Heavy Underground

Den gångna veckan har väl egentligen bara handlat om en enda sak. Kent. Detta gigantiska band som alla verkar ha en relation med och som de flesta verkar gilla på ett eller annat sätt. Det är väl knappast heavy och inte alls underground säger Bill. Fast en gång i tiden så var även Kent det, säger Bull.  För trots att Kent den senaste veckan spelat för i runda slängar 250 000 personer och då dragit in 300 miljoner kronor bara på entrébiljetten 2025 så var Kent en gång i tiden ett helt vanligt rockband från en förvuxen bruksort i Sörmland. Där harvade bandet på i en statligt finansierad studiecirkelform ute på Balsta Musikslott och spelade på lokala scener och svartklubbar i hemstaden och i Stockholm . Musiken var skramlig indierock som inte var en omedelbar succé vare sig hos kritiker eller publik.  Men bandet hade ambitioner och drömmar precis som många andra små undergroundband. Och med idogt arbete och slit så lyckades man på bara några år göra sig ett namn att räkna med på...

  Alla fyra recensenter sätter tänderna i Industrial Pukes andra fullängdare. Samtidigt.  Anders Bergström: Här har vi den alltså. Industrial Pukes uppföljare till den briljanta debuten ”Born Into The Twisting Rope”. "Kan de verkligen toppa den?" tänkte jag första gången jag satte hörlurarna mot öronen för att lyssna igenom ”Alive To No Avail”.  Det tar inte speciellt många sekunder in i första spåret ”Daily Chest Pain” innan de har mig i sitt våld. De fortsätter att hålla sig i mitt grepp de nästkommande 29 minuterna och enda gången jag tillåts att hämta andan är i den snortunga ”The Regetfull Climb”. Industrial Puke har här på sitt andra verk tagit allt som var snorbra redan på debuten och ändå lyckats förfina det ännu mer. Ännu bättre låtsnickrande och det känns som att alla medlemmar snäppat upp sitt hantverk från nivå tio till elva och så även sångaren Linus Järeskog som är i högform och levererar en monstruös insats. Lägg där till en vassare produktion.  Med ta...

Minns du första gången? Du vet, när du inte var beredd på att det skulle hända något speciellt men så sa det bara pang! Jag talar naturligtvis om de gånger du upptäckt ett nytt band. Själv har jag många sådana upplevelser men här är tre.  Första gången det hände är nog en upplevelse jag delar med många i min ålder. Vi satt klistrade framför vår TV i DDR-Sverige 1984 och när den yviga programledaren Cia Berg (senare sångerska i Whale på 90-talet) söndagen den 4 november introducerade hårdrocksgruppen Twisted Sister för hundratusentals unga och högst påverkbara tittare med videon till låten “I wanna rock”. Sedan den kvällen var jag hårdrockare utan återvändo. Och många med mig. En helt ny värld uppenbarade sig och det tekniklego som tidigare varit det stora intresset packades snabbt ihop och ersattes av en stereo.  Den andra gången det hände var några år senare runt 1986. Jag var hårdrockare in i själen och band som Kiss, Helix, Warlock, Dio, Iron Maiden och Judas Priest var gig...

Svensk thrash metal fortsätter att växa som genre och de senaste årens våg av nya yngre band fortsätter att rulla fram genom underjorden. Nu släpper Antibiotica sin fullängdsdebut och den bekräftar att ingen utmattning av den här vågen är i sikte.  Det vi bjuds på är snyggt framförd thrash med Kreator som ganska tydlig referens. Jag gillar det jag hör. Det är snygg dynamik mellan midtempo och rräsersnabba riff och en lagom kärv sång som håller sig på rätt sida av growlstaketet.  Och vi får en rad fina moshvisor så som vi lärde oss att älska dom 1986 om att renas av napalm, krig, sociala kommentarer, psykisk ohälsa och allmän svärta i tillvaron. Allt är toppen med andra ord eftersom det är så jag vill ha min thrash metal.  Så på med patronbältet och håll ögonen på Antibiotica! /Magnus Tannergren

