Krönika: Vi måste prata om vänner, musik, om att vara introvert och uppnå sinnesfrid

Ibland händer allting på en gång. Här kommer en liten dagbok från en vecka som innehöll allt från grindcore, skateparker och festivaler.
Tisdag
Vaknar alldeles för tidigt. Äter frukost och åker till jobbet. En dag präglad av möten och av tråkiga kommunala sysslor. Klockan slår 15 och jag hoppar in i bilen och sätter kurs mot Stockholm och Slaktkyrkan för ikväll ska jag se Carcass. Det regnar ymnigt.
I Solna tar det stopp på E4:an. Hamnar mitt i rusningstrafiken och bilkön slingrar sig långsamt genom centrala huvudstaden. Anländer till Globenområdet och parkerar bilen. Youtubern, DJ:n och influencern Svempa möter upp på ett lokalt thaihak. Det var för länge sedan vi sågs. Vi pratar om livet och vad som hänt sedan sist. 

Vi tar oss till Slaktkyrkan. Det är redan trångt när förbandet Toxemia manglar på som bäst. Vi håller oss i bakgrunden men när det drar ihop sig för huvudakten ställer vi oss längre fram. Carcass går på och det är svinbra naturligtvis. Fem minuter in ställer sig en två meter lång rätt onykter snubbe framför Svempa. Snart får både snubben och jag en öl hälld på oss. Snubben blir arg. Carcass manglar på och en moshpit uppstår. Ytterligare en snubbe försöker ta sig genom den snurrande folksamlingen med två öl över huvudet. Han får naturligtvis allt över sig. 

Jag står där och låter Carcass ta över mitt medvetande. jag har tänkt på det där med vad extrem musik gör med mig. Det ger mig ett lugn. alla andra tankar trängs bort av ljudvolymen och intensiteten. Det blir nästan ett zenlikande tillstånd och all vardagsstress försvinner.

Musikens magi. 

Efter spelningen åker jag hem. Det regnar. Kommer till Västerås strax efter midnatt. Somnar och sover knappt fem timmar innan klockan ringer allt för tidigt. 

Torsdag

Vaknar. Och ja, det är alldeles för tidigt. Äter frukost och åker till jobbet. En dag av frågor om kommunal upphandling. Allting är fyrkantigt och abstrakt. Flexar ut vid 15-tiden. Tar bussen hem till Västerås. Cityfestivalen har börjat. Det är folk överallt. 

Tar mig fram genom trängseln och går ner till Kenth på Skivbörsen. HIttar två begagnade cd-skivor (Green River och samlingsskivan “Draaa!”) som jag absolut behöver. Snackar om kul öl med Kenth och önskar honom en trevlig helg. Går hem. Lyssnar på Green River. 

Vid 17-tiden går jag till den lokala skateparken. Jag åker inte skateboard. Men No Fun At all ska spela där så det vill man ju inte missa. Stöter på Granberg som står och säljer “Boken om Birdnest Records” som jag hjälpt till med. Så jag hänger med honom. Några köper boken. Granberg signerar och säger att jag också måste göra det. Konstig känsla. 

No Fun At All börjar spela och folk åker bräda precis framför scenen och gör dödsföraktade tricks. Det är en rolig spelning. När spelningen är slut säger jag hejdå till Granberg och säger att vi ses på Charta 77:s spelning i Arboga i augusti.

Går hem. Käkar en pizza och tar en öl på kvarterskrogen. Sitter på uteserveringen och hör mullret från cityfestivalen på avstånd.

Fredag

Vaknar lite för sent. Äter frukost och åker till jobbet. Åker hem. På kvällen hamnar vi av någon anledning i en folkmassa utanför det avspärrade området framför den stora scenen som det kommunala bostadsbolaget använt vinsten från sina hyresgäster till att sponsra.

Miriam Bryant studsar ut på scenen. Tänker att hon använder sin talang (för det har hon onekligen) på ett så synnerligen uselt sätt. Vi går efter några låtar. Hamnar på en uteservering där discjockeyn spelar en houseversion av Dire Straits “Money for nothing” till alla män som gillar “rock” stora förtjusning. Jag hatar vita medelålders män som gillar “rock”.

Går hem. 

Lördag

Sovmorgon. Åker till gymmet. Käkar lunch och drar sedan till Torp utanför Krylbo. Där händer Krylbo Mangel som blivit en tradition. Det första som händer varje gång jag kommer dit är attman får en kram av Emil som är grundare av festivalen. Det känns alltid bra att vara där. Jag älskar södra Dalarna. Jag älskar folket och jag älskar Krylbo Mangel. 

Intervjuar några av banden. Går runt i publiken. Lyssnar på på Uncurbed som återförenas efter 15 år. Det är svinbra. Riktigt arg d-takt som river runt och rensar ur.

Sen kommer Earth Crisis. Backstage smög de mest omkring i luvtröjor och var trevliga på alla sätt och vis. När de studsar ut på scenen är det stenhårt grönsaksmangel som snabbt piskar upp stämningen. En circle pit uppstår och folk har roligt. 

I ett hörn av publikhavet står ett gäng hardcoreveteraner från Umeås och Örebros hardcorescen. Plötsligt går Johannes från Cult Of Luna förbi. Jag älskar Cult Of Lunas musik. Jag har intervjuat honom för några år sedan. Han var väldigt trevlig. Men jag blir lite starstruck. Borde säga hej men ångrar mig. Ibland måste man låta bli sådant och låta en del personer fortsätta vara lite av mytologiska figurer. samma sak med Thomas från Breach som också är i Krylbo. Kanske är det min introverta personlighet som stoppar mig från att bara gå fram och kallprata med folk. 

Kramar Emil en gång till när han går förbi och tar en fin bild på honom, publiken och scenen där Earth Crisis spelar för fullt. Han är glad. Jag är glad.  

Efter spelningen känner jag att det räcker. Mitt sociala proppskåp är utbränt och slut. Inte bara på grund av kvällen i Krylbo utan hela veckan och kanske den senaste tiden överhuvudtaget. 

Jag bestämmer mig för att åka hem. 

Klockan är strax före 23. Granskogens siluett är knivskarp mot sommarnattens himmel. Vägen är tom och raksträckan är lång. Tänker på alla fantastiska människor jag mött genom mitt musikintresse och all musik jag upptäckt genom åren. Det har varit en räddning.

Och just där och då mår jag riktigt bra och uppnår sinnesfrid.

/Magnus Tannergren