Nu har det tagit mig ganska exakt trettio minuter att skriva första meningen på den här texten. Jag vill väga mina ord rätt och verkligen ge Besra (och Suicide Records) den respekt och värdighet det här släppet förtjänar.
Jag måste ju börja någonstans. Och det är genom att konstatera att Besra spelar musik som rör sig i gränslandet mellan post-rock och post-metal. Postmuzak.
Bandet själva skriver att skivan handlar om att konfrontera komplexiteten i mänskligt beteende oavsett om det handlar om världssituationen, mänskliga relationer eller sinnestillstånd. Det enda vi kan räkna med är att förändring är oundviklig och ofta smärtsam. Och just ordet komplex tycker jag beskriver hela post-musik-genren på ett bra sätt.
Postmusik är som en sport utan regler, där man liksom är fri att göra exakt vad som helst. Och det är väl just avsaknaden av regler som gör postmusik så intressant. Och det kanske är därför den är så svår att bemästra?
Men i fallet Besra tycker jag mig höra att deras definition av postmusik handlar om hur de kombinerar element, bygger upp låtar och skapar dynamik genom motsatsförhållanden. Ursinne och kraft möter fjäderlätt och silkeslent, mörker möter ljus. Det är kontrasterna mellan dessa olika byggstenar som utgör grunden i Besras så ömt och varsamt skapade musik och ljuduniversum.
"Transitions" utgörs av sex låtar och klockar in på en speltid om 48 minuter. Och när jag tänker efter så kanske det är den enda regeln inom postmusik? Att man måste ha långa låtar. I fallet Besra behövs varje sekund. Det är liksom som att varje ton, ackord och slag är valt med omsorg för att skapa och lägga lyssnaren totalt golvad efter varje enskild låt. Det slår, det smeker, det drar och det välter. Låtarna är starka i sig, skivan är urstark som helhet.
Produktionsmässigt då? För det första låter allt kristallklart, och dynamiken är total. Varje instrument ges utrymme att arbeta, och allting bidrar till att skapa en helhet och ett sound. Och när man tänker på det är inte heller det så konstigt då Sveriges egna postmäster Magnus Lindberg är den som sitter bakom spakarna.
Nu till slutklämmen. Jag är ofta rädd för den utveckling som sker i världen. Det känns sällan som att någonting förändras till det bättre, och att vi människor på något sätt sitter på mer kunskap att ta bra beslut än någonsin, men att vi skiter i det och i stället bryr oss om hur vi kan maximera egen vinning från varje enskild situation. Men det är en annan diskussion.
Det jag vill komma till är den här skivan har förändrat någonting inom mig till det bättre. Den har liksom blivit som ett bevis på att man kan bemästra världens intryck och vända det till ett uttryck - och genom det uttrycket bidra med positiv förändring och kraft. En kraft som jag, även om jag för egen vinning kunde, inte skulle förändra någonting i. Svart bälte i postmusik går till Besra.
/Emil Gustavsson