Heavy Underground

Jag stiger likt en halvdöd ur sängen runt tiosnåret på morgonen. Vi har nattgäster som min tjej lotsade runt på Andra Långgatans barer kvällen före. Dom är bakfullare än jag, vilket på något sätt får mig att känna mig starkare. Min tjej är ivrig på att komma till festivalområdet. Jag och nattgästerna är det inte. Vi chillar en stund. Äter en helt ok hamburgare från ett gatukök. Klockan är 14.00. Vi sätter oss på samma närliggande pub som tidigare dagar. Rutinen är viktig. Vi pratar om vad man ska se. Att det typ inte finns ett enda tråkigt band på hela festivallördagen. Dessutom ersätter Dungen Johnny Marr på stora scen. Perfekt. Nu blir det väl revansch från torsdagen? Vi diskuterar en ny taktik. Att hinna se små korta bitar av många olika akter. Det är ju inte riktigt min grej egentligen. Men tänk om det går? Min semesterkompis från igår möter upp. Han har varit smart och köpt en regnponcho. Jag gör likadant.  Vi går in på området. Inne på området möter vi upp min tjej och vår...

Fredag. Klockan stod på 08.30, och vaknade fräschare än förtjänat. Fotboll, jobbmail och telefonsamtal. Sverige vann. Klockan slog 14.00. En vän med bas kommer förbi och ska sova hos mig tillsammans med sin flickvän resterande delar av helgen. Vi samlar ihop hjärnorna och beger oss mot samma närliggande pub, till samma festivalområde som igår, för att möta upp och forma tankarna inför dagens expedition (jag gillar rutiner).  Här formas ett nytt gäng bestående av mig och en vän som haft alldeles för lång semester för sitt eget bästa (han är lärare). In på området. Pusha T spelar och jag håller på riktigt på att välta från basreflexen. Det låter dåligt. Jag och min semesterkompis beger oss mot Linné-scenen. På vägen dit dyker det upp människor. Jobbkollegor, det nyförälskade paret från igår, någon som firar 50 år, Åmålsfolk, vänner och bekanta. Alla verkar vara på Way Out West i år. Det är omöjligt att hålla ihop gänget. Ett nytt uppstår var 5 minut.  Kvällens första akt för...

Det här är då tänkt att vara som en krönika över min upplevelse av Way Out West 2023, där ambitionen är att dela med mig av mina intryck i en sammanfattande text efter varje dag på festivalen.    ——   Kalendern visar 10 augusti 2023, och klockan slår 14.30. Stormen Hans som härjat de senaste dagarna har gett vika för solen (bara en sådan sak) - och det är dags att slå igen jobbdatorn för att bege sig mot festivalområdet.    Första anhalt blir en till festivalområdet närliggande bar där jag möter upp två fina (och väldigt nyförälskade vänner). Tillsammans försöker vi göra någon form av gemensam plan för festivalen och kastar oss sedan iväg mot de ringlande festivalköerna för att se King Gizzard & the Lizard Wizard. En perfekt start på festivalkvällen. Det är min tredje upplevelse av bandet live, och som vanligt vet man inte vad som kan förväntas. Under bandets dryga 60 minuter på scen lyckas dom på något sätt blanda psykrock, metal, pop och experimentlusta. F...

  Det var hösten 2013 som jag började lägga ut närradioprogrammet jag gjorde då på Mixcloud. Det var ganska naturligt att antalet lyssnare snabbt blev fler där än i den lokala sändningen. Jag tror det var senare samma höst som Grip Of Delusion Radio hörde av sig och undrade om jag ville göra en engelsk version av samma koncept som radion.  Så någonstans där föddes podcasten som skulle komma att få namnet Into The Void Podcast och senare Heavy Underground. Sen har det liksom bara rullat på.  2017 kom Svempa Alveving med och tempot ökade och idag så har podden kommit ut i säkert mer än 600 avsnitt. Jag tappade räkningen vid 500 för några år sedan...  Dessutom har jag gjort specialpoddar om 90-talet med Martin Dunelind och Misha Sedini vilket har varit enormt kul. Och som om inte det räcker har jag proffsen Ylva Sjöstrand Emil Gustavsson och Anders Bergström som skriver recensioner.  Ganska sjukt.  Fokus de senaste åren har varit svenska band och den sven...

