Det är ingen tacksam plats i ordningen att bli recenserad efter Kardinalen, Lastkaj 14 och
Fruktansvärld. I alla fall inte om det är jag som ska tycka till. Om vi tänker att det vore en
sport så är det hockeyns SHL i välproducerad punk, där även Björnarna från Uppsala har sin
plats.
Nu är det alltså ytterligare ett gäng i serien med perfekt polerad produktion à la
Second class kids-band. Med det sagt, samt att Björnarna är ett band där jag uppskattat en
stor del av deras tidigare material, så får vi gå ner på mer detaljnivå i och med de andra nyss
nämnda grupperna för att se vad som skiljer dem åt.
På Björnarnas pluskonto hamnar farten. Från start till slut så är det tempo, vilket faller mig i
smaken. Textmässigt delas det ut kängor till höger och vänster åt olika håll, främst mot
främlingsfientlighet och annan inskränkthet. Även om texterna är skarpt riktade så är ju
sången så pass snäll och fin att det är svårt att känna någon direkt ilska.
Det blir mer än
feelgood-känsla över Björnarna och nöjsamt att lyssna när de snyggt skriver texter om
kungen, SD-anhängare och andra störiga karaktärer i samhället.
Om sången är styrkan, så kan även sången bli det som gör att jag måste pausa också. Hits
som till exempel ”Idiot”, ”Lever du” och ”UNHRC” (från förra skivan) ger jag 10 av 10, men till
skillnad mot de tidigare album jag nyligen recenserat så blir jag snabbare mätt på Björnarna.
Björnarna håller sig kvar i punkens SHL absolut, men trots nyckelspelare som Lemieux
(”Idiot”), Gretzky (”Lever du”) och Sundin (”Apornas planet”) så åker man ut i kvartsfinalen.
Bra säsong ändå. Måste ändå gardera med att påtala – hade jag inte lyssnat på de andra
innan och fått SCK-dosen rätt fylld så kunde Björnarna tagit sig längre fram i slutspelet.
14 låtar, varav två man kände till sedan förr. Finns på vinyl, CD och digitalt.
/ Johan Terrac