Heavy Underground

Ser man till vilka som sjunger på svenska, så är LK14 landets största och populäraste punkband. Känslan är att de säljer mest skivor, merch och biljetter vid spelningar i alla fall. Nu släpper man en ny LP/CD via Second Class Kids, som vanligt. 12 nya låtar är vad vi får och köper man CD-versionen får man även ”Trallkrucifixet” med på köpet. Det gillar man ju, många hits på den. Om vi börjar såhär - alla som diggar Lastkaj får vad de önskar. Djävulskorset är precis vad ni kan förvänta er skulle jag säga. Flertalet bandmedlemmar står för sången, vilket är en stor styrka, och det är låtar man inte kan förneka att man dras med i. Vissa kan komma att hävda att de till en början känner en mättnad på soundet. Men efter några lyssningar gissar jag på att man är redo att utnämna även denna platta till ytterligare en succé. Jag har själv funderat på om jag inte är mätt på deras spelningar och täta skivsläpp.  Det är jag inte. Och jag ska egentligen vara tacksam för att de åker runt och spel...

Det har nästan gått fem långa år sedan vi hörde något nytt från Lowrider. I december 2019 så släpptes deras underbara platta ”Refractions” och oj vad den plattan snurrat många gånger hemma hos mig. Nästan lika lång tid har förflutit sedan Elephant Tree släppte ”Habits”. Här gör de båda gemensam sak och delar en splitplatta. Sida a är Lowriders och de inleder med den rockiga och inte ens tre minuter långa ”And the horse you rode in on”. En upptempo låt som direkt markerar att Lowrider är tillbaka och det med besked. Efter en upptempoinledning så kommer den fantastiska ”Caledra” som drar ner tempot markant och här kommer slingorna och fuzzen fram och smeker dina trumhinnor med ljuv musik. Det är helt enkelt omöjligt att värja sig. Man är helt och hållet i Lowriders värld. Det följer två spår till på Lowriders sida men för min del så är segern redan vunnen med den tio minuter långa ”Caledra”. På sida b hittar vi alltså Elepant Tree som är en ny bekantskap för mig. Till skillnad från Lowr...

Den här skivan fick ta sin tid att smälta. För det känns som om det är musik som är värd just tid. Thurston Moore är ju allom bekant som frontfigur i Sonic Youth och nu mer som allmän kulturprofil när man pratar om alternativ musik. Och efter att ha läst hans biografi “Sonic life” så inser man hur mycket musikhistoria den här mannen är laddad med. Allt från punken på 70-talet till alternativrocken på 90-talet. Thurston var där.  Jag tänker på det när jag lyssnar på “Flow Critical Lucidity”. Här finns allt det här samlat i musikens DNA. Från den extremt finkänsliga popnerven till tung psykedelisk drone. Allt med den där omisskännliga dissonansen som Moore har i allt han gör. Det låter vackert men det finns alltid en skevhet i det.  På många av låtarna på den här skivan har dessutom slagverk som central komponent i ljudbilden vilket ger en jazzig känsla som jag inte hört tidigare. Du hör det i det Allen Ginsbergrusiga öppningsspåret “New in town” och singelsläppet “Rewilding”. D...

Bra grindcoreband finns det idag rätt många av i Sverige och Gadget måste man ju säga är ett av de mer rutinerade av dem. Så det var såklart en nobrainer att det blev ett besök till Sundsvall och Pipeline då Gadget var på besök.  När jag anländer så hinner jag se de sista låtarna av Muteny som var kvällens första band. Ett ungt thrashband som gör ett stabilt jobb och verkligen har framtiden för sig när de fått lite mer rutin under vingarna. Andra bandet för kvällen heter Riskbrukarna och är ett rätt nystartat punkband. De har publiken med sig från första till sista not och levererar en grym spelning. Det märktes verkligen att de trivdes på scenen och jag är säker på att vi kommer att få höra mer från dem i framtiden. Dock så var ju Gadget huvudbandet för kvällen och de var ju också största anledningen till att jag befann mig på Pipeline denna kväll.  Rutin är viktigt för att leverera en bra spelning och det är verkligen något som Gadget dryper av. De fullkomligt äger scenen fr...

