Heavy Underground

Ser man till vilka som sjunger på svenska, så är LK14 landets största och populäraste punkband. Känslan är att de säljer mest skivor, merch och biljetter vid spelningar i alla fall. Nu släpper man en ny LP/CD via Second Class Kids, som vanligt. 12 nya låtar är vad vi får och köper man CD-versionen får man även ”Trallkrucifixet” med på köpet. Det gillar man ju, många hits på den. Om vi börjar såhär - alla som diggar Lastkaj får vad de önskar. Djävulskorset är precis vad ni kan förvänta er skulle jag säga. Flertalet bandmedlemmar står för sången, vilket är en stor styrka, och det är låtar man inte kan förneka att man dras med i. Vissa kan komma att hävda att de till en början känner en mättnad på soundet. Men efter några lyssningar gissar jag på att man är redo att utnämna även denna platta till ytterligare en succé. Jag har själv funderat på om jag inte är mätt på deras spelningar och täta skivsläpp.  Det är jag inte. Och jag ska egentligen vara tacksam för att de åker runt och spel...

Det har nästan gått fem långa år sedan vi hörde något nytt från Lowrider. I december 2019 så släpptes deras underbara platta ”Refractions” och oj vad den plattan snurrat många gånger hemma hos mig. Nästan lika lång tid har förflutit sedan Elephant Tree släppte ”Habits”. Här gör de båda gemensam sak och delar en splitplatta. Sida a är Lowriders och de inleder med den rockiga och inte ens tre minuter långa ”And the horse you rode in on”. En upptempo låt som direkt markerar att Lowrider är tillbaka och det med besked. Efter en upptempoinledning så kommer den fantastiska ”Caledra” som drar ner tempot markant och här kommer slingorna och fuzzen fram och smeker dina trumhinnor med ljuv musik. Det är helt enkelt omöjligt att värja sig. Man är helt och hållet i Lowriders värld. Det följer två spår till på Lowriders sida men för min del så är segern redan vunnen med den tio minuter långa ”Caledra”. På sida b hittar vi alltså Elepant Tree som är en ny bekantskap för mig. Till skillnad från Lowr...

Den här skivan fick ta sin tid att smälta. För det känns som om det är musik som är värd just tid. Thurston Moore är ju allom bekant som frontfigur i Sonic Youth och nu mer som allmän kulturprofil när man pratar om alternativ musik. Och efter att ha läst hans biografi “Sonic life” så inser man hur mycket musikhistoria den här mannen är laddad med. Allt från punken på 70-talet till alternativrocken på 90-talet. Thurston var där.  Jag tänker på det när jag lyssnar på “Flow Critical Lucidity”. Här finns allt det här samlat i musikens DNA. Från den extremt finkänsliga popnerven till tung psykedelisk drone. Allt med den där omisskännliga dissonansen som Moore har i allt han gör. Det låter vackert men det finns alltid en skevhet i det.  På många av låtarna på den här skivan har dessutom slagverk som central komponent i ljudbilden vilket ger en jazzig känsla som jag inte hört tidigare. Du hör det i det Allen Ginsbergrusiga öppningsspåret “New in town” och singelsläppet “Rewilding”. D...

Bra grindcoreband finns det idag rätt många av i Sverige och Gadget måste man ju säga är ett av de mer rutinerade av dem. Så det var såklart en nobrainer att det blev ett besök till Sundsvall och Pipeline då Gadget var på besök.  När jag anländer så hinner jag se de sista låtarna av Muteny som var kvällens första band. Ett ungt thrashband som gör ett stabilt jobb och verkligen har framtiden för sig när de fått lite mer rutin under vingarna. Andra bandet för kvällen heter Riskbrukarna och är ett rätt nystartat punkband. De har publiken med sig från första till sista not och levererar en grym spelning. Det märktes verkligen att de trivdes på scenen och jag är säker på att vi kommer att få höra mer från dem i framtiden. Dock så var ju Gadget huvudbandet för kvällen och de var ju också största anledningen till att jag befann mig på Pipeline denna kväll.  Rutin är viktigt för att leverera en bra spelning och det är verkligen något som Gadget dryper av. De fullkomligt äger scenen fr...

