Det går naturligtvis inte att säga att Ghost är något undergroundband på något sätt längre. Många bittra miner uppstår när man pratar om Ghost från de som gjorde upptäckten av den obskyra debuten 2010. Då var bandet från Linköping en underground företeelse på alla sätt endast känd av få invigda. Men Tobias Forges ambitioner växte snabbt och idag är Ghost ett internationellt arenaband helt utan mystiken från förr.
Nu kommer skivan “Skeletá” och det är extremt lättsmält arenahårdrock så som vi vant oss att höra Ghost vid det här laget. Välpolerat, välskrivet och väl framfört. Jag skulle kunna avfärda alltihopa som irrelevant mainstreamrock. Det skulle vara så lätt.
Men det är det inte. Jag köper hela grejen med hull och påvekrona. Och det har ju naturligtvis med nostalgigiftet som flödar i Papa V Perpetuas ådror. Alla referenser till favoritband på 80-talet, melodier som klistrar sig fast, arenascenen med ljus och scenproduktion. Vad finns det att inte gilla tänker jag. Det finns ju sämre framgångsrika band.
Ja vi är långt bort från låtar som “Ritual” och “Elizabeth” men Ghost sammanfattar min generations hårdrockares våta drömmar med sin bombastiska och melodiösa hårdrock som 2025 passar bättre att köra bil till en solig vårdag än att hålla sataniska mässor till vid midnatt. Och jag köper det nästan utan reservationer.
/Magnus Tannergren