Curators Of Taste - 2025 års bästa skivor

Heavy Undergrounds recensenter sammanfattar skivåret 2025 och lyfter utan någon inbördes ordning några av alla de skivor som gjort störst intryck under året som gått.

Barrens - Corpse lights

Här finns mörkt monotont muller, skira melodislingor och ett hypnotiskt sväng. Det låter ibland som en av de bästa låtar Cult Of Luna inte hunnit skriva än. Ibland är det postpunkiga melodier som blandas med storslagen rock. Och ibland är det bara stämningsfulla passager genom musiklandskap som breder ut sig med berg och dalar så långt man kan se.

Coca Carola - När sen är försent

“När sen är försent” är ett av de starkaste Coca Carola-släppen där bandet hittat balansen mellan de tidiga plattornas punkiga melodiösa rock till de lite tyngre plattorna som följde under senare delen av 90-talet. Och som vanligt är Curres sång felfri och hans socialrealistiska texter är som bilder ur olika liv i ett samhälle som tappat värmen. Lite som Cornelis Vreeeswjik fast råare och brutalare.

Novarupta - Astral sands

Här finns alla beståndsdelar från de tidigare skivorna och plattan bygger långsamt upp känslostormen fram till den sista låten. Novarupta har ett unik sound och mycket känns bekant men samtidigt hittar Alex Stjernfeldt alltid någonting nytt att borra i det där musikaliska universumet som har blivit så bekant genom åren. När skivan tar slut så lämnar den dig med känslan av tomhet och saknad.

Industrial Puke - Alive to no avail

Trots skivans ganska allvarliga och mörka inramning där bandet spyr över världen, den stigande ålderdomen och samhällets olika utmaningar är humor med glimten i ögat ett konstant inslag. Det är ett grepp som Industrial Puke bemästrar bättre än någon annan, och det tillför en extra dimension till musiken.

Obstruktion - The end takes form

Det är en säregen blanding av hardcore och döds med lite crossover, ja referenserna är många. Stenhårt är det hur som helst. Och det vi uppskattar mest på den här skivan är hur bandet vågar ligga kvar och nöta i ett riff eller ett groove när de hittar det istället för att hasta vidare. Det är sådana grejer som skapar mervärde i musiken.

Motylki - Chrysalis

Att det är 90-talet som är ledstjärnan här råder det inget tvivel om. Det är fantastisk gitarrdriven musik som river och sliter och det känns som om man kastas in i MTV:s 120 Minutes någon gång runt 1994. Låtarna har bra variation och spänner över allt från halvpunkiga attacker till några riktigt medryckande “hits” som har refränger och melodier att dö för.

Repeat - Celebrate

En dynamisk samling låtar med repetitiva låtstrukturer med dynamik mellan groove och väggar av gitarrer. Det började med stonerdoftande rock men på “Celebrate” blommar hela den 90-talsdoftande noise rocken ut.  En kort snabb attack som ger mersmak.

Anna Von Hauswolff - Iconoclasts

En omtumlande och suggestiv upplevelse, full av kraftig opposition men samtidigt med ett särskilt ljus och djup känsla. Det är just blandningen av motstånd, experimentlusta och emotionell närvaro som gör “Iconoclasts” unik.

Blessings - Blodsträngen

Det är ibland sludge och skitigt, ibland bedårande vackert. Ofta allt tillsammans flera gånger om i samma låt. Allt kan hända i Blessings musikaliska värld och det gör också det. Det är en platta som kräver din fulla uppmärksamhet och det känns som en självklarhet att ge den det.

The Brides Of The Black Room - Commander

Ett bra riff är ett bra riff oavsett vilka instrument man använder. Och när kollektivet The Brides Of The Black Room nu återvänder med vad de kallar säsong 2 är det vansinnigt snygg och effektiv mörk synthpop vi pratar om. Ett mörker som i The Brides Of The Black Rooms musik som är väldigt säreget och unikt

Big Fish - Fyra liter stoft

Slagverk och trummor loopas till monotona ljudmattor som resten av musiken vilar på. Lägg därtill texter som är ännu mer självreflekterande, finstämda och draperade med svart humor och små språkliga finurligheter. Precis som man vill ha Big Fish alltså.

Slutavverkning - Skräp

Det är svårtlyssnat och utmanande men det är inte svårt att gilla. Tvärtom. Den här totala respektlösheten mot alla förväntade format och regler för vad rock är känns befriande. Det är inte punk, det är inte hardcore och det är inte någonting annat i rockväg ni kan komma på.

Kazea - I. Ancestral

Det finns en gotisk grungekänsla i musiken som är lite svår att sätta fingret på. Kanske är det någon sorts postrock också i spel här. Det hur som helst är rätt skönt att inte ha någon exakt genrer. Kazea är lite kärvare och mer utmanande i både sound och material. Det är karga och vackra ljudlandskap vi möter med texter som känns vemodiga och intima.

Hostilia - Face the fire

“Face the fire” är ren och skär propaganda för malande thrashriff och ohämmat moshande. Det är tekniskt men inte glänsande polerat. Det är högintensivt och andningspauserna är få. Det vägs dock upp av ett gäng snygga intron vilket skapar en bra dynamik.

Brainwasher - Empathy lost

Det är snabbt, tungt och blastbeatsen står som spön i backen. Låtsnickrandet är precis sådär lagomt varierat för att det aldrig ska bli tråkigt och enformigt.Det här är grind i den högsta ligan och med denna platta så borde rimligtvis Brainwasher vara namnet på att grindälskares läppar. 

Katakomba - The second death

Stilrent men utan att på något sätt vara tillrättalagd. En bombastisk leverans av dödsmetal i sin allra finaste form. Mycket snygga riff, svängig och tidvis lekfullt trumspel, som alltid brutalt bra bas och allt toppat med en röst som har det där extra.

Vittra - Intense indifference

I och med den här skivan höjer sig bandet Vittra ett steg på bra-musik-skalan. Tio högpresterande spår som innehåller snygg hantering av alla olika instrumentdelar med en mycket imponerande sång som visar prov på röstomfång fler sångare skulle behöva ha.

Gabel/Ossler - s/t

Musikaliskt känner man igen sig i det osslerska mörka och nästan gastkramande, och den gabelska så tydligt målande eskapismen. Tillsammans skapar detta någon form av alternativ tidskapsel över en värld som inte längre finns.

Skogskult - s/t

Det får plats mycket av allt på det här finfina släppet. Självklart innehåller alla låtar det karaktäristiska tunga gunget som konstant är brutalt medryckande men även längre delar av ljuva instrumentala stycken som tillåter sinnena flyta iväg. Innerligheten och intensiteten i sången är helt trollbindande.