Heavy Underground

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som in...

  ”Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom!”En passande hejaramsa så här i underbara fotbolls EM-tider. Trean kommer ju faktiskt mer snarare än snarast. Den är ute nu för allmän lyssning. Jaha, du klickade inte in dig på den här recensionen för att läsa om fotboll? Ok ok, jag ska återgå till mitt uppdrag. Som sagt så kan alla metal-älskare nu lyssna på Jacobs och Kvaens tredje album ”The Formless Fires” som ges ut via Metal Blade Records.Jag blev totalt hooked av första albumet år 2020 för att bli mer besviken på det andra i ordningen. Det fanns delar där som strök mig mer mothårs än medhårs tyvärr. Förväntningarna och funderingarna kring detta tredje var i och med det lite all over the place men jag blev väldigt glad och överraskad över hur förjäkla bra jag tycker det låter. Mycket mer sammanhållen linje med låtar som följer varandra på ett smidigt sätt.Inte lika spretigt och ”med för mycket vilja” som på Kvaens andra skapelse. Att Jacob är en fullständigt svinbra gitarris...

Gillar du fuzz och stoner så torde ju inte Greenleaf vara obekant. Deras historia går tillbaka till 1999 och de har sedan debutplattan ”Revolution Rock” som släpptes 2001 varit trogen stonerrocken. De bildades ju ursprungligen som ett sidoprojekt av folk som annars huserade i band som Dozer, Demon Cleaner och Lowrider. Medlemmar har kommit och gått under hela Greenleafs historia men den konstanta medlemmen är gitarristen Tommi Hoppala som funnits med sedan starten. Sedan 2014 så hittar vi också Arvid Hällagård bakom mikrofonen. Så musikalisk rutin saknas inte.  Jag måste nog säga att Greenleaf med ”The Head & The Habit” nog har släppt sitt starkaste album hittills. Detta från ett band som har släppt ett flertal grymma plattor. Mellan de tunga riffen på denna platta så hittar vi ett texttema som baseras på sångaren Arvids erfarenheter med att jobba med människor som lider av psykisk ohälsa och missbruksproblem. Varje låt är en symbolisk kort historia som på nåt sätt berör de te...

  Volym ett av Greating From Sweden släpptes 2021 och är en fantastisk samling om man är nyfiken på att utforska Svensk hardcore. Så det är mer stor glädje jag tar mig an uppföljaren och konstaterar att det är en vital hardcorescen i Sverige fortfarande och det finns massvis med underbara band som bara väntar på att upptäckas. Det är femton band representerade på plattan och de bidrar med ett eller två spår var. Variationen är stor och det finns allt från yngre band såsom ”Xiao” med sin powerviolence, vidare till ”Sweet Teeth” och deras mer smutsiga och opolerade rockiga stil. Även de gamla rävarna i ”Rövsvett” bidrar med två spår. Så det finns verkligen något för alla att rensa sina trumhinnor till på denna platta också. Jag har svårt att själv peka ut några favoriter då höjdpunkterna är så många. Dock så konstaterar jag att ”PX-30” är ett band jag verkligen ska hålla ögonen på framöver.  Jag råder er alla att inte tveka alltför länge innan ni klickar hem ett ex av vinylen då...

  Det har hållit på ett tag nu. Ja, egentligen sedan nyårsafton 1999 då vi lämnade det stora 90-talet. Besattheten. Analyserandet. Hyllandet. För det var ju bättre förr. Det vet ju alla. Jag har ju haft turen att på senare år verkligen fått djupdyka i årtiondet som formade så stor del av hela mig som människa och inte minst min musiksmak.  För jag må ha börjat som hockefrilleförsedd hårdrockare på 80-talet men det var under 90-talet som jag utvecklade min musiksmak i samma takt som jag växte som människa så som man gör i 20-årsåldern. Det som hände då bär jag med mig djupt inne i mig själv och det är en sorts nollpunkt.Precis som det är det i många andra i min ålder.  Men jag tror faktiskt att 90-talet har något som senare decennier inte har haft. 1989 föll muren och världen blev en radikalt annorlunda värld helt plötsligt då man till en början trodde att allting skulle ordna sig. En ny öppen och fredligare tillvaro. Vi vet ju att det inte stämde men just där och då kände...

