Det finns rockmusik som bär sitt hjärta i handen så att alla ser det. Introspektivet är ett sådant exempel. På sin tredje fullängdare på tre år (imponerande) finns nästan inga filter utan alla fönster till själen står på vid gavel.
Själva beskriver bandet sin musik som vemodig punk från Umeå och jag köper den beskrivningen även om jag har svårt att kategorisera detta. I grunden är det nog punk eller postpunk i samma tradition som till exempel Imperiet om ni vill ha någonting att ha som referenspunkt.
Med det sagt så vill jag framhålla att det här är en fantastisk skiva som tilltalar mig som gillar redan nämnda Imperiet och sentida Thåström men också Nick Cave eller varför inte Stefan Sundström. Inte för att musiken liknar någon av dessa eller att texterna är inspirerade av dessa herrar men för att känslan är densamma. Huvudmannen Jojje Löfroth skriver nakna, råa och ärliga texter i samma tradition. Det känns som djupt personliga texter men i dessa så finns allmänmänskliga känslor som vi alla kan relatera till tror jag. Det finns passager på den här skivan som jag bara stannat upp till och känt hur saker och ting inom mig själv gör sig påminda.
Musiken är både lågmäld men också storslagen och episk precis som lyriken och är en perfekt ljudkuliss till livets teater som utspelar sig i texterna. Att det här är ett tvåmansprojekt är svårt att förstå. Jojje och Micke Ögren skapar mer ljud än Bad Seeds ibland. Hur detta skulle ta sig uttryck i en livesituation med rätt livemusiker vågar jag bara drömma om.
När skivan tonar ut känner man sig upprymd inombords men också full av insikter om den mänskliga existensen och vad samhället orsakar oss allihopa bara genom att vi lever varje dag. Och att då få längta till att få flyga bort känns som en helt rimlig reaktion. Det här är en viktig skiva helt enkelt som många skulle behöva lyssna på.
/Magnus Tannergren