Heavy Underground

Vokonis har fyra fullängdare i bagaget varav den senaste ”Odyssey” kom 2021. Den konstanta medlemmen sedan starten är sångerskan och gitarristen Simona Ohlsson. ”Exist within light” består av tre låtar och är en försmak av nästa fullängdare som kommer nästa år från om jag förstått det hela rätt.  Ni som följt Vokonis ett tag vet ju att de spelar stoner med tydligt proggiga inslag. Jag tycker att de proggiga elementen tagit mer och mer mark för varje släpp och de har de även gjort på denna ep. Ni behöver dock inte vara de minsta oroliga, det är såklart fortfarande väldigt tydligt Vokonis.  Denna ep inleds med ”Houndstooth”, en rätt snabb låt som inleds med en underbar gitarrslinga som snabbt griper tag i dig och ögonblickligen transporterar dig till Vokonis värld. Under de dryga fyra minutrarna som denna låt pågår så inser man ganska så fort att Vokonis är ett band som har framtiden för sig då de verkligen kan komponera låtar och melodier som sätter sig som ett smäck på hjärnan...

Hur många gånger orkar man höra det där motorsågsmullrandet från gitarrer? Eller dubbeltrampet på baskaggarna? Eller det gutturala growlandet? Tröttnar man inte på det? Vi har ju ändå hört det i över 30 år.  Svaret är aldrig.  Speciellt inte när det är så väl genomfört som när Xorsist gör det. På sin andra platta inleder bandet förrädiskt lugnt med ett vackert pianostycke men efter dryga två minuter så startar köttkvarnen och vi manglas ner av en vägg av HM2-distortion och man känner hur den där härliga känslan i kroppen återvänder som den gör när andarna från Entombed, Dismember, Grave och alla de andra föregångarna i genren åkallas.  Det är en underbar besatthet. Xorsist imponerar på "At the somber steps to serenity". De håller sig väldigt sanna till traditionen och levererar skitig death metal med punkig känsla, skavd ljudbild komplett med den smuts man vill ha. Samtidigt så låter det ju modernt och fyllt med energi vilket gör att jag tänker att death metal aldrig komm...

Hur följer man upp ett perfekt album? Hur tar man ett kliv uppåt men samtidigt neråt i det mer mörka Fortsätt läsa så ska jag förklara. År 2023 har Lowest Creature existerat i tio år och ”Witch Supreme” är deras present till oss lyssnare som tack för ett fantastiskt decennium. Eller, jag väljer iallafall att se det  så eftersom albumet är väldigt efterlängtat av mig och många andra och lillebror är en total kross! Hur var det nu med att följa upp ett perfekt album, som i detta fallet är föregångaren ”Sacrilegious Pain” släppt 2019? Jag kan inte ens räkna på mina fingrar, tår, hårstrån hur många gånger jag har lyssnat om och om igen på just den skivan… Självklart har man då förhoppningar och önskningar om att nästa album ska bli lika bra eller ännu bättre. Dom förhoppningarna infrias helt och hållet kan jag meddela! ”Witch Supreme” kliver på som en naturlig övergång från den mer peppigt fartfyllda förgångaren och känns helt självklar. Bandets sound känner vi igen men man har även kl...

  Det är en regnig kväll vid Slaktkyrkan i Stockholm när jag anländer. Det är dags att dyrka två av portalbanden för posthardcore eller vad man nu vill kalla genren. 90-talet är också högst närvarande. På flera sätt. Dels för att både Quicksand och Fireside stod på sin absoluta topp under detta årtionde. Dels för att publiken som samlas i Slaktkyrkans stora sal är i åldern 45-55 och består av män i flanellskjorta, keps och skägg. Ingen ungdomsgård direkt. Jag undrar lite elakt varför alla gamla människor ska envisas med att komma in i lokalen och fotografera den tomma scenen för att sen lägga ut på sitt Instakonto där bilden får trängas med en massa andra foton på cykelutrustning, långkok och teambuildingdagar med de andra mellancheferna eller copysnubbarna. Jag suger vidare på min alkoholfria IPA i väntan på att Misha eller Martin ska dyka upp. Det gör de till slut och vi har en trevlig stund där vi diskuterar Kristoffer Åströms sångröst och när vi såg Fireside senast (för min del...