Låt mig bara börja med att säga en sak: Om VILT ännu är okända för dig så letar du upp första bästa sätt att lyssna in dig på dom efter att du läst klart den här recensionen. Ok? Ok! Det var min kära andra hälft som introducerade mig för bandet för ett bra tag sedan och snacka om att jag är glad för det. Bra musik ska man dela med sig av och det är precis det jag gör till er nu. Min plikt som medborgare. Den mycket välljudande EPn ”...To Mourn The Death Of A Stranger” är den andra av två som bandet släppt under sin existens. Här blandas det mycket melodiösa med otroligt rappa riff och en stark, variationsrik röst.  Jag har i andra sammanhang förr sagt att Oscar Randeviks röst låter väldigt mycket som den tyvärr bortgångna Trevor Strnad från The Black Dahlia Murder och det är ett oerhört gott betyg.Jag hör samma snabba behandling av texten tillsammans med höga till djupa toner. Tack för att Trevor får leva vidare i dig Oscar! VILT har mycket välförtjänt signat skivdeal med bolaget G...

I slutet av 2022 så släppte Slan singeln ”Skiter i allt”. Den rönte rätt mycket uppmärksamhet och vinylutgåvan är slutsåld sedan rätt länge. Den singeln bestod av sju minuter av riktigt smutsig råpunk fördelad på fem låtar. Man kan tycka såhär i efterhand att man kanske borde ha varit förberedd på vad som skulle komma när Slan gör albumdebut men jag erkänner, en platta som denna hade jag inte väntat mig. Med ”Ägd” så visar inte bara Slan vart skåpet ska stå, de örfilar alla som överhuvudtaget har någon som helt invändning om att de äger och har uppfunnit skåpet. Det är argt, extremt, skitigt, desperat och allt annat som smutsig och snorförbannad råpunk ska vara.  Att lyssna igenom ”Ägd” är nästan som ett hårt pass i boxningsringen med någon som är mycket skickligare än en själv. Varje nytt spår är som en rejäl käftsmäll eller ett välriktat slag i mellangärdet. Man blir golvad om och om igen. Jag bara älskar det och ber om mer och mer. Till alla er som möjligen avfärdade ”Skiter i a...

  Vår skribent Emil Gustavsson redogör för junis första helg.  ------ Jag vill börja med att varna alla eventuella läsare för att det här är en artikel som kommer att spreta åt alla olika håll och kanter, med ambitionen att beskriva helgen som varit.  Det är fredag och klockan står på 16.15. Jag hastar ihop några sista leveranser på jobbet och springer mot spårvagnen i Majorna för att möta upp min fina bandkamrat och vän Otto som jag har den stora äran att släppa en EP med till hösten. Vi ska för första gången någonsin visa upp Citizend i ett publikt sammanhang. Det är ett sammanhang som Revival Booking satt ihop som en förfest till For The Revival of Beautiful Arts (FTROBA) och går ut på att tre band (Citizend, Night Tigers och Young Acid), som ska släppa skivor på fin-fina Majestic Mountain Records till hösten, ska visas upp inför publik på Pustervik.  Detta gör man genom att gå fram till en stor iPad och trycka på play-knappen. Jag och Otto är först ut. Och det lå...

Den här lilla lyxartikeln bjuder på två band som gör punk på lite olika sätt vilket låtarna visar. Det hela knyts dock ihop väldigt snyggt när banden även gör en cover var på varandra. .  Först ut är Hyrda Knektar som är trogen den punk som kom i slutet på 70-talet och där arvet från band som Ebba Grön och The Clash hörs eka i fjärran. Det är medryckande och snyggt och det är musik som gör mig glad. Att de både har blås och orgel i ljudbilden ger det hela en varm skön inramning.  Om Hyrda Knektar ekar 70-tal så är Strikt en anturlig fortsättning med 80-talets punk och en skvätt postpunk i bagaget. Det är väldigt energisk och refrängdriven punk som är omöjlig att inte sjunga med i. Jag uppskattar direktheten och det omedelbara som finns i Strikts punk.  Sammantaget så är det här som sagt en lyxartikel. Kvaliteten är skyhög och båda banden levererar storartat. Man får liksom det bästa av två världar samtidigt som det är total enighet i punken som genre. Punkmagi helt enkelt...

