Adrestia kommer från Lindköping. Jag gissar att de inte behöver någon vidare
presentation då de välsignat världen med sin blandning av crust och deathmetal på
fyra fullängdare och en splitplatta tidigare. Tvillingplattorna ”The betrayal” och ”The
mark of Cain” släpptes ju så sent som i september förra året.
Vi snackar politisk
crust/death i den högre skolan och ofta med samhällskritiska texter som beskriver den
orättvisa värld som vi lever i.
Att Adrestia inte ligger på latsidan är ju väldigt tydligt då de släppte denna 4-låtars ep
i slutet av maj. Detta efter att de klämt ur sig två fullängdare lite drygt ett halvår
tidigare.
Det som gör denna ep speciell är att det inte är Martin Shukevich som står
för de vokala insatserna vilken han vanligtvis gör förutom att lira gura. På ”Dead end
roads” så har man bjudit in ingen mindre än Tomas Jonsson för att stå för vrålandet.
Om jag säger Anti Cimex och Wolfpack så kanske det ringer en klocka. Han har ju
tidigare gästat Adrestia på enstaka låtar men på denna ep så står han dock ensam
bakom både text och sång.
Om jag jämför med hur Adrestia brukar låta, det är ju lite oundvikligt, så vill jag nog
påstå att det är något mer tyngdpunkt på crustpunken på denna ep. Det är ju verkligen
inte konstigt alls då Jonssons röst verkligen passar för det. Han gör för övrigt en grym
insats om det nu var någon som tvivlade. Så det bjuds på fyra ljuvliga crustdängor där
tempot till största delen är högt och mersmaken är stor när ljudet från det sista spåret
ebbat ut. Tur då att om jag förstår saken rätt så har Adrestia redan spelat in fem låtar
för en split som förhoppningsvis ska släppas innan året är slut och de håller på att
komponera nästa fullängdare.
Undra om dygnet bara har 24 timmar i Adrestias värld
som det har för oss andra? Jag klagar dock verkligen inte för det innebär ju mer
underbar musik för oss alla att njuta av.
/Anders Bergström