  Splitalbum med två punkband som tilldelades ”Lastkaj 14 Punkstipendium 2023” och därmed fick chansen att släppa ett splitalbum genom Second Class Kids. Spår 1-6 framförs av Ärkepucko från Falun. Här fattar jag det som att det bara är två ordinarie bandmedlemmar, men att någon ytterligare säkert hoppar in vid spelning? Jag känner hur som helst igen bandnamnet sedan någon samling ifrån Grönpeppar Records.  Ärkepucko kör kvinnligt på sången. En tjej som känns genuin och menar vad hon sjunger om. Klassiska områden som förknippas med punk avhandlas. Själva musiken rör sig mellan punk och mer rockigt, med mycket fokus på att sångerskan sjunger ut för fullt. Av de sex spår som finns med på CD/LP:n är första låten ”Jobba tills du dör” den som sticker ut även efter flertalet lyssningar. I övrigt så är det inget nytt eller något som kommer göra att jag kanske kommer intressera mig ytterligare för bandet. Med det sagt, det är inte dåligt, men samtidigt inget jag direkt kommer rekommend...

  Jag har inte skrivit någonting här sedan jag besökte Way Out West i augusti, och anledningen till det är att jag har varit alldeles för distraherad och ur fokus för att hitta orden – men så kom Divers nya skiva One Million Crystals, som på något sätt väckte mig ur min orddvala. Genremässigt rör det sig någonstans i den alternativa rockens värld, där olika musikstilar och artistreferenser blandas friskt. Det är som att man har lyckats plocka det bästa från artister som PJ Harvey, Nick Cave, The Doors och The National och strösslat country-twang, krautrepetition och psykedelika över det hela. Enligt Spotify var det fyra år sedan Divers släppte föregångaren (The Start of It All), och jag vet såklart inte varför det har tagit såpass lång tid mellan den skivan och One Million Crystals – men jag gissar att bandet har lagt extremt mycket tid på att sätta produktionen och alla små detaljer. För det här är nördigt på riktigt. Produktionsmässigt slås jag först av att det låter organiskt. D...

  Det finns många band runt om i världen som heter Retribution men det finns bara ett band som Retribution från Dalarna. Med superlativen redo ska jag nu ta mig an den mest positiva recension jag någonsin gjort. Det här släppet förtjänar inget annat än total dedikation. Smaka på det här: Ett debutalbum som är så svart, så vackert och helt otroligt välgjort. Precis så smakar Retributions kommande skiva ”Tales of Torment”. Jag har helt ärligt aldrig hört en så oerhört fulländad debut som det här är. Samtidigt som jag saknar ord på grund av fullständig beundran så har jag så mycket att säga. Det faktum att skaparna av den här guldklimpen är unga är något jag bara precis nu kommer nämna snabbt. Jag väljer att fokusera på all talang, oerhörda instrumenthantering och röstkvalitet istället. Som sig bör. Åldern är helt ovidkommande. Musik som berör mig på helt andra nivåer behöver jag dela med någon som förstår mig och mitt sätt att ta mig an ett lyssnande och dissikerande av ett album. Ja...

Grand Magus har släppt album med jämna mellanrum sedan 1999. Album som varit stabila. Senaste släppet ”Sunraven” är inget som skiljer sig från den normaliteten. För det första så måste jag nämna albumets omslag som tilltalar mig väldigt mycket. Enbart valet av färger och designen hade lockat mig till köp om jag hittade den i en skivback. Men för att snacka om själva låtarna istället så är jag nöjd. Stundtals riktigt nöjd. I en bra och snygg matta av tunga riff och felfri sång finns dock en riktig topp för mig. Låten ”The Black Lake” ger ruggigt sväng. Inledande spåret ”Skybound” får mig att undra om jag av misstag klickat in mig på Amon Amarth men nej då, jag lyssnar på Grand Magus. På nästa låt undrar jag (såklart skämtsamt) igen om jag slajdat in felaktigt på samma nämnda grupp än en gång. ”The Wheel of Pain” låter i introt exakt som ”Pursuit of Vikings”. Under 35 minuter får vi en lagom mix av polerad svärta. Dom tyngre delarna av skivan intresserar mig mest men för den delen ogilla...

