Heavy Underground

  Det är svårt att säga adjö till en nära vän. Och det är svårt att stänga en bok som berört dig på djupet. Men allting som har en början har också ett slut. Detta gäller även Novarupta. Sedan 2019 då den första plattan “Disillusioned Fire” släpptes så har den resan Novarupta tagit mig på genom de efterföljande skivorna “Marine snow” och “Carrion movements” varit en monumental upplevelse. Det har varit stenhård postmetal till skir och vacker instrumentalmusik. Olika sångare har gett unika röster till temat om de fyra elementen som utgör livet. Eld, vatten, luft och nu jord.  De tre tidigare släppen har alla varit magiska och den avslutande delen är inget undantag. Här finns alla beståndsdelar från de tidigare skivorna och plattan bygger långsamt upp känslostormen fram till den sista låten. Jag var helt tagen efter den första genomlyssningen. Novarupta har ett unik sound och mycket känns bekant men samtidigt hittar Stjernfeldt alltid någonting nytt att borra i det där musikalis...

Novarupta är ett projekt som jag har följt med glädje och spänning sedan den första skivan "Disillusioned Fire" släpptes tjugohundraforntid, och jag har verkligen njutit av att följa projektets utveckling och svängningar över de tre album som hittills getts ut. Och jag imponeras, inte bara över Alex Stjernfeldts förmåga att skriva musik som berört mig in i märgen, utan också över projektets ambitiösa visioner och identitet.  Och jag måste erkänna att jag haft möjligheten att lyssna på Astral Sands ett bra tag innan den här texten blev till. Men jag har liksom undvikit att lyssna på den. Dels för att jag vill ta till mig släppet på det sätt artisten bakom verket sett framför sig med singelsläpp och släppordning (av respekt), för att jag är nervös för att sätta min penna till verket (tänk om jag inte gillar det) - och för att det känns vemodigt. Det här är det sista släppet som kommer att komma under namnet Novarupta.  Skivan börjar rulla i hörlurarna. Jag stänger mina ögon, öp...

Han lovade fyra album. Sen sa han att projektet/kollektivet skulle dö. Vi fick fyra album. Tyvärr stod Alex vid sitt ord. Jag har ägnat många, många lyssningsminuter till att njuta av Novarupta och jag skulle så gärna vilja ha mer. Man kan inte få allt man vill här i världen så jag ska vara, och är, mycket nöjd med vad det otroliga kollektivet med Alex Stjernfeldt and Arjen Kunnen i spetsen har bjudit på. Min förälskelse tog ordentlig fart i och med ”Marine Snow”, alltså det andra albumet av nu snart fyra.  Det finns en röd tråd genom hela strömmen av låtar som jag ändå upplever hänger ihop även fast dom är uppdelade på fyra skivor. Inget är lämnat åt slumpen. Som vanligt när det gäller skapelser från Novarupta det vill säga. Den så otroligt vackra ljudbilden tillsammans med snygga, genomtänkta detaljer får mig att alltid känna mig som hemma och trygg i kollektivets musik. Jag förstår att det ligger mycket tid, svett och kreativt uttömmande bakom låtarna. Som traditionen bjuder hit...

Då har vi då kommit till den fjärde och sista plattan från Novarupta. Detta (konst?)projekt signerat den omåttligt begåvade Alex Stjernfeldt som måste har fler timmar på dygnet än oss andra vanliga dödliga människor. Med tanke på att jag håller de tre tidigare plattorna väldigt högt och Novaruptas bidrag till samlingsplattan ”In the loving memory of you” var så otroligt bra så har mina förväntningar på denna platta varit väldigt höga.  För mig så har Novarupta ända sedan första platta varit musik för människor som vill ha något mer och djupare än en stunds förströelse. Det kanske låter otroligt pretentiöst och det må så vara. Kanske musik för den tänkande människan låter bättre. Astral Sands är det och samtidigt så otroligt mycket mer. Jag har levt tillsammans med denna platta ett bra tag nu och jag kan lova att den har gått varm hemma hos mig. Den är kronan på juvelen och för mig ett magnifikt och värdigt avslut. Fyra starka plattor finns men denna är för mig den bästa av dem. Fö...

