Recension: Disfear - The last nail


Det är naturligtvis omöjligt att recensera den här skivan på något annat sätt än att konstatera att detta är ett testamente. Det är en påminnelse om att vår tid i livet är värdefull och att det du gör när du lever räknas. För bara några månader sedan gick trummisen Marcus Andersson bort nästan på dagen ett år efter att sångaren Tompa Lindberg lämnade oss. Båda hörs på den här skivan och de gjorde sina insatser strax innan det blev omöjligt. Dessutom förlorade bandet sin basist Henke Frykman 2011. 

Men när man lyssnar på "The last nail" hör man ingen sorg. Tvärtom så hör man ett band som gör exakt det medlemmarna vill göra. Spela in unika d-takt med Motörheadsjälen fullt synlig. Tompas sång låter exakt så krispig som man vill att den ska göra och bandet spelar tajt och med ett sväng man sällan hör i genren. Det finns en spelglädje som lyser om den här skivan och man glömmer för ett ögonblick dödens närvaro. 

Musik är livet. 

Jag nöjer mig med att konstatera det. 

/Magnus Tannergren