Fredag. Klockan stod på 08.30, och vaknade fräschare än förtjänat. Fotboll, jobbmail och telefonsamtal. Sverige vann. Klockan slog 14.00. En vän med bas kommer förbi och ska sova hos mig tillsammans med sin flickvän resterande delar av helgen.
Vi samlar ihop hjärnorna och beger oss mot samma närliggande pub, till samma festivalområde som igår, för att möta upp och forma tankarna inför dagens expedition (jag gillar rutiner).
Här formas ett nytt gäng bestående av mig och en vän som haft alldeles för lång semester för sitt eget bästa (han är lärare).
In på området. Pusha T spelar och jag håller på riktigt på att välta från basreflexen. Det låter dåligt. Jag och min semesterkompis beger oss mot Linné-scenen. På vägen dit dyker det upp människor. Jobbkollegor, det nyförälskade paret från igår, någon som firar 50 år, Åmålsfolk, vänner och bekanta. Alla verkar vara på Way Out West i år. Det är omöjligt att hålla ihop gänget. Ett nytt uppstår var 5 minut.
Kvällens första akt för mig blir Billy Strings, som väldigt många har pratat om och rekommenderat - men som jag aldrig hört innan. Det visar sig vara bluegrass. Det visar sig att jag älskar det. Det låter amerikanskt. Dom spelar byxorna av mig och skapar känslan av att jag aldrig mer vill ta i ett instrument. Ibland låter det som att de har några för många högskolepoäng. Det är bitvis lite för långa solopartier och jam, och är som absolut bäst när de framför låtar.
Efter spelningen är vi ett stort gäng som försöker samlas för en gemensam öl - vilket visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Jag springer på någon i vimlet, och dom andra är borta. Jag letar upp min semesterkompis för att ladda inför nästa spelning med Amyl & the Sniffers och inser att det är omöjligt att hänga i ett och samma gäng.
Amyl & the Sniffers handlar om ren och skär energi, och det finns inte tillstymmelse till reverb eller krafs. Amyl dansar punkdans. Publiken svarar genom att crowdsurfa och skapa moshpits (som jag sugs in i). Energinivån är på max, och jag säljer min själ till punken.
Nu vill jag sitta ned och ta det lugnt en stund, men istället hamnar vi i en alldeles för lång ölkö. Så vi hinner precis få ölen i handen innan vi springer till den stora scenen för att se nästa akt, som blir återförenade The Soundtrack of Our Lives (TSOOL).
Mina förväntningar är skyhöga och orimliga, samtidigt som jag är skeptisk till återföreningar. Nostalgin träffar ryggraden. Stämningen är på topp. Bandet trevar lite fram och tillbaka och ljudet är inte där. Jag blir nervös och ställer mig frågan om det kommer att hålla. Det visar sig vara onödig nervositet, för TSOOL växer med varje låt och spelningen når hela tiden nya höjde. När dom lämnar scenen är det här festivalens bästa spelning hittills.
Nu vill jag verkligen sitta ned, men det går inte. Klarar hjärnan mer? Vi springer till öltältet, köper två öl och stormar in på Les Big Byrd. Jag har sett Les Big Byrd ett antal gånger och alltid känt att det saknats någonting - som att låtarna och musiken inte riktigt biter på mig live. Men även denna föraning kan jag helt släppa. Dels har bandet växlat upp genom att ha med sig scendekor, teknik och ljus som ramar in helhetsupplevelsen och de tidigare lite för långa krautjamen byts mot låtar. Det låter svinbra och människor dansar.
Vi dansar vidare mot Blur, och jag vill verkligen sitta ned. Blur spelar i bakgrunden, men det biter inte alls på mig.
Så vi beger oss istället vidare mot Pustervik, och nattens Stay out West - med en stor förhoppning om att få sitta ned och få några lugna sekunder innan Dry Cleaning går på scenen.
Kön in till Pustervik är kortare. Jag frågar vakterna om lördagsbanden gäller redan nu (klockan har ju slagit över 00.00). Vakten skrattar åt mig och säger nej. Vi träffar ett gäng fina människor i kön. Vi diskuterar lördagens förmodade regn, vad som varit bäst hittills och vad man ska se imorgon.
Dry Cleaning äntrar scenen och bjuder på sin väldigt charmiga post-punk. Det är svart och mörkt. Sångaren läser poesi över vad som måste vara festivalens tightaste trummor och bas. Gitarristen har rosa hår och väldigt fräcka gitarrer. Han vill nog att man ska kolla på honom, istället fokuserar jag helt och hållet på basisten. Ljudet är magiskt. När bandet lämnar scenen står jag kvar med ett leende.
Nu är jag trött, men eftersom jag tjatade sönder Blur för min kompis med alldeles för lång semester som verkligen vill se GOAT kämpar jag mig kvar på Pustervik för att ta platser i mitten av publikhavet.
GOAT går på scenen och det är 100% energi. Publiken stormar runt och allsköns fuldans uppstår. Jag har slut på energi och rör mig motvilligt hemåt för att sova, för att vakna med ett meddelande från min semesterkompis att det var festivalens bästa spelning. Fan.
Nu taggar jag vidare för Viagra Boys, Sam Fender, Off och Murder Capital. Hoppas vi ses i vimlet.
Text och bild: Emil Gustavsson