  Splitalbum med två punkband som tilldelades ”Lastkaj 14 Punkstipendium 2023” och därmed fick chansen att släppa ett splitalbum genom Second Class Kids. Spår 1-6 framförs av Ärkepucko från Falun. Här fattar jag det som att det bara är två ordinarie bandmedlemmar, men att någon ytterligare säkert hoppar in vid spelning? Jag känner hur som helst igen bandnamnet sedan någon samling ifrån Grönpeppar Records.  Ärkepucko kör kvinnligt på sången. En tjej som känns genuin och menar vad hon sjunger om. Klassiska områden som förknippas med punk avhandlas. Själva musiken rör sig mellan punk och mer rockigt, med mycket fokus på att sångerskan sjunger ut för fullt. Av de sex spår som finns med på CD/LP:n är första låten ”Jobba tills du dör” den som sticker ut även efter flertalet lyssningar. I övrigt så är det inget nytt eller något som kommer göra att jag kanske kommer intressera mig ytterligare för bandet. Med det sagt, det är inte dåligt, men samtidigt inget jag direkt kommer rekommend...

  Jag har inte skrivit någonting här sedan jag besökte Way Out West i augusti, och anledningen till det är att jag har varit alldeles för distraherad och ur fokus för att hitta orden – men så kom Divers nya skiva One Million Crystals, som på något sätt väckte mig ur min orddvala. Genremässigt rör det sig någonstans i den alternativa rockens värld, där olika musikstilar och artistreferenser blandas friskt. Det är som att man har lyckats plocka det bästa från artister som PJ Harvey, Nick Cave, The Doors och The National och strösslat country-twang, krautrepetition och psykedelika över det hela. Enligt Spotify var det fyra år sedan Divers släppte föregångaren (The Start of It All), och jag vet såklart inte varför det har tagit såpass lång tid mellan den skivan och One Million Crystals – men jag gissar att bandet har lagt extremt mycket tid på att sätta produktionen och alla små detaljer. För det här är nördigt på riktigt. Produktionsmässigt slås jag först av att det låter organiskt. D...

  Det finns många band runt om i världen som heter Retribution men det finns bara ett band som Retribution från Dalarna. Med superlativen redo ska jag nu ta mig an den mest positiva recension jag någonsin gjort. Det här släppet förtjänar inget annat än total dedikation. Smaka på det här: Ett debutalbum som är så svart, så vackert och helt otroligt välgjort. Precis så smakar Retributions kommande skiva ”Tales of Torment”. Jag har helt ärligt aldrig hört en så oerhört fulländad debut som det här är. Samtidigt som jag saknar ord på grund av fullständig beundran så har jag så mycket att säga. Det faktum att skaparna av den här guldklimpen är unga är något jag bara precis nu kommer nämna snabbt. Jag väljer att fokusera på all talang, oerhörda instrumenthantering och röstkvalitet istället. Som sig bör. Åldern är helt ovidkommande. Musik som berör mig på helt andra nivåer behöver jag dela med någon som förstår mig och mitt sätt att ta mig an ett lyssnande och dissikerande av ett album. Ja...

Grand Magus har släppt album med jämna mellanrum sedan 1999. Album som varit stabila. Senaste släppet ”Sunraven” är inget som skiljer sig från den normaliteten. För det första så måste jag nämna albumets omslag som tilltalar mig väldigt mycket. Enbart valet av färger och designen hade lockat mig till köp om jag hittade den i en skivback. Men för att snacka om själva låtarna istället så är jag nöjd. Stundtals riktigt nöjd. I en bra och snygg matta av tunga riff och felfri sång finns dock en riktig topp för mig. Låten ”The Black Lake” ger ruggigt sväng. Inledande spåret ”Skybound” får mig att undra om jag av misstag klickat in mig på Amon Amarth men nej då, jag lyssnar på Grand Magus. På nästa låt undrar jag (såklart skämtsamt) igen om jag slajdat in felaktigt på samma nämnda grupp än en gång. ”The Wheel of Pain” låter i introt exakt som ”Pursuit of Vikings”. Under 35 minuter får vi en lagom mix av polerad svärta. Dom tyngre delarna av skivan intresserar mig mest men för den delen ogilla...