  “See you on the other side” sa Steve Von Till när han började sin spelning i Stockholm förra hösten. Sen framförde han musik som kändes hämtad från en annan tid och värld. Det är få människor på den här planeten som kan säga saker som att musiken är "en högre makt", "en energi" och att det är någonting "större än livet" utan att det låter fånigt. Men Steve Von Till är en av dem som kan det. Harvestman är en sida av Von Tills musikskapande som lutar sig mot det psykedeliska och esoteriska. Teman som återkommer är runor och mysticism. Det är inte alltid lätt att ta till sig. Men belöningen är desto större när man bryter igenom barriären till den andra sida.  Part I “Triptych” är precis som den heter tredelad historia. Varje del av projektet kommer att släppas på en egen skiva vid tre olika fullmånar under våren, sommaren och hösten. Sa jag att Harvestman handlade om mysticism? Nåväl, nu kommer alltså den första delen. Processen har varit lång för att slutf...

Nerverna kommer från Hälsingland och spelar någon slags postpunk eller posthardcore. En sjutummare och en splitkassett har de tidigare släppt så detta är första fullängdaren. Att med ord försöka förklara hur Nerverna låter är inte helt lätt men om jag säger lite småskev punkrock så kan det kanske ge en hint om vilka trakter vi rör oss i. Jag ska börja med att säga att för min del så var det verkligen inte någon omedelbar kärlek när jag först lyssnade igenom ”Hållplats Norr”. Dock så fanns det något som stannade kvar hos mig efter första genomlysningen. Jag var helt enkelt tvungen att återvända till Nervernas värld igen och det var då som ljuv musik uppstod. Musik kan ju väcka känslor och det är just det som ”Hållplats Norr” gör hos mig. Under tiden man lyssnar igenom plattan så hinner de flesta känslor vandra förbi. Vissa stannar kvar ett längre tag och andra fladdrar snabbt förbi. Det finns någonting kraftfullt, primalt och genuint i Nervernas musik som gör att man stannar upp och ver...

  Det här är en fantastiskt avig platta. Det fattar man redan i introt då det konstateras att man har panik men även moral. En både rolig men också allvarlig ordlek.  Det Moralpanik med sångaren David Andersson (även författare till boken “Råpunk”) i spetsen plus lite annat fint folk från den östgötska punkscenen gör är att visa hur elastisk musik kan vara. För det är inte renodlad punk eller hardcore. Det ekar av Bad Brains och liknande band samtidigt som det låter av så mycket annat.  Och det gör det väldigt roligt att lyssna på “Tatuerade entreprenörer”. Även om texterna är synnerligen vassa och allvarliga på sitt sätt så finns det en befriande lekfullhet i Moralpaniks musik.  Den här skivan gjorde mig glad.  /Magnus Tannergren 

Fem långa år har gått sedan Idiot Ikons förra platta ”Existence” släpptes. Jag kan tänka mig att ni är många därute som väntat på en ny fullängdare. Det har iallafall jag gjort och nu är äntligen den väntan över.  Efter att lyssnat igenom denna självbetitlade platta några gånger så kan jag konstatera att det är ett Idiot Ikon som utvecklats en del som låtskrivare och det är en bättre produktion om vi jämför med föregående platta. Dock så har man inte tappat råheten. Vi snackar fortfarande hård och rå punk med en svinförbannad sångerska som förvisar de flesta andra vokalister direkt till skamvrån för omedelbar uppläxning. Det mesta är alltså sig likt men bara lite bättre. Texterna handlar mycket om att vara sig själv och inte låta andra styra ditt liv. Allt framfört med fullständig övertygelse av sångerskan Maria och kompat av ett solitt band i högform.  Framtiden för Idiot Ikon borde vara ljus med ett såhär starkt album i bagaget. Får man önska något så är det att Idiot Ikon h...

Medlemmarna i ”Skamfläck” har tillsammans ett gediget punk-cv. Band såsom Svart Snö och Sunday Morning Einsteins skvallrar en del om den rutin som går att finna. Dock så vill jag vara tydlig med att Skamfläck med sin råa och samtidigt melodiösa hardcorepunk tydligt står på egna ben. Soundet är rått och en smula kyligt. Det finns tyngd såväl som d-takt och melodier som fastnar. Allt kryddat med politiska texter med hjärtat till vänster som beskriver vår samtid.  Med andra ord så är denna platta som en påse av ens favoritgodis för en älskare av hård punk. Jag har märkt de senaste veckorna att denna platta har växt en hel del för mig. Den har spelats rätt flitigt och jag går titt som tätt och nynnar på ”Nej för fan” som rimligtvis borde vara en ren punkhit och locka till allsång på spelningar.  Som grädde på moset så pryds omslaget på denna platta av en svinsnygg målning signerad konstnären Charlie Granberg. Så vad väntar du på? Bara att införskaffa denna platta på vinyl som är...