Heavy Underground

Punk kan vara magisk i sin enkelhet bara genom att kanalisera rätt energi. Knifven är ett sådant band. Det intensiva riffandet i kombination med snygga punklåtar överlag med smart formulerade texter som framförs som piskrapp gör att det är är oemotståndligt.  Efter sin förra utflykt och hyllning till den gamla hemstaden Linköping, som även gav namnet på förra släppet, så får vi här fem nya låtar som tar sikte på det skeva samhälle vi alla ofrivilligt befinner oss i. Det finns en tröst i musik som sätter fingret på det som skaver och Knifven hittar alla ömma punkter. Den värdelösa kulturpolitiken, egoismen, den bistra framtiden och till slut ställs den obekväma frågan om hur länge vi kan stå ut.  Det är så här jag vill ha min punk. Varken mer eller mindre.  /Magnus Tannergren Kulturen by knifven

Som vi har väntat på att landets bästa röst ska hitta ett permanent hem igen. Ulke har varit lite borttappad sedan Dia Psalma försvann in i tystnaden för några år sedan och Strebers lär aldrig mer stå på en scen. Han har åkt runt med Charta 77 under det senaste åren och det har varit uppenbart att folk saknat honom.  Men nu finns det ett nytt band och tillsammans med Dadde Stark (Asta Kask) och Inge Johansson (Gatuplan m.fl.) så utgör de Vägsjäl. Den trepårs ep som nu släpps låter precis sådär som man vill att det ska låta. Trallig punk där folkmusiken möter Discharge. Ta det bästa från tidigare nämnda band och lägg på en egen karaktär och du har en ganska bra beskrivning.  Ulkes röst får ju det här att låta väldigt bekant men jag tycker ändå att Dadde och Inge ges utrymme för att ge musiken en liten annan karaktär. Att alla instrument hörs i produktionen gör att det här känns väldigt mycket som ett band.  Vänsternäven knyts hårt under öppningsspåret “Gamarna” och i “Stjä...

Titeln säger klart och tydligt vad som är temat på den här skivan. Det är 13 låtar som på 23 minuter och 25 sekunder avhandlar allt som har med hur vi styrs och kontrolleras av samhällets krav och instanser. Det är en skiva om motstånd och motkraft. Det är en vacker och våldsam skiva som är en konsekvens av en värld som håller på att ruttna rakt igenom.  Allt till tonerna av skoningslös hardcore med stark känsla av power violence. men vem bryr sig egentligen om nyanserna här. Det är motståndsmusik när det är som bäst. Bandet har växt musikaliskt sedan förra skivan "Burn" och dynamiken och ljudbilden är råare och kraftfullare. Även när Xiao låter sig sakta in blir det bara tyngre och ännu mer energi i musiken.  En riktigt bra platta att spela på 11 när man behöver någonting som höjer blodtrycket men som ändå ger tröst i en galen värld. /Magnus Tannergren  CONTROL by XIAO

  När band av denna dignitet besöker Sundsvall så är det ju givet att denna gubbe lämnar boets bekvämlighet och drar på sig finstassen och beger sig ut bland stadens metalheads som en helt vanlig hårdrockare.  Jag anländer lagom till att Disrupted går på. När deras HM2-döds ljuder i lokalen så fylls jag av nostalgi och tiden vrids tillbaka och det är tidigt 90-tal igen och man är ung på nytt. Disrupted gör en ok spelning som går mycket i tungungets tecken med inslag av snabbare partier. Man märker att det är kompetenta musiker och sångaren har en dödspipa som är uppgrävd från närmaste kyrkogård. Precis som det ska vara med andra ord. Efter en kortare paus då man han heja på gamla bekanta och fylla på vätska så är det dags för Massgrav att äntra scenen. Som jag sett fram emot att se dem och nu så är det dax. Man kan säga att det är fullt ställ från första stund och det bjuds på både äldre och nyare höghastighetsdängor. Det finns inget band som låter som Massgrav. De har verklig...