När ett band har en replik från Sällskapsresan 1 med i ett låtintro, ja då hookar man Sjöstrand rätt snabbt. Med det sagt så går vi direkt in på recensionen.
The Calling from the Depth är ett album som känns som om det stiger upp ur en mörk, tidlös klyfta och drar lyssnaren med sig ner i djupet. Fayenne bygger sin musik på en grund av klassisk nordisk black metal, men det som gör skivan intressant är hur de låter traditionen möta en modernare känsla för atmosfär och dynamik. Produktionen är rå utan att vara slarvig; gitarrerna ligger som en iskall vägg, trummorna driver framåt med en nästan rituell intensitet och sången skär genom ljudbilden som en röst från något uråldrigt och oförsonligt.
Tematiskt kretsar albumet kring Leviathan som både skapare och förgörare, och den mytologiska tyngden genomsyrar musiken snarare än att bara ligga i texterna. Det är ett album som arbetar med stämning lika mycket som med riff och Fayenne lyckas skapa en känsla av resa snarare än en samling enskilda låtar.
Titelspåret fungerar som en portal in i denna värld, medan andra stycken som Melas Khole och Sulfur and Mercury visar bandets förmåga att växla mellan brutalitet och nästan hypnotiska partier.
Helheten är sammanhållen, mörk och genomtänkt — ett debutalbum som både hyllar genrens rötter och visar att Fayenne har en egen röst värd att lyssna på.
/Ylva Sjöstrand
Kommentarer
Skicka en kommentar