Det här kanske är en märklig start på en recension, men jag har haft några riktiga skitveckor. Jag har varit konstant på språng och inte riktigt kunnat samla ihop hjärnan eller mina egna tankar och intryck. Sedan kom Epilogens senaste skiva Nollpunkten, som släpptes 14 april. Nollpunkten är satt i ungefär samma ljudvärld som deras tidigare fullängdsalbum Dekonstruktion.
Det är mörkt, kargt och ogästvänligt. Musiken byggs upp av enkla och återkommande bitar där man lägger ett försiktigt pussel av synthar, skrot och gitarrer. Det känns som varje låt har ett tema, som man sedan låtit leva fritt för att bli vad det blir. Vackert, och skört. Det känns lite fattigt att placera in det här i ett fack, men om jag måste så känns det som att Epilogen fortsatt utveckla den värld som Thåström (och hans gamla band) var så noggranna med att skapa. Det är nästa så att jag hör hur Pelle Osslers och Ulf Ivarssons själ har krupit in i låtarnas stämning. Och det är för mig så fint det kan bli.
För att knyta tillbaka till inledningen så har den har skivan varit min nollpunkt de senaste veckorna. Det är hit jag har rest för att kunna slappna av hjärnan och vara helt fri från mina egna tankar. En läkeprocess. Och det tackar jag för. Jag, och världen, behöver plattor som den här. P.s. Epilogen består av Jakob Berglund och Anders Carlström som återfinns i andra akter som A Swarm Of The Sun, The Isolation Process och Kausal. Kika in dom vetja
/Emil Gustavsson