Med ett förflutet i Yvonne och Strip Music och en egen solokarriär så har Henric De La Cour varit en konstant på den svenska indiescenen i tre decennier och alltid varit omhuldad av fans och musikjournalister. Med all rätt kan jag tycka. Han har ett unikt uttryck och en personlighet som ingen annan. Och han har alltid gått sin egen väg.  Det gör det ju svårt att sätta en skiva i relation till en annan. 2025 låter De La Cour mer darkwave och synth än rock fast ändå inte. Det är grandios känsloladdad mörk elektronisk postpunk som berör. Som vanligt är det stora känslor i texterna som snyggt smälter in i musiken och helheten är bländande vacker i en bedräglig enkelhet. Henric De La Cour fortsätter att fascinera och fortsätter att vara en mörk furste på den svenska alternativa rockscenen.  /Magnus Tannergren My Bones, Your Ashes by Henric de la Cour

  Det här var riktigt jävla bra. Är imponerad över att jag serveras en platta med rå energi, melodier och fart hela vägen - utan ett enda svagt spår. Tolv låtar och 33 minuter perfektion för den som uppskattar punk, vare sig det är skatepunk, melodisk hardcore eller, stundtals, trallpunk. ”Högexplosiv” är släppt på LP/CD av Second Class Kids och finns även sedan 31 januari tillgänglig på exempelvis Spotify eller vart ni hittar er musik digitalt. Sången är för jävla stark och peppande. Har lyssnat på liknande musik typ hela livet, men ändå får jag en unik känsla av soundet på denna platta. Och även om det finns ett visst självömkande i några av texterna så är det ändå en slags stolthet man känner när man lyssnar. Stolthet över punken, sina egna brister som människa och stolthet över att man ändå kan känna igen sig och tycka det känns okej. Pastoratet - Högexplosiv är inte en punkplatta i mängden. Lita på mig. Jag tror att fler kommer skänka skivan en tanke när man sitter och summera...

  Joakim Thåström är unik i Sverige. Han har positionen som undergroundhjälte samtidigt som han är enormt folkkär. Det har naturligtvis med att han har en nästan 50 år lång karriär bakom sig som till stor del har gått ut på att bara gå sin egen väg. Han har aldrig låtit sig ledas utan alltid valt hur han ska göra något. På så sätt är han fortfarande mer punk än någonting annat.  Hans nu 26 år lång andra solokarriär på svenska har också utvecklats till någonting som aldrig skådats i svensk rockhistoria. Allt från det musikaliska uttrycket till hur han skriver sina texter som befolkas av vanligt folk i europeiska städer varvat med ögonblicksbilder ur hans eget liv. Ingen har gjort någonting liknande.  Thåström live 2025 är lågmält men storslaget intensivt. Huvudpersonen själv är på ett sällsynt gott humör och han dansar runt på den snyggt uppbyggda scenen på ett sätt som inte skvallrar om hans egentliga ålder (67 år) och han ser genuint glad ut. Kanske beror det på att band...

  Only death is real. Ett slitet uttryck när man pratar om death metal men det gör det inte mindre sant. Och det är fascinerande hur en skiva som låter exakt så man förväntar sig att ett band som anger Entombed, Nihilist och Grave som inspirationskällor ska göra.  Ren och äkta HM2-döds helt enkelt. Precis som du är van att höra det.  Och ändå låter “Stinking death både unik och väldigt relevant. Svensk klassisk dödsmetall går liksom inte att tröttna på. Det går inte att bli mätt på det feta motorsågsriffandet och de gurglande vrålen. Och man vill ha mer av den skitiga d-taktskänslan som Distrupted vävt in i sina låtar.  Det är bara att konstatera att Disrupted har levererat ytterligare en platta som bevisar att det inledande slitna uttrycket är lika sant idag som det var 1989.  /Magnus Tannergren Stinking Death by Disrupted

