Dave Eugene Edwards - Hyacinth (religiös rock)

 
Vaknar. Går till jobbet. Kommer hem. Det är onsdag, 30 augusti. Klockan är 20.30. Jag har försökt skriva musik, och det har gått dåligt. Jag har ingen inspiration. Hjärnan har liksom gett upp för dagen. Då kommer det ett meddelande från övermästare Tannergren som säger ”Vill du lyssna på och kanske recensera David Eugene Edwards kommande soloskiva?”. Jag säger ja, och får panik.
 
Det finns faktiskt få personer som är så legendariska för mig som Dave Eugene Edwards, eller DEE, som vi som tror att vi känner honom säger. Om jag tolkat det rätt så är han djupt religös, men samtidigt livrädd för den gud han tror på. Och det är kanske det som gör han så intressant - han är både tes och antites på en och samma gång. 
 
DEE har hunnit med mycket. Från 16 Horsepower och Wovenhand till en rad spännande samarbeten. Han har varit viktig. Och han har satt avtryck. Kanske inte minst på mig. Det finns nog inte en enda gitarrton jag tar som inte formats från DEE (eller Ossler, men det är en annan historia). Nu släpper han sin första soloskiva. Hyacinth. 
 
Jag stänger av tv´n, släcker belysningen, gör mig redo och trycker på play. Första låten börjar, och sedan försvinner jag i väg på en resa till en annan värld. En värld som är vacker och full av liv, samtidigt som den darrar på gränsen till avgrunden. Musiken är liksom besjälad på något sätt. Och jag vill bara höra mer. Låt efter låt tar slut, och plötsligt är skivan över. Fan. 
 
Jag vet inte om jag varken kan, eller är rätt person för att beskriva musiken. Men jag ger det ett försök. 
 
För det första så rör sig hela skivan i ett amerikanskt-alternativcountry-universum där akustisk gitarr och banjo är de dominerande instrumenten (han spelar ju också sträng som ingen annan). Detta broderas ut med 80´tals elektronik och pulserande rytmer som sätter stommen. I bakgrunden skymtar man Ibland ett piano, en kör eller några välvalda toner som är perfekt nedkladdade med reverb. När delarna slås samman skapas en dynamik som är total. Och som inte detta vore nog sjunger David varenda ton, vartenda ord och varenda stavelse som att han menar det.  
 
Nu kommer slutklämmen, på en alldeles för lång recension. Och det enda jag kan konstatera är att DEE fortfarande är viktig, och att den här skivan har gjort ett bestående avtryck i mig. Ett avtryck som jag kommer ta vara på och hålla nära hjärtat länge. Förmodligen resten av livet.

/Emil Gustavsson
 
P.S. Dave Eugene Edwards spelar på Nefertiti i Göteborg 15 oktober.