När jag lyssnar på skivan så tänker jag mest på att Meshuggah har ett unikt sväng. Strukturerna är kanske komplexa men helheten känns väldigt lättlyssnad och man rycks med i rytmerna och riffen som staplas på varandra. Meshuggah har en helt egen rytmvärld som manifesterar sig direkt i inledande “Broken cog” och på de tidigare släppta spåren “The abysmal eye” och “Light the shortening fuse” och det finns fler exempel på det på skivan. Än mer spännande blir det i spår som “Black cathedral” där en matta av ensamma distade gitarrer bygger upp en mäktig riffsymfoni eller i avslutande “Past tense” som är 6 minuter av stämningsfullt gitarrspel. En välkommen meditation efter en dryg timmes öronmangel.
Det andra jag tänker på är hur Meshuggah visar på hur man kan använda den här typen av musik på ett så flexibelt sätt. I allt från sångaren Jens Kidmans avgrundsvrål till Tomas Haakes halsbrytande trumspel används som instrument fullt ut som bidrar till både känsla och brutalitet. Meshuggah blir en totalupplevelse såsom bandet alltid alltid har gjort.
“Immutable” är inget undantag.
//Magnus Tannergren