Läser att ”Spela snabbare” är Second Class Kids nummer 77, vilket är imponerande, minst sagt. Släpp sjuttiosju är signerat ett av bolagets större akter, som inkasserar hyllningar och topprecensioner i stort sett överallt. Texter, sång och musikalisk finess är Björnarnas signum enligt de flesta i trallpunk-Sverige. Nya plattan, bandets tredje fullängdare med Björn Limander som sångare, har fjorton spår och släpps på streamingtjänster 31 januari, men går sedan ett tag tillbaka att beställa av Second Class Kids på både LP och CD. Jag har lyssnat intensivt på ”Spela snabbare” senaste veckan och jag gör samma slutsats som kring föregångarna ”Det sämsta” (2021) och ”Historierevisionism” (2023) – Björnarna blandar och ger. Precis som tidigare finns det ett gäng låtar som är riktigt jävla bra och några andra som inte når samma nivå. Om jag fick göra en samlingsplatta med 12 låtar insamlade från bandets tre fullängdare så skulle det skapas ett album få inom den svenska punken skulle kunna mäta ...

Rawheads spelar råpunk och kommer från Stockholm. De har en kassett och en splittkasett i bagaget sedan tidigare så detta är deras debutplatta. Ibland så är det otroligt skönt att lyssna på något enkelt som direkt ger dig en knyt(käng)näve rakt in i solar plexus så att du knockas direkt och du bara ligger där på golvet. Kippar efter andan och skakar.  När sinnena vaknar till liv och du kvicknar till så ställer du dig helt sonika upp och säger ”En till tack”.  Lite så är det att lyssna på Rawheads debutplatta. Det är rått och fartfyllt och man hör att de menar fanimej allvar på riktigt. Snorarg sång som är precis sådär desperat som att det är med livet som insats de vrålar.  Musiken då tänker ni. Det är okomplicerad råpunk precis som den ska spelas. Rå och skramlig produktion som gör mig alldeles varm i själen. Tickar ditt hjärta i d-takt och du gillar din punk rå och skitig så kan det helt enkelt inte bli fel med Rawheads debutplatta. Vinylen då hör jag er alla ropa uniso...

Linköpings hardcorelegender First In Line är veteraner inom scenen och har alltid varit pålitliga leverantörer av vad som kanske kan beskrivas som klassisk svensk hardcore.  Ni vet vad jag snackar om. Tänk på hardcore inspirerada av den amerikanska scenen  90-talet översatt till svenska scener och ni kommer att förstå hur det låter.  Klassisk hc helt enkelt. På 19 spår visar First In Line var det så kallade skåpet ska stå. Gammal är äldst och hantverket är genuint. Hög klass helt enkelt. Att bandet har en över 30 år lång historia med åldern som bevis märks inte. Ilska och aggression åldras inte. Det känns inspirerat och fyllt med energi till bredden. Hårda riff blandas med snygga melodier och refränger som sitter som en tumme i ögat.  /Magnus Tannergren

Massgrav bildades 1996 i Skövde men är numera lokaliserade till Stockholm. Jag misstänker att de inte behöver någon närmare presentation då Massgrav idag är en av Sveriges pålitligaste mangelakter med flertalet släpp i bagaget.  Senaste fullängdaren ”Slowly we rock” som kom 2022 spelas fortfarande flitigt hemma hos mig. Så det var med stor iver och med stora förväntningar jag kastade mig över denna nya ep. Tja vad ska man säga. Massgrav har ju funnit sitt sound och det låter ju såklart fortfarande Massgrav. Ingen än jag är lyckligare över det. Det manglas friskt och Johan och Ola låter precis lika arga över samhällets tillstånd som tidigare när den tillspetsade lyriken vrålas fram.  Tempot är högt och precis som tidigare smygs rocken in här och där. Jag har svårt för att välja någon favorit bland de sex spåren som bjuds på denna ep. De håller alla håller högsta klass. Det är få mangelakter som kan göra mig så glad som Massgrav. Har du en skitdag så brassa på massgrav högt i lu...

