En ny våg indiebröt, fullsmackad med nittiotalsreferenser.
Jag tycker om hur saker och ting går i cykler. Ett fenomen uppstår, försvinner sedan bort i några årtionden och kommer till sist tillbaka med full kraft. Vinylskivan är såklart ett sådant exempel, och ett annat är 90-talsrocken. Och det var 90-talsrock som gjorde att mitt hjärta började, och sedan aldrig har slutat slå för musik.
Det kanske är orättvist att kalla det Omni of Halos gör för 90-talsrock, eller ens indiebröt - men där någonstans landar jag efter att ha lyssnat igenom deras självbetitlade debutplatta ett antal gånger. Alldeles oavsett genre är det här väldigt bra. Från start till mål. Med, en för mig, ny take på den musik som väckte musikintresset till liv på Café Rio i Åmål för sisådär 20 år sedan.
Debutplattan blir som en fortsättning på deras EP Care Free som släpptes tidigare i år då samtliga låtar från EP´n också ligger med på skivan - vilket både skapar förväntningar och önskemål från min sida. Jag gillade verkligen EP´n starkt och håller den som ett av de mer spännande släppen i år, samtidigt som jag önskade att man vridit lite mer på kaosreglaget i mixen för att skapa ännu mer energi och urball. Mer J. Mascis helt enkelt.
Produktionen sitter som en smäck (Welfare Sounds kan bekant sin sak), och mixen lämnar ingenting åt slumpen (John Agnello - Dinosaur Jr, Sonic Youth, Kurt Vile, mfl). Och för mig så känns det som att man har kokat ned de klassiska elementen och gjort det till något eget där låtarna är i fokus, både för sig själv och i helheten av plattan. Och det är när kaosregeln är uppvriden jag tycker plattan lyfter till nya dimensioner, vilket hörs tydligast på Empty Shell och Crumbling to Pieces (enligt mig plattans bästa spår).
Med medlemmar från Division of Laura Lee, Bombus, DLK och Firebreather (etc) finns det helt klart massa potential här och bandet är flygfärdigt på en gång.
/Emil Gustafsson