  Den här sjuan släpptes i januari och hade faktiskt gått mig förbi. Då debutplattan från ALARM! Var en hardcoresmocka som hette duga så känns ju denna sjua som ett givet köp. Sagt och gjort så är felet nu korrigerat och ”Heavy on the heart” har nu snurrat ett antal varv. Jag konstaterar ganska snart att det fortfarande låter ALARM! Och de håller hardcorefanan högt.  Sjuan bjuder på fyra nya spår och de är alla starka. Jag kanske saknar lite den totala knockouten som ”Into the dark”, ”Alerta!” Och ”Scare game” gav mig på debutplattan. Men det är mest petitesser då jag tror att dessa nya spår kommer att växa på mig. ”For better or worse” inleder sjuan och är i skrivandes stund min favorit. En bra singel från ett riktigt bra band.  Jag ser verkligen fram emot vad som komma skall från ALARM! Svensk hardcore kultur heter bolaget som släppt ”Heavy on the heart” och den införskaffas enklast från dem.  /Anders Bergström

Mitt tonårsrum hade en säng, ett skrivbord, en hylla och en stereo. Och skivor. Här stängde den 14-årige skribenten in sig i timmar för att läsa X-Men och lyssna på hårdrock. Mina föräldrar var kloka föräldrar så de störde mig sällan. I det här slutna rummet fanns bara superhjältar, hårdrock och posters på Dee Snider, Metallica och Dio. Det var en helig plats.  Jag tänker på det där rummet när jag besöker Total Metal på Kulturhuset i Stockholm. En utställning som är curerad av journalisten och författaren Ika Johannesson som visar upp en imponerande samling artefakter från den svenska hårdrockshistorien och som på ett pedagogiskt sätt förklarar varför Sverige är en hårdrockssupermakt. Här kan man se allt från Sabatons stridsvagnstrumpodium, Nifelheims barnkista, Bathoryrariteter, en hel interiör från skivbutiken House Of Kicks och hundratals andra saker som berättar om varför hårdrock i olika former är så stort i det här landet.  Men det som berörde mig mest var nog ändå det t...

  Många kommer att minnas Orochens enda släpp som någonting episkt och speciellt och lika många var nog lite ledsna när bandet splittrades efter debutsläppet.  Nu ska man ju ha klart för sig att Kazea bär många av Orochens markörer. Det påminner till vissa delar om det vi hört tidigare, samtidigt är det här någonting nytt. Igenkänningen finns nog mest i Jonas Mattssons vokala insatser. Låtmässigt så skiljer det här sig på väldigt många punkter.  Det finns en gotisk grungekänsla i musiken som är lite svår att sätta fingret på. Kanske är det någon sorts postrock också i spel här. Det hur som helst är rätt skönt att inte ha någon exakt genre. Där det tidigare bandet hade mer lättillgängliga låtar så är Kazea lite kärvare och utmanande i både sound och material. Det är karga och vackra ljudlandskap vi möter med texter som känns vemodiga och intima. Snygga körarrangemang och shoegazegitarrer broderar ut fantastiska låtar som “Seamlessly woven” och “Pale city skin”. Och när Gi...

Guiltless består av medlemmar från en rad olika band som A Storm of Light, Intronaut, Generation of Vipers och Battle of Mice som strålat samman för att utforska musik som befinner sig någonstans i spektrumet för noiserock, sludge och tidig industrirock.  Det är som förväntat kargt och bistert med en oförlåtande ljudbild. Stenhårt riffande möter kyligt lugn vilket skapar en mäktig dynamik. Och det är i de lugnare partierna som den verkliga tyngden hos Guiltless uppstår.  Är du ett fan av nämnda band och för den delen Neurosis så är det här en skiva för dig.  /Magnus Tannergren Teeth To Sky by Guiltless