Jag föredrar att lyssna på musiken från 90-talet på cd. Det känns liksom mer rätt och äkta. För det var så jag gjorde det back in the days som man säger. Jag har ett slitet exemplar av den här skivan i cd-lådan som spelats på ändlösa fester, bakfulla söndagar och jag såg säkert Coca Carola minst tio gånger när de spelade låtar från den under första halvan av 90-talet.  Så att nu sitta och hålla “Tigger & Ber” i vinylversion i sin hand känns lite överflödigt. Samtidigt gör det mig väldigt glad att den här plattan får nytt liv för det är en fantastisk debut-LP. Coca Carola startades av Curre Sandgren och Mårten Tolander och hade redan innan den här skivan släppt några låtar tillsammans med Norrköpings 23 Till på EP:n “Anabola melodier” redan 1988.  Men 1992 spelades fullängdaren in tillsammans med svensk trallpunks nestor Christian Edgren som hade fullt upp i studion med ett Coca Carola som hade repat väldigt dåligt inför inspelningen och Edgrens vedermödor beskrivs underhål...

Jo jag är fullt medveten om att ”Mardrömmen” av Usch! Släpptes redan i december 2022. Men tack vare de grymma skivbolagen Halvfabrikat, Ken Rock och Flyktsoda så kan vi alla nu njuta av denna pärla på härlig vinyl. Därför så skriver jag en blänkare om den då jag hoppas att alla med god musiksmak därute hugger ett ex till er fina vinylsamling. Jag lovar, den kommer att pryda sin plats väl.  Usch! kommer från Göteborg och ”Mardrömmen” består av sex stycken låtar av härligt rå d-takt där alla spåren får plats på en sida av vinylen då den klockar in på totalt 17 minuter. En sak som verkligen inte märks är att detta är deras första släpp och att det är ett ungt band. Det låter betydligt mer rutinerade än så. Redan halvvägs in i första spåret ”Krigets första timmar” så är man fast. Nacken gungar med gillande och näven far upp i luften. De två följande spåren ”Mardrömmen” och ”Våldsmonopol” är två höjdare och mina favoriter på plattan. Högklassigt rens från första till sista ton.  ...

  Berget Bergmans tredelade projekt fortsätter och uppföljaren till utmärkta "Eschaton I. Reckoning Day" är samma blanding av thrash metal och klassisk heavy metal utförd på samma i det närmaste perfekta sätt. Man.Machine. Industry låter idag som ett hårdrockigare Megadeth vilket inte är ett dåligt omdöme utan snarare tvärtom.  Jag uppskattar de starka refrängerna, det ogenerade hyllandet av en tid då allting inte var så krångligt och musiken bara skulle vara hård och tuff. För det är precis vad det här är. Allt genomfört med precision och en klockren ljudbild där allting hörs i en perfekt balans. Pilsnabba riff, mullrande bas och smattrande trummor.  Livet behöver inte vara svårare än så.  /Magnus Tannergren

  Sveriges okrönta indiedrottning Nicole Sabouné är äntligen tillbaka med en fullängdare. Jag har gillat henne sedan debuten "Must exit" som tog mig med storm med sin charmiga postpunk. Uppföljaren "Miman" var mer storslagen och utforskande men minst lika bra. Och 2021 fick vi "Attachment theory" som var lite mer sökande i sitt sound. Den fjärde plattan är blir en bekräftelse på hennes ställning som en av landets mest intressanta röster. På ett sätt är den ett steg tillbaka mot det postpunkiga men samtidigt så finns ju alla delar från alla skivor representerade här. Kaske är det så att hon hittat formeln som funkar bäst här.  Här finns snygga indiepoplåtar som går rakt in i hjärtat och så har vi några glimrande postpunkpärlor som "Before you know it" och "Where did you go". Man kan imponeras av bredden på den här skivan. Det känns som självförtroendet är större den här gången.  Sen har vi Nicole Sabounés röst som håller ihop det hela oc...

