Recension: Hostilia - Atomic thunder


Thrash metal är genren som vägrar att dö trots att den ibland har fört en tämligen undanskymd tillvaro. Men den har alltid levt kvar i underjorden och det gror i den svenska thrashscenen. De senaste åren har ett gäng nya unga hungriga band som älskar patronbälten och basketkängor dykt upp och som håller hög kvalitet. Hostilia från Göteborg är inget undantag. 

Bandet består av William Lindeblad (gitarr), Albert Lindeblad (trummor) och Gabriel Sepúlveda (bas). På den här EP:n hörs Samuel Alnesten Alvarez på sång men i dagsläget är faktiskt just positionen som sångare ledig i bandet.

På “Atomic thunder” presenterar sig hur som helst Hostilia på bästa sätt. Med thrash som är tydligt influerad av Bay Area-band i allmänhet där kanske känslan från Testaments första plattor är tydligast. Själva nämner bandet själva andra giganter som Exodus och Heathen. 

Musikaliskt är det här vattentät thrash metal. Musikmässigt sitter det ihop snortajt och jag är grymt imponerad. Redan i titelspåret som inleder det här släppet fattar man att här finns talang i parti och minut. William Lindeblad är träffsäker i varje riff och brorsan Albert vevar på som vilken Hoglan eller Hunting som helst. Och allting får extra tyngd av snyggt och följsamt basspel från Gabriel Sepúlveda. Sångmässigt funkar det fint men jag tänker att med en sångare med en litet annat sound och renare tonläge så kommer det här att lyfta både tre och fyra snäpp till. 

Extra plus för omslaget signerat Niklas Sundin med kylvattentorn, dödskalle och radioaktivitetssymboler. Sådant gillar man ju och jag undrar var man beställer tishan. 

Och när “Final breath” avslutar EP:n med snygga blinkningar åt både “Hit the lights” och valfritt Gary Holt-riff så känner jag mig helt trygg med att thrash metal-genren som jag älskar så mycket har framtiden säkrad i många år till. De här ungdomarna kommer att se till att det blir så. Var så säkra. 

/Magnus Tannergren