Regniga dagar eller bara vilken dag som helst så kan man passa på att kolla på inspirerande dokumentärer. Till exempel "The Punk Singer" som berättar om Riot Grrrl-ikonen Kathleen Hanna känd från Bikini Kill. Väl värd att lägga tid på då hon är en av vår tids stora inspirationskällor för många band. Här med spansk undertext så att man får träna på det också...

Volym 2 innehåller låtar om uppror, protest, revolution och längtan efter någonting annat. Ett lämpligt soundtrack till den tid vi lever i där regeringens stödparti nu ogenerat visar sitt sanna ansikte och där de som gav dem makt väljer att titta åt ett annat håll.

  Efter ett uppehåll så är nu Krökbacken Festival tillbaka och man passar på att fira 10 år i samband med återstarten. Krökbacken är landets fränsta festival för stoner rock och liknande arter av tung rock med ett starkt DIY-patos. Det som förstärker den känslan är att man genom åren hållit till i ett grustag i Dalarna för att få till den där känslan av sanddyner och öken.  Årets line up är fullspäckad med intressanta band som alla är intressanta men här är tre band du absolut inte får missa om du är på plats. Skraeckoedlan Precis som festivalen har det varit tyst om Norrköpingsbandet som levererade en av de mäktigaste temaskivor som gjorts i det här landet i och med senaste plattan "Earth". Nu är man på gång med nytt material och sångaren och gitarristen Robert Lamu säger att den nya skivan "The Vermillion Sky" är något av det svåraste och roligaste han gjort.  Maulén Det är svårt att sätta fingret på exakt vad Maulén är. Den bästa beskrivningen är kanske att beskr...

Vilka fan är Absurdeity gissar jag att de flesta av er tänker? Om jag säger att mannen bakom musiken och instrumenthanteringen heter Lord K. Philipson och att vrålandet sköts av av en herre vid namn Jörgen Sandström så gissar jag att de flesta dödsälskares hjärtan slår ett dubbelslag av upphetsning och att många inte ens läser klart denna recension innan de klickar in på Absurdeitys Bandcamp .  Köttig och brutal death metal med någon skopa black metal är vad dessa elva spår bjuder på. Varken mer eller mindre. Det är ju ganska så exakt vad man förväntar sig också med tanke på vilka som ligger bakom verket. Ni får för all del inte tolka det som någonting negativt. Det här är brutalmangel av finaste sort och det träffar mig rakt i hjärtat. Små ryckningar av glädje uppstår i kroppen och huvudet börjar direkt nicka gillande.  Att inte jämföra med sorgligt avsomnade Torture Division är ju lite smått oundvikligt. Men om ni gillade dem så tvivlar jag på att ni blir besviken när ni hör...

  Adrestia kommer från Lindköping. Jag gissar att de inte behöver någon vidare presentation då de välsignat världen med sin blandning av crust och deathmetal på fyra fullängdare och en splitplatta tidigare. Tvillingplattorna ”The betrayal” och ”The mark of Cain” släpptes ju så sent som i september förra året.  Vi snackar politisk crust/death i den högre skolan och ofta med samhällskritiska texter som beskriver den orättvisa värld som vi lever i. Att Adrestia inte ligger på latsidan är ju väldigt tydligt då de släppte denna 4-låtars ep i slutet av maj. Detta efter att de klämt ur sig två fullängdare lite drygt ett halvår tidigare.  Det som gör denna ep speciell är att det inte är Martin Shukevich som står för de vokala insatserna vilken han vanligtvis gör förutom att lira gura. På ”Dead end roads” så har man bjudit in ingen mindre än Tomas Jonsson för att stå för vrålandet. Om jag säger Anti Cimex och Wolfpack så kanske det ringer en klocka. Han har ju tidigare gästat Adre...