Tjuvkoppla kommer från Göteborg och spelar powerviolence. De har två utmärkta sjuor i bagaget. Den första var självbetitlad och släpptes 2019 och uppföljaren ”Tigerskott” kom två år senare. ”Charter hela året” är med andra ord Tjuvkopplas första fullängdare.  Powerviolence kan ju vara en rätt tålamodsprövande genre som kan bli rätt tråkig i lågt format. Därför är det ju väldigt glädjande att Tjuvkoppla inte faller i den fällan. Det är mangligt och stökigt. Tempobytena är otaliga och den arga växelsången vrålar ut den underbara lyriken som verkligen tar ställning mot vår nuvarande högerregering.  Tempot är för det mesta högt såklart som det ska vara när vi snackar powerviolence. Men Tjuvkoppla drar ner på tempot ibland och bjuder på allsångsvänliga tunggung där vi ges chans att sjunga med i de antiborgerliga texterna. Det gör att det aldrig blir tråkigt och att de 18 spåren tar slut alldeles för fort. Humor och glimten i ögat är något som det finns mycket av i deras framtoning ...

  Har Järnbörd mognat på sin andra fullängdare? Ja det är frågan man ställer sig då man lyssnar på “Filmer för blinda”.  2021 levererade bandet “Gör om, gör fel” som var en veritabel käftsmäll som inte tog några fångar med sin grindcore på svenska. Däremellan har Järnbörd hållit sig aktuella med diverse splittar och enskilda singelsläpp på tvåtummsvinyl och diskett (!) samtidigt som man jobbat med uppföljaren i fullängdsformat.  Och nu är den här. Det som möter oss den här gången låter som Järnbörd men med fler nyanser. Det manglas på duktigt men samtidigt finns det delar som utforskar nya sätt att definiera vad grindcore är. Där föregångaren imponerade med sin kompromisslösa energi imponerar uppföljaren med nyanser och dynamik. Du har fint Järnbördsmanglade i spår som “Gärning och lidande” och “Ormens väg på Kvarnberget” men samtidigt lutar de sig in i andra genrer som i industridoftande “Rocken heraldik” eller någon sorts crustdoom i Björn Afzelius-covern “Flickan i snö...

Att vi år 2024 skulle få en ny fullängdare av Mob 47 var det nog få som trodde när året började. Men det fick vi och oj vilken platta det skulle visa sig att det är. Jag vill nog hävda att det redan på omslaget längst ner i högra hörnet står exakt vad du du ska få när du lyssnar på plattan och det är verkligen ingen falsk marknadsföring. Det står där ”16 låtar mangel!”. Det löftet infrias med råge.  Ett lite slitet uttryck är ju ”visa vad skåpet ska stå”. Men det är få gånger det passat bättre än just här. Mangla är ju något som Mob 47 har svart bälte i och här på ”Tills du dör” så visar de alla exakt hur man manglar, man kan säga att det är en masterclass i kompromisslös mangel. Höjdpunkterna är många men just nu i skrivandets stund så är jag svag för ”Moder jord” och ”Den enes bröd”. Mob 47 visar på ”Tills du dör” att de fortfarande är ett högst relevant band med mycket kvar att ge.  De som på något sätt tvivlat på det får här sexton spår med mangeluppläxning. Plattan är utg...

Kronofogden torde ju inte behöva någon närmare presentation för er därute som uppskattar hardcore och hårdare punk. Klart är iallafall att denna platta är otroligt efterlängtad då det var alltför längesedan de begåvade världen med ny musik. Det är nio år sedan senaste fullängdaren ”Arbete och/eller fritid” släpptes. Senaste livstecknet var tiotummaren ”10:an” och den kom 2019. Så att man är smått exalterad när man låter nålen vidröra vinylen på denna nya platta första gången är en underdrift.   Jag konstaterar efter några genomlyssningar att det fortfarande låter Kronofogden och att deras dna är intakt vilket är glädjande. Jag hade inte trott nåt annat heller efter att hört ett antal av låtarna live tidigare. Det som dock ska sägas att ”Lägesrapport” är en smått fantastisk bra platta som växer vid varje genomlyssning. Jag tror faktiskt inte att den vecka som jag nu lyssnat på den ännu visat vilket otroligt bra platta det faktiskt är. Det är svårt att välja ut de starka sido...

