Vi måste prata om Neurosis

Det finns få band som jag har haft så lätt att ta till mig samtidigt som det är det är ett av de band som bjudit mig mest motstånd att tycka om. Kanske är det därför jag tycker att de är så bra.

2017 intervjuade jag Neurosis sångare och gitarrist Steve Von Till i en soffa längst bak i deras turnébuss. Han var trött och lite irriterad. En kombination av jetlag och missnöje. Kvällen innan hade bandet spelat på Roskildefestivalen men Steve var inte nöjd. 

“We did not get in the zone” sa han. 

Neurosis har utåt sett, enligt bandmedlemmarna själva (och troligtvis är det helt sant), handlat om en kollektiv ritual. Ritualen i att samlas och skapa musik tillsammans och ritualen att spela musiken på en scen. De har alltid talat om att musiken kommer till dem och att det inte är någonting de själva styr över egentligen. Som att de styrs av någon sorts högre makt eller kraft. Och har man upplevt bandet live så förstår man nog precis vad de menar. Det är en närmast andlig upplevelse.

Neurosis är hardcorebandet som utvecklades till någonting annat. Från mitten på 90-talet så är musiken svår att genrebestämma. Post metal, sludge, ja, benämningarna är många. Ingen passar egentligen. Bara Neurosis låter som Neurosis. De tidiga plattorna är kärv hardcore och i mitten på 90-talet sker ett skifte mot mer progressiv psykedelisk musik som ibland är en oförlåtande ljudstorm. Och från början av 2000-talet så blev musiken mer noiserockorienterad. Det är spännande att följa den utvecklingen tycker jag och det gör att man kan gilla bandet av många olika anledningar. 

Jag tror att var och en som gillar Neurosis har sin egen favoritskiva. Några dyrkar det mer komplexa och andra gillar stenkrossen. För mig finns två centrala skivor. “The eye of every storm” och “Enemy of the sun”. 

Den förstnämnda är kanske mest lättillgänglig och enklast att förstå. Steve Albinis torra ljudbild och de mer klassiska rocklåtarna är tilltalande trots att det är brutalt bortom sans och vett ibland. Den sistnämnda egentligen för de inledande fyra spåren som hänger ihop med sin existentiella inledningsfråga “Are you lost?” och efterföljande sökande efter svaret på frågan. Jag har lyssnat på den nästan religiöst i många år nu. Den är svår att ta sig in i men belöningen när man väl gör det är enorm. 

Idag är Neurosis inte ett aktivt band. Detta efter Scott Kellys omskrivna och tragiska exit från bandet och musiken. Men det spelar egentligen ingen roll för hur vi ska lyssna på Neurosis. Det ger bara ytterligare en, om än väldigt mörk, dimension till det mänskliga i musiken bandet skapade. Alla erfarenheter, all ångest, all svärta, ja alla aspekter av den mänskliga existensen finns samlade i det som Neurosis gjorde. 

Få band har varit så konsekventa i sitt konstnärliga uttryck och haft en så stark integritet som Neurosis. De skapade odödlig konst och gjorde något som var större än bandet i sig. 

/Magnus Tannergren Bild: Neurosis i Stockholm 2027. Foto: M. Tannergren