Omslaget till Stockholmsdödsarna Encryptments bejakar människans kaos och behovet av att projicera inre rädslor i form av dömande blickar på omgivningen. Något som Dan Seagrave var mästare på men som aldrig går ur tiden.
Jag tänker mycket på Obliterations ‘’Cenotaph Obscure’’ när jag lyssnar på denna. Det jobbas mer med atmosfär och stämning än regelrätt rens vilket var signifikativt för Stockholmsscenen på 80/90-talet. Samtidigt så finns punken alltid där och den är knepig när den behöver och utmanar genom hela lyssningen. Halvvägs in så anade jag kanske lite slentrian tills spår nummer 6 kom. Satan vilken pangare! Huvudriffet är kanon och bevisar att Encryptment kan detta med esoteriskt otyglat kaos. Det för tankarna mot Watains bättre stunder Produktionen träffar helt rätt och tjänar låtarna rättvisa men det finns även rum och luft. Det blir aldrig tamt när det blir mer klös i riffen heller.
När hårdrock sjungs och skrivs på Svenska så ryggar jag tillbaka lite. Jag rynkar på näsan och lägger armarna i kors tills att jag blir positivt överraskad och på bra humör igen. Det ropas med fördel istället för kakmonstergrowl vilket ger musiken en mer sakral och högtidlig dimension snarare än rockafton på valfri Pizzeria.
Det är kul när band skriver bra låtar och inte bara lutar sig mot ett sound eller image. Encryptment verkar ha funnit ett koncept som känns någorlunda fräscht även om det har gjorts förr. Svinkul och lätt något av det bästa 2022!
Bästa spår: "Plågospiral"