Straight outta Eskilstuna kommer Aggressive Soccer Moms som vi skrivit om tidigare är på Heavy Underground . De spelar någon sorts postpunk tror jag men det kan vara fel. Det kan vara indie också. Men det spelar egentligen ingen roll. Det ekar i alla fall av The Stooges men också av Eskilstunas stolta rockarv från 80-talet med ett udda sväng och egensinniga texter. Det hela är högst njutbart och befriande att lyssna på. Det känns som att man skiter reglerna för hur det ska låta och gör någonting helt eget. Produktionen är lagom skramlig och med inslag av elektronisk musik så får man rock med djup och själ.  Fast egentligen tycker jag att du slänga ut dina förutfattade meningar om musik och bara lyssna på den här skivan. Du kommer att gilla det du hör. /Magnus Tannergren

Allt sedan Woody Guthrie och Bob Dylans tidiga dagar har en ensam man med gitarr haft ett romantiskt skimmer av revolt över sig. En tradition som burits vidare av till exempel Billy Bragg. Budskapet är viktigare än själva musiken. Fabian Brusk Jahn är kanske inte revolutionären med en gitarr som dödar fascister men hans musik har ändå samma funktion.  På “In the dungeons of Bäckabo” fortsätter han att berätta historien om att vara människa. Texterna handlar om drömmar och sagor, något som utgör grunden i oss alla. Detta till tonerna av den där vackra musiken som vi vet att han kan göra sedan tidigare släpp.  Det här är en fantastisk ep som för mig fungerar som en meditation när jag lyssnar på den. Ett kort avbrott i en grå verklighet som tillåter sinnet att vila i någonting annat. Låt inte det lågmälda lura dig. För här finns någonting väldigt stort. /Magnus Tannergren In the dungeons of Bäckabo by Fabian Brusk Jahn

Hostilia är ett ungt band både som band och till ålder. Men det spelar ingen roll här för den här EP:n är en smått fantastisk upplevelse att lyssna på som gamla thrash metal-fantast. Inspelad live i studion utan pålägg har producenten Jacob Herrmann fångat ett band som vet vad de håller på med.  Ni får klassisk Bay Area thrash serverad med en ungdomlig energi som inte hörs så ofta. Det är uppenbarligen ytterst kompetenta musiker som verkligen älskar genren. Tuggriffen rullar fram som en stridsvagn, sologitarren ylar och dubbeltrampet på baskaggen är snortajt. Lägg därtill en sångare som har det perfekta Chuck Billy-tonläget för den här typen av musik med en Paul Baloff-attityd utan dess like. Jag sitter bara och njuter. Och en en gång. Leveransen live i studion är fullständigt bländande.  Svensk thrash metal drivs just nu framåt av unga band som Eternal Evil, Sarcator, Disarray, Bloodstain och Eradikated som alla är fantastiska. Men Hostilia visar på den här EP:n att dom tillh...

Om det skulle vara möjligt att googla upp ”Vad gillar Ylva Sjöstrand för typ av black metal?”, så hade man tveklöst fått en träff på Malmöbandet Völva. Här blev det kärlek vid första lyssnandet. Bandet har funnits sedan 2018 men är en ny upptäckt för mig. Första fullängdsalbumet är nu här och det är vi många som tackar för. Soundet är ändå rätt klassiskt black metal-aktigt men med partier som gör helheten mer intressant än vanlig hushålls-black metal. Hedonistica som står får rösten i Völva gör ett fenomenalt bra jobb. Hon väser fram texten så där perfekt väsigt som jag vill ha det. Vi är alltså tillbaka på beskrivningen om hur jag vill ha min BM. Bandet som också utgörs av Skuld, Vittra och Ruin är osignade vilket inte bör gälla så speciellt länge till med tanke på det här debutalbumet fyllt med kvalitet.  Jag hatar verkligen inte denna perfektion som öronen gottar sig med under tio spår. Den här skivan värmer otroligt gott i vintermörkret och är helt rätt i tid på året. /Ylva Sjö...