  Alla metal-fans som gillar blytung och snygg döds kommer att jubla över Envigs EP, det kan jag faktiskt lova. Väntan på ny musik från schlättabandet är äntligen över i och med släppet Eskatos. Kom lite närmare så ska jag berätta varför jag gillar EPn så väldigt mycket. En av många anledningar till det är att alla medlemmar har skrivit en varsin låt samtidigt som samarbetet som vanligt är oklanderligt. Konceptet skulle i praktiken kunna bli hur rörigt och spretigt som helst men grabbarna håller ihop allt så stiligt. Låtarna handlar om dom yttersta tingen och döden. Ett mycket tydligt tema för Envig överlag och trogen sin utstakade väg håller man linjen även nu. Namnen på låtarna vittnar tydligt om vad texten kommer handla om. Som ett mörkt täcke över hela skapelsen ligger tematiken om apokalypsens fyra ryttare. Envig har sina egna fyra dödsryttare i och med det mäktiga skapandet av en varsin låt. Senaste fullängdaren Gutwound som kom ut 2021 var oerhört stark och felfri. Det känns...

Young acid består av ett gäng extremt rutinerade herrar. Vad sägs om Arvid Hällagård på sång (Greenleaf), Alex Stjernfeldt på gitarr (Grand Cadaver, Novarupta), Martin Wegeland på bas (Domkraft), Andreas Baier på gitarr (Besvärjelsen, Vordor) och Svante Karlsson på trummor(The Moth Gatherer).  Rutin och kompetens saknas ju verkligen inte vill jag påstå. Samtidigt så är det ju verkligen ingen ovanlighet att man blir besviken när kända musiker startar ett band och ger ut en platta. Så det var lite med andan i halsen jag närmade mig Young Acid vid första genomlyssningen. Sådana tankar försvinner dock fort när man lyssnar på ”Murder at Maple Mountains” för det är en urstark platta med punkig rock som ganska så omedelbart fann sin plats i mitt hjärta.  Jag har levt med denna skiva ett antal veckor när denna recension publiceras och jag har med stor glädje lyssnat igenom den ett oräkneligt antal gånger. Det är svårt att finna några svagheter alls när allt, och då menar jag precis al...

Jag har haft ögonen på Krigsstigen ett tag. Mest för att de har haft en väldigt stark närvaro i sociala medier och varit förband och spelat typ överallt det senaste året. Musiken har inte riktigt fastnat på mig även om det har varit helt okej trallpunk som levererats. Kanske har det känts lite för utstuderat ibland.  Men nu är ju fullängdaren här och som den trallpunksälskare jag är så ger jag naturligtvis den yngre generationen en chans.  Värt att notera är att plattan är inspelad av ingen mindre än ikonen Mart Hällgren från De Lyckliga Kompisarna vilket är en snygg cirkel som sluts. Och nog hörs det i låtarna att det är från den typen av band som Krigsstigen hämtar sin energi.  Trallvänlig melodier, hög energinivå och vassa ofta tänkvärda texter är vad “Samling i särklass” handlar om. Och det är på det hela taget ett snyggt hantverk. Det är svårt att inte charmas efter ett tag. Jag gillar det jag hör.  Så gillar du svensk punk som ger dig en positiv spark i röven i...

Tio år som band och tre album. Så ser Wormwoods historia ut än så länge. Inom kort finns fyra album utgivna och vad gör The Star med bandets diskografi? Det fjärde verket är mer sammanhållet samtidigt som det finns mycket utrymme för kreativitet i låtarna. En tydlig väg har stakats ut i hur ljudbilden och atmosfären ska levereras till lyssnaren. Lägg dig med fördel ner med lurar och njut av åkturen. Ett mer moget tillskott till tidigare trion av album men med en stor lekfullhet som visar att bandet har jobbat noga med The Star. Jag upplever lyssningarna som rätt komplexa. Dock på ett skönt och bra sätt. I den upprepande melodin ryms intressanta avstickare i form av vackra körer och riff. Inspirationen till musikskapandet tas från lite allt möjligt som pågår i världen. Det mer abstrakta inspirerar till texterna. Variationen på låtarna är uppfriskande. Från skönsång till djupt growl ger en känsla av att låtplacering är något man har lagt tid och tanke på. Jag kanske inte alltid tittar oc...

Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt. Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.  För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en ...

Jag vet få musiker inom metal som har så mycket cred som Hellbutcher. Med ett grundmurat renommé i scenen sedan första gången världen hörde talas om honom och hans bror först som hängivna Iron Maiden-fans och sedan i Nifelheim så har beundran varit det enda jag hört.  Och med all rätt. Hårdrock bygger på passion och är det något Hellbutcher är så är det passion. Vilket hörs på det första släppet under eget namn.  För här finns inga hämningar. Alla referenser hörs på den här fullängdaren. Och jag älskar den för det jag hör. Hellbutcher själv har ju en röst som till stora delar åkallar Quorthon från helvetets djup och när vi ändå pratar om honom så kan man ju konstatera att musiken Hellbutcher levererar låter som om man injicerat Bathory i stora kroppspulsådern på Iron Maiden. Det är snabbt och brutalt med ylande gitarrsolon men ändå med melodi och medryckande riff och refränger. Och det är en intensitet som nästan blir svår att hantera efter åtta låtar.  Men det är ju musi...

När det bjuds på kvalitets-döds några mil bort så är det givet att jag tar mig dit. När jag såg släppet för den här kvällen blev jag genuint glad. Bandbästisarna i Wretched Fate och Katakomba ger alltid sitt bästa på scen. Jag var även spänd på att få se och höra lokala nykomlingarna Menecia. Från den varma kvällen tog jag mig in på Kungen som till en början hade hyfsat bra  med folk i lokalen. Menecia som lockade dit den mer lokala publiken var först ut och här mina damer och herrar var det läge att hålla i sig. Det gick snabbt, väldigt snabbt. Ibland i ett tempo som bandet nästan inte själv hann med. Opolerat och rått. Väldigt tilltalande. Bandet meddelade från scenen att dom inte var nöjda med sin första demo, så nu fanns den nya verifiera av den att köpa. Det visar på hög ambitionsnivå. Katakomba körde som andra band för kvällen och här bjuds vi som var kvar på proffsighet och en mycket bra vald setlist. Alla mina favvolåtar var med. Det tackar jag för! Grabbarna är tillsammans...

  Här har vi en splitplatta som delas av Adrestia från Linköping och Collapsed från Montreal i Kanada. Adrestia får ju anses vara veteranerna på denna splitplatta då de har ett flertal fullängdare i bagaget till skillnad från Collapsed som verkar ha två kassetter och har medverkat på två samlingar.  Detta är med andra ord första gången Collapseds musik förevigats på vinyl. På a-sidan så hittar vi fem d-taktsdängor som är uppkryddade med lagom doser death metal från Adrestia. Skåpet ställs på plats redan med inledande ”The ghosts of Mariupol”. Tempot är högt och man hör ilskan när textrader som ”War crimes authorized, buildings pulverized, terror, Russian State terror” vrålas fram. Just texter har ju alltid varit väldigt framträdande hos Adrestia. Man har verkligen aldrig funderat vad det tycker om världsläget. Fjärde spåret ”Låt den komma, låt den falla” finns att beskåda som video. En sak som glädjer mig är att basisten Alma Roth Sandell verkar ha fått en mer framträdande pla...

Det som inte dödar dig gör dig starkare heter det ju. Jag undrar om inte detta talesätt borde ha varit titeln på den här skivan. För 41 år in i sin karriär så har bandet Charta 77 utstått fler prövningar än de flesta de senaste åren. Huvudmannen Per Granberg har drabbats av hjärnblödning, jätteprojektet Ödesboxen krånglade och drog ut på tiden på grund av pandemier och annat och till slut så brann bandets högkvarter Ögir ner till grunden och tog  inte bara med sig bandets historia i lågorna utan även en stor del av svensk punkhistoria då skivbolaget Birdnest arkiv fanns i huset.  Man skulle ju tänka att man bara lägger sig ner och ger upp då.  Men inte Charta 77. Under större delen av förra året firades 40-årsjubileet tillsammans med Köttgrottorna (där två tredjedelar av medlemmarna även ingår i Charta 77) med en hejdundrande turné som gick land och rike runt. Och så spelade man in en ny skiva.  Kanske är det dessa omständigheter som gör att “Den sista måltiden” låte...

