevelse när man öppnade gatefolden. 

Och musiken var så primal. Gitarrerna lät bokstavligen som köttkvarnar och Jeff Walkers röst var mer av ett gurgel från ett varfyllt sår. Det lät så fruktansvärt hårt och coolt. Jag älskar fortfarande den där skivan.  

Snorting the stench of latent effluvium

And maturing damp fumes

This foul menage forces tears to your eyes

As the corpse's gas are exhumed....

- “Reek of putrefaction”

För att skriva texterna tog Walker hjälp av forensiska rapporter och medicinska ordböcker. Intresset för ruttnande kött i text och bild kanske ska uppfattas med både en glimt i ögat och som ett statement då han var känd i hemstaden Liverpool för sitt engagemang för djurrättsfrågor och vegansk livsstil. 

Men även om musiken kan uppfattas som rå och brutal har det nästa alltid funnits en elegans i den. Tidigt kom den svenske gitarristen Michael Amott med i bandet som höjde den tekniska kompetensen tillsammans med Bill Steer och på de efterföljade skivorna rör man sig allt mer mot teknisk death metal snarare än grindcore. På 1991 års "Necroticism - Descanting The Insalubrious" hör man tydligt hur riktningen ändras och på “Heartwork” uppnås perfektion i balansen mellan mangel och den där elegansen. Skivan är än idag en mall för hur modern death metal låter och på de sentida plattorna som kommit efter återaktiveringen av bandet 2007 hör man att det är “Heartwork” som fortfarande är grunden i musiken de gör. 

2025 är förvisso de mest provokativa elementen i Carcass borta. Men fascinationen för kroppens fysik finns kvar och även en viss del av aktivismen skulle jag säga. Den senaste plattan “Torn arteris” från 2021 har ett hjärta byggt av grönsaker på omslaget och nog hör man fortfarande ingående beskrivningar av kroppens inre organ eka i musiken. Så idealen har man knappast övergett. 

Så Carcass stinker inte av förruttnelse på något sätt utan känns fortfarande relevant och ja, jag tänkte nästan säga fräscht.

/Magnus Tannergren Carcass live på Malmö Massacre 2023