På sin fjärde fullängdare visar This Gift Is A Curse att de tillhör det absoluta toppskiktet i vad man nu ska kalla den genre de tillhör. Det är black metal men det är också mycket annat vilket gör den här skivan så spännande. Det enda man kan konstatera att det här är något av det mest extrema du kan höra just nu. Det känns också som om att This Gift Is A Curse är också ytterligare ett bevis på att någonting håller på att hända inom den här typen av musik.  “Heir” bjuder på en djupdykning ner i mörker och förtvivlan. Det är en nedstigning i det svartaste av det svarta allt till tonerna av musik som piskar lyssnaren framför sig. Man ska nog ha klart för sig att den här skivan inte är för alla men det är ändå min uppmaning att ändå ha ett öppet sinne och ge den en genomlyssning. För belöningen är stor och generös när du avkodat det du hör.  This Gift Is The Curse ger mig samma känsla som Black Birch gjorde under 2023 och 2024. Båda dessa band visar en ny väg för black metal och...

  Mitt första distinkta minne av att jag lade märke vilket skivbolag som hade gett ut en skiva var nog egentligen två. Det första är Megaforce Records som gav ut Metallicas första släpp. Det andra är Noise som släppte massor av framförallt tysk metal på 80-talet där Helloween nog är det jag tänker på först.  Vissa skivbolag är i sig en kvalitetsstämpel för musiken på skivan. Jag vet folk som samlar skivor utifrån etiketten på plattan snarare än gruppen eller musikstilen. Oftast är det jazzkatter eller folk som gillar progressiv rock men även andra.  Själv har jag ett antal skivbolag som jag alltid har eller har haft koll på. Tidigt 90-tal så var Earache, bolaget som gav ut allting som var bra. Death metal och grindcore hade inte varit detsamma utan Digby Pearsons lilla DIY-label som släppte Napalm Death, Carcass, Entombed och en massa annan extrem metal. Idag är bolaget mest känt för att de blåst många av sina band på pengar tyvärr. Men logotypen och namnet är lika ikonis...

När jag hörde K L P S debut “Phantom Centre” 2023 så sorterade jag nog in den som “intressant men med utvecklingspotential”. Nu två år senare så känns det skönt att konstatera att bandet använt tiden till att just utvecklas. På ett väldigt spännande sätt ska det visa sig.  Den självbetitlade uppföljaren är bättre på alla punkter. Ljudbilden är stor och dynamisk med mäktiga riff och väldigt mycket detaljer. Låtarna är genomtänkta och gedigna pjäser som hämtar kraft både från Meshuggah och Cult Of Luna men som för den skull inte låter som just det. Det är postmetal men råare och skitigare. Sen har vi Daniel Wallenborgs sång som jag nog tyckte var lite av den svaga länken på debuten. Men här kliver han fram med en röst som skär genom märg och ben och med ett helt annat självförtroende.  Ja som ni märker så gillar jag det jag hör. Gillar du postmetal, sludge, death metal eller bara grymt tung musik överlag så är K L P S något för dig att kolla upp. Jag tror att det här bandet komm...

Nära Döden levererar energirik och charmig musik på sitt andra släpp. Tankarna går till Vånna Inget och Sekunderna och musiken har en trevlig rå känsla. Jag gillar ljudbilden med en framträdande bas som kompletterar de drivande gitarriffen. Hanna Winbergs sång passar som hand i handsken till det här larmandet och det är texter som berör som hon sjunger.  Det är svårt att sätta en punkstämpel på detta även om det är vad pressreleasen gör. Även postpunk nämns och visst finns det en viss sanning i det. Postpunk med indiekänsla är kanske en mer exakt positionsbestämmelse på genrekartan. Det är egentligen skitsamma för det här är som sagt riktigt bra oavsett vad man kallar det.  Vill du ha energimättade gitarrmusik så är Nära Döden det du söker.  /Magnus Tannergren