  “See you on the other side” sa Steve Von Till när han började sin spelning i Stockholm förra hösten. Sen framförde han musik som kändes hämtad från en annan tid och värld. Det är få människor på den här planeten som kan säga saker som att musiken är "en högre makt", "en energi" och att det är någonting "större än livet" utan att det låter fånigt. Men Steve Von Till är en av dem som kan det. Harvestman är en sida av Von Tills musikskapande som lutar sig mot det psykedeliska och esoteriska. Teman som återkommer är runor och mysticism. Det är inte alltid lätt att ta till sig. Men belöningen är desto större när man bryter igenom barriären till den andra sida.  Part I “Triptych” är precis som den heter tredelad historia. Varje del av projektet kommer att släppas på en egen skiva vid tre olika fullmånar under våren, sommaren och hösten. Sa jag att Harvestman handlade om mysticism? Nåväl, nu kommer alltså den första delen. Processen har varit lång för att slutf...

Nerverna kommer från Hälsingland och spelar någon slags postpunk eller posthardcore. En sjutummare och en splitkassett har de tidigare släppt så detta är första fullängdaren. Att med ord försöka förklara hur Nerverna låter är inte helt lätt men om jag säger lite småskev punkrock så kan det kanske ge en hint om vilka trakter vi rör oss i. Jag ska börja med att säga att för min del så var det verkligen inte någon omedelbar kärlek när jag först lyssnade igenom ”Hållplats Norr”. Dock så fanns det något som stannade kvar hos mig efter första genomlysningen. Jag var helt enkelt tvungen att återvända till Nervernas värld igen och det var då som ljuv musik uppstod. Musik kan ju väcka känslor och det är just det som ”Hållplats Norr” gör hos mig. Under tiden man lyssnar igenom plattan så hinner de flesta känslor vandra förbi. Vissa stannar kvar ett längre tag och andra fladdrar snabbt förbi. Det finns någonting kraftfullt, primalt och genuint i Nervernas musik som gör att man stannar upp och ver...

  Det här är en fantastiskt avig platta. Det fattar man redan i introt då det konstateras att man har panik men även moral. En både rolig men också allvarlig ordlek.  Det Moralpanik med sångaren David Andersson (även författare till boken “Råpunk”) i spetsen plus lite annat fint folk från den östgötska punkscenen gör är att visa hur elastisk musik kan vara. För det är inte renodlad punk eller hardcore. Det ekar av Bad Brains och liknande band samtidigt som det låter av så mycket annat.  Och det gör det väldigt roligt att lyssna på “Tatuerade entreprenörer”. Även om texterna är synnerligen vassa och allvarliga på sitt sätt så finns det en befriande lekfullhet i Moralpaniks musik.  Den här skivan gjorde mig glad.  /Magnus Tannergren 

Fem långa år har gått sedan Idiot Ikons förra platta ”Existence” släpptes. Jag kan tänka mig att ni är många därute som väntat på en ny fullängdare. Det har iallafall jag gjort och nu är äntligen den väntan över.  Efter att lyssnat igenom denna självbetitlade platta några gånger så kan jag konstatera att det är ett Idiot Ikon som utvecklats en del som låtskrivare och det är en bättre produktion om vi jämför med föregående platta. Dock så har man inte tappat råheten. Vi snackar fortfarande hård och rå punk med en svinförbannad sångerska som förvisar de flesta andra vokalister direkt till skamvrån för omedelbar uppläxning. Det mesta är alltså sig likt men bara lite bättre. Texterna handlar mycket om att vara sig själv och inte låta andra styra ditt liv. Allt framfört med fullständig övertygelse av sångerskan Maria och kompat av ett solitt band i högform.  Framtiden för Idiot Ikon borde vara ljus med ett såhär starkt album i bagaget. Får man önska något så är det att Idiot Ikon h...

Medlemmarna i ”Skamfläck” har tillsammans ett gediget punk-cv. Band såsom Svart Snö och Sunday Morning Einsteins skvallrar en del om den rutin som går att finna. Dock så vill jag vara tydlig med att Skamfläck med sin råa och samtidigt melodiösa hardcorepunk tydligt står på egna ben. Soundet är rått och en smula kyligt. Det finns tyngd såväl som d-takt och melodier som fastnar. Allt kryddat med politiska texter med hjärtat till vänster som beskriver vår samtid.  Med andra ord så är denna platta som en påse av ens favoritgodis för en älskare av hård punk. Jag har märkt de senaste veckorna att denna platta har växt en hel del för mig. Den har spelats rätt flitigt och jag går titt som tätt och nynnar på ”Nej för fan” som rimligtvis borde vara en ren punkhit och locka till allsång på spelningar.  Som grädde på moset så pryds omslaget på denna platta av en svinsnygg målning signerad konstnären Charlie Granberg. Så vad väntar du på? Bara att införskaffa denna platta på vinyl som är...