Blandar man ihop lite alternativt 90-tal, postrock och lite progressiva anslag så får man Ad Meliora som nu släpper sitt ambitiösa debutalbum. "A story untold" är enligt bandet själva "ett konceptuellt album uppdelat i tre transformativa akter som berättar om en hjältes resa – en förvandling från naivitet till orubblig självsäkerhet och ledarskap" och det ger ju lite extra krydda till den synnerligen välskrivna och välljudandet musiken.  För det här är väldigt snyggt och välgjort. Men inte på över den överpolerade gränsen utan det finns några oslipade kanter här som gör att det aldrig blir livlöst utan tvärtom. Jag gillar det jag hör. Och särskilt gillar jag sångaren Pablo Alabau som har ett väl avvägt röstregister för just den här typen av musik.  Jag tror att Ad Meliora har en utmärkt framtid för sig om de fortsätter att leverera på den här nivån. Det ska bli spännande att se var det tar vägen härnäst.  /Magnus Tannergren A Story Untold by Ad Meliora

"Úma" är I Am Low fjärde fullängdare sedan de bildades för tio år sedan. Jag är väldigt glad att få stifta bekantskap med I Am Low för första gången med denna platta. Jag gillar verkligen det jag hör och det märks väldigt tydligt att det finns rutin bakom instrumenten och kompositionen av de nio spår som utgör "Úma."  Dessa herrar vet verkligen hur ett dammigt ökenriff ska spelas! För att försöka ge er ett litet hum om hur I Am Low låter så tänk er Kyss blandat med lite sentida Alice in Chains. Det tycker jag ger en rätt ok uppfattning. Vi snackar både öken och damm men även harmonisk bra sång som sitter som ett smäck tillsammans med musiken. Det som jag finner extra trevligt med denna platta är att trots att vi snackar doomgenren så känns plattan ljus och positiv. Det gillar jag. Om jag skulle vilja introducera någon för denna typ av musik så tror jag att "Úma" av I Am Low är en utmärkt start. /Anders Bergström Úma by I Am Low

Vid det här laget så vet ni återkommande läsare att jag älskar metal och girar absolut oftast åt det hållet när jag lyssnar på musik eller letar nya guldkorn. Dock är jag ett stort fan av stoner och doom metal också! Det är ju faktiskt helt omöjligt att inte dras med i gunget och det saktfärdiga headbangandet som genren lockar in till. Sen är det ju också en rolig utmaning att ge sig på att tycka till om ett musikuniversum som jag sällan skriver om. Just det där med musikuniversum är så fascinerande med just doom och stoner. Dom repetitiva slingorna och riffen uppblandat med blytung och vaggande mystik är det som skapar ett eget litet suggestivt universum. Dopelord från Polen ger oss precis just det. ”Songs for Satan” (älskar för övrigt albumnamnet) är femte fullängdsalbumet som släpps 6 oktober. Med sju stycken spår och kanske det snyggaste albumomslaget som jag sett under 2023, får vi låtar med längder på allt från 2 minuter till uppåt 8 minuter. För min del skulle gärna låtarna kunn...

Goatburner bildades 2017 i Helsingfors i Finland. Två EP´s och en fullängdare har de i bagaget sedan tidigare så Fatal blir deras andra fullängdare. De blott två medlemmarna går under namnen ”Spider” på trummor och ”Kaos” på gitarr och vrål. Med lite googlande så kan man dock konstatera att det är rutinerade herrar bakom de två namnen. Bakom namnet Kaos finner vi Keijo Niinimaa som inte torde vara helt obekant då han även vrålar i Rotten Sound och även lånade ut sina röstresurser på Nasums avskedsturné.  När ett band har namnet Goatburner och låtarna har titlar som exempelvis ”Pool of Blood” och ”Lobotomized” så vet man vad som väntar. Det är ganska så exakt vad man också får när man lyssnar på Fatal av Goatburner. Schysst Death metal utan några större krusiduller. Som grädde på moset så inleds nästan alla låtar med ruggiga ljudstycken där man kan ana att människor går ohyggliga öden till mötes.  Goatburner bjuder på denna platta på tio låtar med death metal av klassiskt snitt...

Vånna Inget har sedan de släppte sin debutplatta ”Allvar” 2011 skakat liv i vår trasiga värld, spottat i motvind och ställt frågan: Vad händer om vi slutar drömma? Man skämtar liksom inte bort ”Vånna Inget” då de verkligen tar livet på för stort jävla allvar. Jag tror det är just det som gör att jag verkligen gillar dem. Det där lite naiva ungdomsoptimismen som man verkligen önskar att fler hade i dessa tider. Ett band som ”Vånna Inget” behövs liksom idag mer än någonsin.  Så det är ju både tur att vi nu kan välkomna deras fjärde platta ”True Romance” samtidigt som det är med ett stycke sorg i hjärtat då de aviserat att detta är deras sista skiva och att höstens och vinterns spelningar blir deras sista. Sista spelningen sker den 30 december i Skurup. Det är ett något mer moget band som hörs på denna platta. Dock utan att helt släppa taget om det som tidigare varit. Influenser från sångerskan Karolina Engdahl och gitarristen Tommy Tifts andra band ”True Moon” blir rätt tydliga här o...

