Det finns en inre tillfredsställelse att se band man följt från start växa och utvecklas. Musik och kreativitet är ju en resa och Maggot Heart är mitt uppe i denna resa, skulle jag säga. Från debutfullängdaren “Dusk to Dusk” som var en typisk debut där formerna inte var riktigt satta än till “Mercy machine” som är det senaste släppet i långt format och via en rad singlar och ep:s så har Linnea Olsson renodlat Maggot Hearts identitet och musikaliska vision. Briljanta “Mercy machine” var skivan där det verkligen märktes vad det här bandet var menat att vara med sin noiserockiga postpunk eller vad man nu ska kategorisera det som.
Så hur skulle hon ta det vidare från den då har jag undrat. Och svaret är “Hunger”. En skiva som tematiskt avhandlar just hunger i olika former både på ett fysiskt och själsligt plan. Ljudbilden känner man igen. Den är rå och omedelbar. Värt att notera att musiken fyllts med några extra dimensioner då både blås och klaviatur finns med i instrumenteringen. Linnéas röst har mognat och blivit ännu mer fylld med attityd och hon använder den effektivt och med exakthet för att frasera och betona orden i texten på ett personligt och coolt sätt. Att trion nu spelat ihop sig till en enhet live märks även på skivan.
Helheten låter Maggot Heart. Alltså så som bara Maggot Heart kan låta. Det är ärlig och sårbar rock som provocerar och tröstar samtidigt. Jag gillar det jag hör naturligtvis och fascineras över hur komplex musiken är trots sin bedrägliga enkelhet. Som sagt, musiken är en resa och jag ser att Maggot Heart redan är på väg mot nästa mål. Det ska bli oerhört spännande att se var det tar vägen nästa gång.
/Magnus Tannergren