Demian, Tallroth och Meyerson bjöd på en magisk kväll när de gästade Centralteatern i Gävle på lördagskvällen. Med en helt ny platta i bagaget är dessa herrar just nu ute på ett segertåg genom landet, och ingen kan vara besviken på vad de levererar.
För min egen del började det i mitten av -90 talet, då jag fick för mig att köpa en CD med Lars Demian, ”Man får vara glad att man inte är död” hette den och förmodligen var det titel som lät häftig som gjorde att jag inhandlade den. Utan att egentligen veta vad det var så laddades CD-spelaren, och där var jag fast, and the rest is history…..
Däremot har jag inte lyckats pricka in någon spelning, förrän nu. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, heter det ju.
Men nu är Demian tillbaka, tillsammans med David Tallroth och Love Meyerson har han släppt plattan ”Vem e de som bestämmer”, en lätt ironisk och samhällskritisk sak, helt enkelt en platta som ligger rätt i tiden.
Och med just den plattan som grund så har man också gett sig ut på en turné med 14 stopp från Malmö i söder till Sundsvall som stoppet längst norrut. Och på lördagskvällen var det då dags för Gävleborna att få besök.
Några minuter över åtta på lördagskvällen äntrade herrarna scenen, och därefter bjöds på en kavalkad av Demians bästa. Fokus låg självklart på den nya plattan, men även äldre låtar fick sin plats.
Men dessa herrar spelar inte FÖR publiken, de spelar MED publiken. Musik blandas med små berättelser, samtal med publik och varandra, och gör de här timmarna till en riktigt familjär tillställning. Allt med humor som grund, som när David har en ”dispyt” med en herre i publiken om vad det är för instrument han spelar (tuba var rätt, inte trumpet), eller som när Demian mitt i en låt hör någon nysa och snabbt avbryter för att säga prosit. Låtarna däremot får ta den allvarliga delen, med mycket om hur det ser ut i samhället idag, som ”Krigaren” som handlar om att vissa anser sig ha rätt att säga vad man vill, speciellt när man skriver kommentarer på sociala medier, eller ”Våra nazister” som handlar om hur extrema partier blir folkliga.
Två timmar efter den första tonen är det över, alldeles för kort enligt mig. Kvällen var precis så magisk som jag föreställt mig innan, och det här är en spelning som kommer ligga kvar i minnet lång tid framöver.
Det finns egentligen bara två saker jag skulle vilja anmärka på, och det första är som sagt att jag gärna varit kvar där minst den dubbla tiden. Sen funderar jag på var Gävleborna var. Utsålt på många andra ställen, som Katalin i Uppsala kvällen innan, och Pipeline i Sundsvall kvällen efter, men i Gävle var det tyvärr inte ens halvfullt. Så kommer han tillbaka så MÅSTE Gävle visa att det bara var en tillfällighet att det inte dök upp fler i publiken.
/Magnus Wågström
Foto: Magnus Wågström
Kommentarer
Skicka en kommentar