Att lyssna på släpp från skivbolaget Second Class Kids är ofta lite som att kastas tillbaka till mitten på 90-talet. De levererar alltid punk som ekar av den tiden men som också låter väldigt mycket här och nu.  Slaveriet är ett gott exempel på det. På sin nya skiva är det gasen i botten från början och vi får kampsånger som “Låt dom brinna”, I skuggan av palatsen med flera pärlor. Det är argt och, antar jag, ungt. Musiken låter som trallpunken gjorde efter att den mognat lite. Det är flinkt och snabbspelat med bra melodier och medryckande refränger. Godkänt i protokollet där utan tvekan. En stabil punkplatta som bör tilltala alla som någon gång gillat svensk punk. /Magnus Tannergren Ett småskaligt krig by Slaveriet

Seattlebaserade Filth Is Eternal har funnits på min radar allt sedan bandet hette det ogooglingsbara Fucked and Bound. När de bytte namn blev musiken lite mer strömlinjeformad men inte mer än att kvaliteten i låtskrivandet blev tydligare. Det här är Filth Is Eternals andra platta och man förfinar det man påbörjade på 2021 års debut "Love is a lie, filth is eternal" så riffen är tyngre, stöket stökigare och Lis Di Angelo har blivit en mer dynamisk vokalist sen sist. Kanske lutar sig musiken mer åt alternativrock den här gången vilket bara är gynnsamt. Jag gillar det jag hör och det tror jag att du också kommer att göra. /Magnus Tannergren Find Out by Filth Is Eternal

  Redan 2015 spelade Elvin Landaeus Csizmadia, Ragnar Östberg, Erland Östberg och Calle Frogner Moberg ihop då som  The Generations Army men sedan 2021 så är bandet återfött som Eradikated. Det här är bandets debutplatta och jag måste varna er redan från början att det här är en thrash-platta utöver det vanliga. Eradikated berättar en dyster framtidshistoria om en klimatapokalyptisk framtid där det mesta gått åt pipan och girigheten är människans främsta drivkraft. Tyvärr är det väl knappt en framtidshistoria utan snarare en samtidsskildring vi får oss till livs. Naturligtvis är detta ett perfekt ämne för genren och Eradikated gör det på ett fulländat sätt. Sången ligger perfekt placerad mellan raspigt rytande och mer heavy metal-ylande. Exakt som jag vill ha det.  Musikaliskt är det här renodlad thrash metal av finaste kvalitet. Eradikated behärskar höghastighetsriff, midtempotugg och långsamt hotfulla melodislingor. Det sistnämnda bäst illustrerat i "Dead heav...

När The Haunted för 19 år sedan välkomnade tillbaka Peter Dolving till mikrofonen var det i alla fall för mig en efterlängtad comeback som jag väntat på sedan debuten som han sjöng på. Han har en viss nerv som ingen annan sångare i branschen har. En unik röst och personlighet som gav The Haunted en helt annan dynamik än vad de haft på de två föregående plattorna med Marco Aro. I och med Dolvings återkomst så tog även bandet The Haunted ett stort steg framåt musikaliskt så titelns lek med bokstäver är rätt talande.  “rEVOLVEr” bjuder på stenhård modern thrash metal i botten som har ett påtagligt punkigt anslag som förstärks av texterna som handlar om yttre och inre strider och uppror. Konfrontationerna i “No compromise”, “Sabotage” och “All against all” är soundtrack till upplopp och kravaller. Andra spår som “Abysmal”, “My shadow” och “Burnt to a shell” är ångestridna betraktelser av en trasig själ. Musiken matchar perfekt sinnesstämningen i alla låtar och Jensens och Anders Björle...