Det finns all anledning att dyrka 90-talets alternativrock. Lex Maria gör det på ett förtjänstfullt sätt och anger själva bland annat band som Melvins och Deftones som inspiration. Lägg till lite Dinosaur Jr och för den delen lite Broder Daniel på de enkla men effektiva riffen och ni fattar hur det här låter. Riktigt jäkla bra om ni frågar mig.  Enligt pressmaterialet så är det “fyra ganska olika låtar om självhat och destruktiva tankar, om att bli dumpad och dissad och annat spännande.”. Ämnen som passar utmärkt till den här typen av musik. Enkla snygga melodier med en viss monotoni som skramlar lagom mycket så att kanterna blir lite trubbiga och river lite extra i skinnet.  En perfekt skiva för en regnig höst och jag ser fram emot en fullängdare.  /Magnus Tannergren

Någon gång i veckan under hösten kommer Magnus Tannergren att lägga ut en spellista under rubriken Curator Of Taste. Musiken på spellistan kommer att innehålla musik (max 10 låtar) som han har tänkt på under den senaste veckan. Blandningen blir ett fritt associerade, ibland med ett tema eller röd tråd eller bara sådant som råkat spelats på redaktionen. Så det kan med andra ord bli vad som helst som samlas här. Volym 1 finns nu att lyssna på där modern postpunk, jazz, reggae, americana, punk och post hardcore krockar med varandra.

DSM-5 består av Fredrik på trummor och sång, Henrik på bas och sång, Mattias på gitarr. De lirar d-takt och kommer från Skärblacka. Enligt deras bandcamp så älskar de d-takt och hatar fascism och mänskligheten. Det är någonting som visar sig tydligt när man läser texterna. Sida a på denna vinylplatta är den kassett som tidigare givits ut som ”Skärblacka D- Beat vol 1 EP”. Dock så har man bytt ut det intro som fanns på kassetten. Så vi snackar aggressiv och snabb hardcore där man verkligen känner att här menar man fan allvar och man tar inga fångar. Fjärde låten ”Algorithm and blues” är verkligen en underbar dänga och har gått på repeat här hemma hos mig. Kan fan inte få nog av den! Låtarna som utgör sida b skulle egentligen varit ”Skärblacka D-Beat vol 2 EP” men man valde att spela in annat till den kassetten. Så med andra ord så finns dessa sju spår bara på denna platta. Andra sidan fortsätter det den första startade. Mer hardcore och d-takt som känns som två knytnävar i mellangärdet ...

  Dålig Isolering är tillbaka med fem nya låtar och fortsätter på den inslagna vägen från förra släppet "Dålig jävla isolering". Alltså snackar vi rak och rättfram punk med kängorna djupt nerborrade i Ebba Grön, The Stooges och lite Riot Grrrl. Och det låter tack och lov fortfarande kaxigt och uppkäftigt med texter som kanske saknar elegans men det är ju hela poängen med att vara ung och arg. Detsamma kan sägas om ljudbilden som andas replokal med allt vad det innebär.  Befriande och svinbra.  /Magnus Tannergren 

Marco Berg drog igång sitt skivbolag Majestic Mountain Records  med ambitionen att ge ut högkvalitativa vinyler med den musik han själv gillade allra mest. Han har lyckats med det kan man väl konstatera så här några år in i bolagets historia. Utgivningen har tyngdpunkten på tung stoner och sludge vid en snabb överblick men här finns också band som Grand Cadaver som levererar death metal i världsklass.  Köp skivorna här: https://majesticmountainrecords.bigcartel.com/ 

Det känns skönt att det fortfarande finns dom som vill ge ut klassisk svensk trallpunk år 2023. Alla släpp jag har hört hittills håller hög kvalitet och även om Lastkaj 14 fortfarande är bolagets stora dragplåster så finns det massor av svensk punk att upptäcka i bolagets utgivning. Fakta: Second Class Kids Records är ett svenskt skivbolag som startades 2003 av Per Dahlström och Marcus Källman. Deras första släpp blev en cd med gruppen Heldback från Borås. Skivutgivningen var inledningsvis både hardcore och trallpunk, men sedan Marcus Källman lämnat bolaget efter det femte skivsläppet så kom fokus att hamna på trallpunken. Under 2022 gick Pierre Pettersson in i bolaget.