Norrköpings svar på The Clash? Ja den tanken slår mig när östgötarna samlar ihop sin digitalt utgivna produktion mellan åren 2021 och 2024 på vinyl. Det är en stabil samling låtar som lutar sig mot ett gediget punkrockarv med lite baktakt i ryggraden.  23 Till gjorde sig ett namn redan i början på 90-talet då de sögs med i den allmänna vågen av svensk punk och uppnådde respekt med sin cover av NJA-gruppens låt “Balladen om Olsson” och ett par riktigt bra plattor under dessa år. Själv såg jag dem live ett par gånger då det begav sig bland annat på en nu mer lokalt mytomspunnen luciaspelning i Hallstahammar 1994 tror jag.  På den här samlingen visar bandet upp en bra bredd på bra låtar som vittnar om ett gediget hantverk med texter som engagerar. Och den enda musikaliska referens som egentligen känns rimlig är just den med The Clash då musiken går lite i den traditionen. Bäst blir det egentligen när de låter baktakten styra som på “Det var så dom sa” eller i “Fenomenala Ännu eka...

  Göteborg fortsätter att leverera hardcore i världsklass och Modern Guilt är en viktig del av den positionen. Det bevisar den här EP:n som bjuder på sex spår som ställer ner det så kallade skåpet. Med rötterna i 80-talets hardcore blandat med en modern känsla bevisar bandet varför stan är Sveriges framsida även när det kommer till den här musikstilen. Soundet är klassiskt för genren och låtarna är välskrivna och utan undantag bangers allihop. Det är svårt att sitta still till hits som "Won't slow down" eller "For the people" bara för att nämna två. Men alla låtar bör orsaka moshpits på kommande spelningar. Och när avslutande "Next episode" klingar ut så är det just det man längtar efter. Nästa kapitel i Modern Guilts historia.  /Magnus Tannergren

I juni så skrev jag i min recension av samlingsplattan ”Greetings from Sweden vol 2” att  PX-30 är ett band jag ska hålla ögonen på framöver. Vilket jag försökt att göra. En fullängdare har funnits tillgänglig på streaming sedan ungefär samma tid som samlingen släpptes. Men tack vare det finfina skivbolaget ADULT CRASH så finns den numera också på underbar vinyl. De två spåren som PX-30 bidrog med på ”Greetings from Sweden vol 2” skvallrar rätt bra om vad man kan vänta sig på denna fullängdare. Kompromisslös aggressiv hardcore med väldigt politiska texter. Allt framfört av musiker i högform och en desperat och snorförbannad sångare. Låttitlar som ”Omgiven av idioter” och ”Pappa betalar” eller textrader som:  ”Härskat och söndrat i över 13 år. Vill slopa konceptet offentlig sjukvård. Irene Svedonius kan suga mitt arsel. Hon följer sin dröm och drömmen är varsel” talar sitt tydliga språk. Lyriken är som ni förstår ren och skär punkpoesi.  Jag kan bara konstatera att PX...

Ni som följer Heavy Underground vet att skivbolaget Suicide Records ligger oss alla här på redaktionen varmt om hjärtat. Inte bara för att det ger ut fantastiska band utan också för att mannen bakom bolaget, Roger Andersson, driver Suicide Records med ett enormt stort och bultande hjärta. Allting görs med den största kärleken man kan hitta i branschen.  “In the loving memory of you” är nog kanske det finaste som Roger och Suicide Records har gjort. En samlingsskiva med band från bolagets stall som bidragit med unika låtar på en samlingsskiva som syftar till att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och samla in pengar till organisationen Suicide Zero. Det finns naturligtvis djupt personliga orsaker till detta som nog Roger själv berättar bäst om men jag tror ni kan ana vad det handlar om.  En samlingsskiva kan ofta bli lite splittrad. Särskilt om det är olika genres inblandade. På den här samlingen får man hela Suicide Records bredd och det betyder att du får allt från death me...