  Från Richmond, Virginia kommer Vigil som levererar thrash metal i den högre skolan på sin fyraspårsdemo som finns ute nu. Gillar du Nuclear Assault, Slayer och Scarilige så är det här något för dig att upptäcka.  Främst gillar jag råheten i både gitarrljud och sång. Sången är alltid viktig för mig när det kommer till thrash. Den ska inte growla vilket ofta händer. Det behöver man inte göra för att det ska låta brutalt. Och här får ni den perfekta balansen. Låtarna är perfekt avskalade från slagg och onödiga finesser och har bara det som verkligen räknas kvar. Inget tjafs liksom. Och så vill jag ha min thrash metal.  /Magnus Tannergren DEMO '23 by Vigil

  Thrash metal. Denna ständiga underdog som under några år på 80-talet växte sig stark för att sedan bli rånad på de bästa bitarna och och sen kombineras i andra genrer. Globalt fanns naturligtvis thrashen där med band som blev världskända och som fortfarande är aktiva men ser man mer lokalt så är historien en annan. I Sverige var det på gång under ett par år men sen kom death metal och stal showen. Antalet svenska thrashband som nådde någorlunda stor publik är lätträknande. Jag inbillar mig att samma sak hände i vårt östra grannland. Finland hade också en gryende thrash metal-scen men vad som hände med den är ju ganska okänt. I alla fall för mig.  Därför är det ju extremt kul att se den här samlingen, "No Future, No Past – Finnish Speed & Thrash Metal Explosion 1986–1992" ges ut av Svart Records. 18 spår med lika många band som visar upp en imponerande bredd och kvalitet på scenen vid den här tiden. En del demos, spår från skivor och singelsläpp ger en bra bild av vad so...

  Vaknar. Går till jobbet. Kommer hem. Det är onsdag, 30 augusti. Klockan är 20.30. Jag har försökt skriva musik, och det har gått dåligt. Jag har ingen inspiration. Hjärnan har liksom gett upp för dagen. Då kommer det ett meddelande från övermästare Tannergren som säger ”Vill du lyssna på och kanske recensera David Eugene Edwards kommande soloskiva?”. Jag säger ja, och får panik.   Det finns faktiskt få personer som är så legendariska för mig som Dave Eugene Edwards, eller DEE, som vi som tror att vi känner honom säger. Om jag tolkat det rätt så är han djupt religös, men samtidigt livrädd för den gud han tror på. Och det är kanske det som gör han så intressant - han är både tes och antites på en och samma gång.    DEE har hunnit med mycket. Från 16 Horsepower och Wovenhand till en rad spännande samarbeten. Han har varit viktig. Och han har satt avtryck. Kanske inte minst på mig. Det...

                                        Invsn äntrar  den extremt rökfyllda scenen scenen i Hus 7 som badar i blått ljus (det är ju ändå en gothklubb som arrar) prick på utsatt tid och redan från start står det klart att det här blir en spelning att minnas. Dennis Lyxén kromar och ålar sig fram på scenen i takt med musiken och gör poser som skulle kunna kännas tillgjorda men här blir det bara coolt och snyggt.  Musiken är elektronisk och postpunkig. Jag gillar inriktningen man tagit på de senaste skivorna där det elektroniska blir mer framträdande Ibland blir det nästan industriellt men det vägs upp av Christina Karlsson och, Sveriges svar på Kim Gordon, Sara Almgrens röster som inte är en kör utan en del av sången. Snyggt är det. Allt hålls ihop av André Sandströms stabila trumspel som piskar fram bandet genom settet samtidigt som det bidrar till en magiskt sväng man sällan upp...

Nu har det tagit mig ganska exakt trettio minuter att skriva första meningen på den här texten. Jag vill väga mina ord rätt och verkligen ge Besra (och Suicide Records) den respekt och värdighet det här släppet förtjänar. Jag måste ju börja någonstans. Och det är genom att konstatera att Besra spelar musik som rör sig i gränslandet mellan post-rock och post-metal. Postmuzak. Bandet själva skriver att skivan handlar om att konfrontera komplexiteten i mänskligt beteende oavsett om det handlar om världssituationen, mänskliga relationer eller sinnestillstånd. Det enda vi kan räkna med är att förändring är oundviklig och ofta smärtsam. Och just ordet komplex tycker jag beskriver hela post-musik-genren på ett bra sätt. Postmusik är som en sport utan regler, där man liksom är fri att göra exakt vad som helst. Och det är väl just avsaknaden av regler som gör postmusik så intressant. Och det kanske är därför den är så svår att bemästra? Men i fallet Besra tycker jag mig höra att deras definitio...

