Heavy Underground

Ibland händer allting på en gång. Här kommer en liten dagbok från en vecka som innehöll allt från grindcore, skateparker och festivaler. Tisdag Vaknar alldeles för tidigt. Äter frukost och åker till jobbet. En dag präglad av möten och av tråkiga kommunala sysslor. Klockan slår 15 och jag hoppar in i bilen och sätter kurs mot Stockholm och Slaktkyrkan för ikväll ska jag se Carcass. Det regnar ymnigt. I Solna tar det stopp på E4:an. Hamnar mitt i rusningstrafiken och bilkön slingrar sig långsamt genom centrala huvudstaden. Anländer till Globenområdet och parkerar bilen. Youtubern, DJ:n och influencern Svempa möter upp på ett lokalt thaihak. Det var för länge sedan vi sågs. Vi pratar om livet och vad som hänt sedan sist.  Vi tar oss till Slaktkyrkan. Det är redan trångt när förbandet Toxemia manglar på som bäst. Vi håller oss i bakgrunden men när det drar ihop sig för huvudakten ställer vi oss längre fram. Carcass går på och det är svinbra naturligtvis. Fem minuter in ställer sig en ...

  Kommande vecka spelar grindcorelegenderna Carcass i Göteborg och Stockholm. Ett band som från början provocerade med sin aningen magstarka estetik där bildcollage med likdelar och djurkadaver prydde omslagen och texterna mer påminde om obduktionsprotokoll.  Jag minns när jag hörde bandet för första gången. Det var i kölvattnet efter att Napalm Death stormat in i mitt liv 1987 och man började botanisera i skivbolaget Earaches katalog. Skivan “Symphonies of sickness” inköptes på Skivbörsen i Västerås som bjöd på en köttig estetisk upplevelse när man öppnade gatefolden.  Och musiken var så primal. Gitarrerna lät bokstavligen som köttkvarnar och Jeff Walkers röst var mer av ett gurgel från ett varfyllt sår. Det lät så fruktansvärt hårt och coolt. Jag älskar fortfarande den där skivan.   Snorting the stench of latent effluvium And maturing damp fumes This foul menage forces tears to your eyes As the corpse's gas are exhumed.... - “Reek of putrefaction” För att skri...

Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också.  Men en sak minns jag med tydlighet: Musiken med banden som ett litet skivbolag i Köping som hette Birdnest Records släppte. Jag minns hur det var att inse att det fanns band som sjöng om det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat.  Jag minns bilturerna i baksätet med en back Norrlands Silver till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna med DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna, även om ma...

Det är lätt att bara fokusera på det Ministry som vi känner efter 1992. “Psalm 69” är naturligtvis en monumental milstolpe både för den alternativa musikscenen men också för bandet. Men innan dess hade Ministry en nästan 10 år lång karriär där den elektroniska musiken stod i centrum. Inte så konstigt kanske med tanke på att bandet kommer från Chicago som hade en nyskapande techno- och housescen. Det är rätt spännande att ta sig genom bandets tidiga skivor och höra den långsamma utvecklingen mot det allt hårdare uttrycket.  I centrum står naturligtvis huvudrollsinnehavaren Al Jourgensen. Han är lika känd för sitt kaotiska leverne som för musiken han skapat. Med det sagt ska vi inte glömma Paul Barker och Chris Connelly som också bidrog till det musikaliska. Men Al är den som alltid funnits där och alltid dragit uppmärksamheten till sig.  En ung Jourgensen Han beskriver sig själv som en hippie som provat alla droger som finns. Ett tag bodde han hemma hos LSD-gurun Timothy Leary ...

Det finns få band som jag har haft så lätt att ta till mig samtidigt som det är det är ett av de band som bjudit mig mest motstånd att tycka om. Kanske är det därför jag tycker att de är så bra. 2017 intervjuade jag Neurosis sångare och gitarrist Steve Von Till i en soffa längst bak i deras turnébuss. Han var trött och lite irriterad. En kombination av jetlag och missnöje. Kvällen innan hade bandet spelat på Roskildefestivalen men Steve var inte nöjd.  “We did not get in the zone” sa han.  Neurosis har utåt sett, enligt bandmedlemmarna själva (och troligtvis är det helt sant), handlat om en kollektiv ritual. Ritualen i att samlas och skapa musik tillsammans och ritualen att spela musiken på en scen. De har alltid talat om att musiken kommer till dem och att det inte är någonting de själva styr över egentligen. Som att de styrs av någon sorts högre makt eller kraft. Och har man upplevt bandet live så förstår man nog precis vad de menar. Det är en närmast andlig upplevelse. Neur...