A Swarm Of The Suns skiva “Zenith” som kom 2010 är en platta som lever kvar i mig 14 år senare. Det var och är fortfarande en av de mäktigaste musikaliska upplevelser jag haft på skiva. Deras version av postrock var och är unik.  Nu kommer det fjärde studioalbumet och med två ytterligare skivor i bagaget sedan “Zenith” så har bandet gjort en resa genom musiken som fascinerar. “An Empire” är 70 minuter lång och musiken är fördelad på sex spår med de två 18-minuterkolosserna “The Pyre” och “Anthem” som pelare och som hålls ihop av övriga spår som snittar på 7-12 minuter. Det är långsam musik som kräver koncentration av lyssnaren. ‘ Man får känslan av att Jacob Berglund och Erik Nilsson som är genierna bakom det här bandet liksom söker vägar genom musiken och mejslar fram stämningar, melodier och ljudlandskap ur ett musikaliskt urberg. Resultatet är stora musikaliska skulpturer som reser sig mot himlen. Det är stundtals oändligt lågmält vackert och stundtals intensivt med decibel stor...

BAM!  En bombastisk inledning där ingen hänsyn tas till att lyssnaren ska få gungas in mjukt i skivan, det är precis så Nornas skapelse nummer två välkomnar oss in i dess värld. Dom långa, repetitiva partierna blir lite som en skön meditation och är faktiskt utmärkta att jobba till. Jag har testat. Debuten ”Star is way way is Eye” var en väldigt bra och välgjord skiva men jag måste säga att jag placerar det här släppet ännu ett par pinnhål upp på kvalitetsstegen.  Tomas kraftfulla, fint desperata röst är nu ännu bättre och allt från just sång till det instrumentala blandas till en skönt homogen skapelse. Spår nummer två; ”For Fear of Coming” har en fullkomligt medryckande gitarrslinga som  i sin enkelhet helt fångar in mig. Jag nämner sällan favoritlåtar på skivor men nu gör jag ett undantag. Den här schweizisk-svenska trion lämnade ingen oberörd efter sin debut 2022 som blev rättmätigt hyllad. Nu följer man upp med album nummer två som håller lika fina klass, lika mycket...

Slakthusområdet vid Globen ser nu för tiden ut som en sönderbombad stad. Stora grushögar omger de hus som fortfarande står kvar. Gentrifieringen pågår och en ny tunnelbanestation håller på att byggas. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det känns som att Stockholm är en ganska trasig stad.  Inne på Slaktkyrkan sätter jag och hustrun ute på den lilla innergården och tittar på folk i väntan på att kvällens begivenhet ska börja. Ensamma män i popfrisryer stirrar på sina telefoner där de säkert håller på att uppdatera sitt instagramkonto med content om var de befinner sig ikväll  åt de 2000 följare de skrapat ihop med åren. Eller så läser de bara på Aftonbladet. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är en ständig parad av t-shirts med allehanda tryck på som anger musiksmak. Allt från Einstürzende Neubauten, någon obskyr norsk black metal-orkester till 90-talsrock syns. Jag ser minst tio blusar från olika år på Roadburn. Medelåldern är nog 40 år. Hälften av den tillströ...

  Det finns ju flera anledningar till att känna eufori när man ser denna splitsjua. Dels så står det ju Sickrecy på omslaget. De är ju tveklöst ett av världens bästa grindband idag. Dels så står det ju att Flyktsoda är ett av bolagen som släppt den också. En kvalitetslabel i sann DIY-anda utan undantag bara släpper bra musik. Så efter att konstaterat dessa två saker så ger vi oss på att lyssna på musiken. Sickrecys sida inleds med den nya låten ”De-evolution progress”. Det är en grinddänga som heter duga och som direkt visar att här har vi ett band som spelar i grindens högsta elitserie och att de hör hemma där. Blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis arga stämma vrålar ut den samhällsmedvetna lyriken. Han har verkligen en stämma som är skapt för grind. Andra och avslutande spåret är en cover på Ernst and the Edsholm Rebels gamla punkdänga ”Religion”. Sickrecy gör den till sin egen men samtidigt med respekt. När a-sidan är slut så sitter man ju där och suktar efter m...