”Nothing comes between me and my megalomania”! Med oerhörd perfekt styrka i rösten meddelar Tyranexs sångerska och frontperson Linnea Landstedt det. Jag skulle vilja säga att jag absolut inte håller med där… Ordet betyder för den som inte vet; storhetsvansinne. I och med albumet ”Reasons for the Slaughter” visar man tydligt att man förtjänar en ledarroll i den svenska thrashen som just nu är stark och på växande framfart.  Det här mästerverket har vi fått vänta på ett tag. Lite stiltje enligt egen utsago i Tyranexlägret plus en tröttsam pest gjorde att skrivandet och skapandet av albumet tog tid. När man sen väl klev in i studio Rorysound hos thrashlegenden Lawrence Mackrory gick själva inspelningen snabbt som aldrig förr.  Det märks att alla medlemmar adderat på ännu mer blod, svett och thrashing inför studiotiden. Vi bjuds på ett ordentligt kliv upp både sångmässigt och i helhet.  Allt känns väldigt nerkokat till ren och skär passion för det man vill förmedla med låtarn...

Det finns rockmusik som bär sitt hjärta i handen så att alla ser det. Introspektivet är ett sådant exempel. På sin tredje fullängdare på tre år (imponerande) finns nästan inga filter utan alla fönster till själen står på vid gavel.  Själva beskriver bandet sin musik som vemodig punk från Umeå och jag köper den beskrivningen även  om jag har svårt att kategorisera detta. I grunden är det nog punk eller postpunk i samma tradition som till exempel Imperiet om ni vill ha någonting att ha som referenspunkt. Med det sagt så vill jag framhålla att det här är en fantastisk skiva som tilltalar mig som gillar redan nämnda Imperiet och sentida Thåström men också Nick Cave eller varför inte Stefan Sundström. Inte för att musiken liknar någon av dessa eller att texterna är inspirerade av dessa herrar men för att känslan är densamma. Huvudmannen Jojje Löfroth skriver nakna, råa och ärliga texter i samma tradition. Det känns som djupt personliga texter men i dessa så finns allmänmänskliga kä...

Härnösandssonen som är köttet och blodet som skapar Svartkonst lägger fram sitt innersta på ett silverfat och erbjuder oss snygg och mörk black/death metal med ockulta rökslingor. Precis så känns det i alla fall att han gör den gode Rickard.  Svartkonsts tredje fullängdare ”May the Night Fall” visar prov på högkvalitativa låtar och egentligen vill jag lägga till ”som vanligt högkvalitativa låtar” i den meningen. Allt låter dock riktigt bra och blir aldrig enformigt eller tråkigt. Vi är väldigt bortskämda med att få välgjorda och medryckande låtar från Svartkonst och hur bra jag än tycker det här är, så låter det inte riktigt lika som på dom två tidigare släppen. Enmansprojektet har styrt in på en väg med lite mer influenser från punken på vissa låtar men har dock absolut inte lämnat den motorväg som man alltid åkt på. I en lite blandad kavalkad av låtar står ”Endless Dark” ut som toppspår och det var en väldigt bra taktik att släppa just den som första singel. Ett bra lockbete in i...

  Det finns en inre tillfredsställelse att se band man följt från start växa och utvecklas. Musik och kreativitet är ju en resa och Maggot Heart är mitt uppe i denna resa, skulle jag säga. Från debutfullängdaren “Dusk to Dusk” som var en typisk debut där formerna inte var riktigt satta än till “Mercy machine” som är det senaste släppet i långt format och via en rad singlar och ep:s så har Linnea Olsson renodlat Maggot Hearts identitet och musikaliska vision. Briljanta “Mercy machine” var skivan där det verkligen märktes vad det här bandet var menat att vara med sin noiserockiga postpunk eller vad man nu ska kategorisera det som.  Så hur skulle hon ta det vidare från den då har jag undrat. Och svaret är “Hunger”. En skiva som tematiskt avhandlar just hunger i olika former både på ett fysiskt och själsligt plan. Ljudbilden känner man igen. Den är rå och omedelbar. Värt att notera att musiken fyllts med några extra dimensioner då både blås och klaviatur finns med i instrumenterin...