Att utföra aktivism med musiken som hjälpmedel är inget nytt, men konstant så måste mänskligheten tydligen påminnas om all skit vi utsätts för i samhället varje dag.
Människor är ofta skräp och skräp utför ofta mycket tveksamma handlingar. Just detta tas upp på ”Kulturkriget”. Ett Dödens Maskineri, som jag för övrigt tolkar som benämningen på hela livet i sig, ger oss den andra slagkraftiga skivan efter debuten ”Det Svenska Hatet”. Har man då tacklat av och tappat glöden efter succén som första skivan gav?
Nej, verkligen inte.
Snarare så har ilskan och frenesin tilltagit. I texterna har bandet fått med väldigt mycket av situationer och saker som är skevt i dagens samhälle. Orden spottas ut med ett förakt och ett hat som sätter en väldig prägel på Kulturkriget. Resan genom låtarna är en intensiv väg med energi, raseri och iver.
Det finns ingen tvivel om vad bandet vill få fram med låtarna och dom kommer göra sig riktigt bra live. Ursinnet mot livets orättvisor är en uppenbar källa till inspiration för skapandet av det här albumet.
När man fått upp farten och röjet som bäst avbryts den fyra låtar in med en lugn och väldigt vacker låt som inte stör, utan får mig att stanna upp. ”Distorsion to Hell” är väldigt annorlunda jämfört med dom andra 11 spåren men ack så viktig.
Ett Dödens Maskineri är ett av dom band som fantastiska Suicide Records har i sitt familjära stall. Som jag skrivit förr så borgar det bolaget för kvalitet och kärlek till musiken och hela scenen.
Här har vi ännu ett verk som med stolthet kan sättas upp på Rogers wall of fame.
/ Ylva Sjöstrand