Det är nu över 30 år sedan det sista stora populärkulturella skiftet inträffade. Det höll på i ungefär 5 år och förändrade inte bara musikscenen utan även andra saker som mode, konst och för den delen litteratur. Och allting roterade kring en liten sömnig stad i nordöstra hörnet av USA: Seattle. Seattle var mest känt för tre saker innan 1990. Timmer, The Space Needle och att staden inte förstördes av St Helens gigantiska vulkanutbrott som inträffade 1980. I övrigt var det som sagt en liten provinsstad långt bort från allting förutom Kanada. Men plötsligt hände någonting i staden. Eller det kanske är en överdrift. Egentligen var det bara en lokal rockscen som plötsligt fick enorm uppmärksamhet när ett av banden fick en världshit.  Och över en natt blev Seattle någonting alla pratade om. Band som Nirvana, Alice In Chains, Pearl Jam och Soundgarden samt skivbolaget Sub Pop blev plötsligt det som alla var tvungna att förhålla sig till. När man tänker på det så var det ganska märkligt e...

Den gångna veckan har väl egentligen bara handlat om en enda sak. Kent. Detta gigantiska band som alla verkar ha en relation med och som de flesta verkar gilla på ett eller annat sätt. Det är väl knappast heavy och inte alls underground säger Bill. Fast en gång i tiden så var även Kent det, säger Bull.  För trots att Kent den senaste veckan spelat för i runda slängar 250 000 personer och då dragit in 300 miljoner kronor bara på entrébiljetten 2025 så var Kent en gång i tiden ett helt vanligt rockband från en förvuxen bruksort i Sörmland. Där harvade bandet på i en statligt finansierad studiecirkelform ute på Balsta Musikslott och spelade på lokala scener och svartklubbar i hemstaden och i Stockholm . Musiken var skramlig indierock som inte var en omedelbar succé vare sig hos kritiker eller publik.  Men bandet hade ambitioner och drömmar precis som många andra små undergroundband. Och med idogt arbete och slit så lyckades man på bara några år göra sig ett namn att räkna med på...

Minns du första gången? Du vet, när du inte var beredd på att det skulle hända något speciellt men så sa det bara pang! Jag talar naturligtvis om de gånger du upptäckt ett nytt band. Själv har jag många sådana upplevelser men här är tre.  Första gången det hände är nog en upplevelse jag delar med många i min ålder. Vi satt klistrade framför vår TV i DDR-Sverige 1984 och när den yviga programledaren Cia Berg (senare sångerska i Whale på 90-talet) söndagen den 4 november introducerade hårdrocksgruppen Twisted Sister för hundratusentals unga och högst påverkbara tittare med videon till låten “I wanna rock”. Sedan den kvällen var jag hårdrockare utan återvändo. Och många med mig. En helt ny värld uppenbarade sig och det tekniklego som tidigare varit det stora intresset packades snabbt ihop och ersattes av en stereo.  Den andra gången det hände var några år senare runt 1986. Jag var hårdrockare in i själen och band som Kiss, Helix, Warlock, Dio, Iron Maiden och Judas Priest var gig...

Mitt tonårsrum hade en säng, ett skrivbord, en hylla och en stereo. Och skivor. Här stängde den 14-årige skribenten in sig i timmar för att läsa X-Men och lyssna på hårdrock. Mina föräldrar var kloka föräldrar så de störde mig sällan. I det här slutna rummet fanns bara superhjältar, hårdrock och posters på Dee Snider, Metallica och Dio. Det var en helig plats.  Jag tänker på det där rummet när jag besöker Total Metal på Kulturhuset i Stockholm. En utställning som är curerad av journalisten och författaren Ika Johannesson som visar upp en imponerande samling artefakter från den svenska hårdrockshistorien och som på ett pedagogiskt sätt förklarar varför Sverige är en hårdrockssupermakt. Här kan man se allt från Sabatons stridsvagnstrumpodium, Nifelheims barnkista, Bathoryrariteter, en hel interiör från skivbutiken House Of Kicks och hundratals andra saker som berättar om varför hårdrock i olika former är så stort i det här landet.  Men det som berörde mig mest var nog ändå det t...