Vännäs Kasino som bland annat består av veteranerna Sara Almgren och Dennis Lyxzén spelade passande nog på Vännäsdagarna och vår utsände Svempa Alveving passade på att föreviga händelsen. 

Thrash metal är genren som vägrar att dö trots att den ibland har fört en tämligen undanskymd tillvaro. Men den har alltid levt kvar i underjorden och det gror i den svenska thrashscenen. De senaste åren har ett gäng nya unga hungriga band som älskar patronbälten och basketkängor dykt upp och som håller hög kvalitet. Hostilia från Göteborg är inget undantag.  Bandet består av William Lindeblad (gitarr), Albert Lindeblad (trummor) och Gabriel Sepúlveda (bas). På den här EP:n hörs Samuel Alnesten Alvarez på sång men i dagsläget är faktiskt just positionen som sångare ledig i bandet. På “Atomic thunder” presenterar sig hur som helst Hostilia på bästa sätt. Med thrash som är tydligt influerad av Bay Area-band i allmänhet där kanske känslan från Testaments första plattor är tydligast. Själva nämner bandet själva andra giganter som Exodus och Heathen.  Musikaliskt är det här vattentät thrash metal. Musikmässigt sitter det ihop snortajt och jag är grymt imponerad. Redan i titelspåret...

M:40 är ett crustband som bildades i Linköping 2002. De har fyra fullängdare och ett knippe splittrar och sjuor i bagaget. Det senaste släppet var förra årets EP ”Dödens bleka häst”. Illvilja spelar också crust och är från Lindköping. Inte nog med att de är från samma stad. De delar också två medlemmar med M:40.  Illvilja har en fullängdare och förra årets EP ”Mörkret” i bagaget. Första halvan består av två låtar från veteranerna i M:40. Först ut är ”Blodet du blöder” som inleds med olycksbådande ljud som låter som att någon blåser i ett horn. Resten är en till största del hård skapelse med växlande brutal sång från de båda sångarna. En vacker gitarrslinga tittar fram lite då och då. Den avslutas med tonen av en gitarr som gör övergången till nästa spår ”Innan ljuset Släcks” sömlös. Det är en ännu brutalare än föregångaren.  De båda bidragen från M:40 är båda på under tre minuter och lämnar mersmak. Första spåret från Illvilja heter ”Nära Till Döden”. En låt som kryper in unde...

Deny bildades redan 1995 i Töreboda med den uttalade ambitionen att spela crustpunk. Dock så lade de ner 2004. Tolv år senare så kände originalsångaren Johan att tiden är mogen att mangla igen så han kontaktade de forna kollegorna och inom kort så var Deny väckt från de döda.  ”Wildfire” är den andra fullängdaren sedan återuppvaknandet. Den första heter ”Dystopia” och kom 2020. De har även hunnit med en sjua och två splitsjuor under den tiden. Jag gillar verkligen allt Deny släppt sedan de återbildades och ”Dystopia” är verkligen en grymt bra platta. Därför så blir jag otroligt glad när jag inser att Deny med ”Wildfire” lagt i en ännu högre växel och skapat en platta som överträffar den förra. Redan i första spåret ”How It Ends” sätts tonen.  Öppningsraden ”When the end of time has come, when society falls, when all hope is lost” berättar att Denys världsbild är ingen vacker bild. Den är fylld med orättvisor, klassklyftor, rasism och miljöförstöring. Texterna är korta, kärnful...

 Krylbo Mangel ägde rum den 1 juli och det var den andra upplagan. Nio band på scenen och stämningen var på topp. En fantastisk endagars festival som vi hoppas återkommer 2024 och då kanske med två dagar.  Alla bilder tagna av Magnus Tannergren. Maniak Xion Hymans Twin Pigs Asocial Wolfbrigade Defleshed