Stockholmstrion Crown Of Decay gör debut med EP:n ”Crown of decay”, som släpps på Norges nationaldag, 17 maj. Släppet är skrivet samt producerat av bandet själva och mastrat av Magnus Devo (ex Marduk). Bandet beskriver själva att man har gått till rötterna av svensk döds, för att sedan korsa det med andra influenser från black, thrash och annan death metal. ”We are all from different schools and it makes for a good dynamic trio and blends groove, thrash and aggression!”. Under de första genomlysningarna framstod det som väldigt standard death metal med få överraskningar. Om än kompetent och väl framfört. Det märks att bandet har en god grundrutin och att de har spelat i band sedan tidigare. Men under den senare halvan av EP:n med låtarna ”Bury the cross” och ”Crown of decay” så börjar jag höra en tydlig Carcassådra i både melodispråk och sång vilket gör allt mer spännande. Sången, som för åtminstone mig påminner om Jeff Walker, kompletterar de tunga riffen väldigt bra, medan gitarrerna...

  Detta är nog snarare en odyssé i förvirring, beslutsångest och relationer till saker och människor snarare än en recension av en spelning.  Dagen börjar med blommande rapsfält och hotellfrukost på en vingård utan för Malmö. Och här börjar lugnet vända på sig och bli till någonting annat. Den planerat lediga dagen översvallas snart av jobbärenden, telefonen ringer och mailen skriker högt ut sina notifikationssignaler över frukosten.  Bilfärden går hemåt, och nu börjar min hjärna tänka på vilket gigg jag vill se ikväll. I ena ringhörnan står Horndal, Henrik Palm, Monument och alla mina svartklädda vänner med stora bandtryck på sina tshirtar. I andra står Lastkaj 14 och Pustervik, där Lastkaj 14 också är ett av min flickväns absoluta favoritband.  Mina vänner börja höra av sig: Ska du med på Horndal? Jag skickar meddelanden till höger och vänster. Ska ni på Horndal eller Lastkaj? Majoriteten säger Horndal. RockRoger ska på Lastkaj tillsammans med sin fru. Jag vet inte...

Jag erkänner att jag missade att Sodakill släppte ep:n “Warning” redan i mars så vi kompenserar och kör en dubbelrecension nu när den andra ep:n för året är släppt. “Warning” heter den och Sodakill imponerar på båda med sin alternativa rock.  Det går inte att komma ifrån att det här doftar 90-tal och band som L7 och Veruca Salt för mig och ni som känner mig vet att det inte är till en nackdel. Så de nio spår som de här båda släppen bjuder på är ren och skär njutning för mig.  Attityden är med all rätt kaxig och in your face. Sodakill ber inte om ursäkt och levererar på "Warning" pärlor som “Rumination”, “Boring boyfriend” och den aningen långsammare men svintunga avslutaren “Hurray” som trots sin titel känns lite mörkare.  Och inledningspåret “Blood” på “Wounds” tar upp den tråden vilket gör att de båda släppen knyts ihop på ett snyggt sätt. I övrigt sticker punkiga “Stung” ut som en av de snabbare spåren på den här ep:n. Här finns också lite mer utmanande låtar som “Blis...

  Är man uppväxt under 70- och 80-talet så infinner sig nog en bekant känsla i kroppen när man hör Missiles. Det andas neon och kallt krig. Kärnvapenhotet är påtagligt i folkhemmet som blir kallare och kallare.  Missiles musik låter som en korsning mellan Imperiet, Depeche Mode och Sisters Of Mercy och känns ungefär som omslaget ser ut. Soundet är lagom burkigt och plastigt så att man måste kolla inspelningsåret. Det står 2024 men skulle kunna vara 1984. Med det sagt ska jag direkt påpeka att det här inte låter som något tributeband till svunna årtionden.  Nej Missiles bjuder på intensiv postpunkig rock som har hjärtat på rätt ställe. Jag gillar drivet och de medryckande melodislingorna som driver låtar om nukleära städer, en död sommarmåne och kärlek som är som döden. Dekadenta 80-talsnostalgiker kommer att älska det här och jag gillar det för att det är så jäkla snyggt genomfört. Ibland måste man gräva djupt i historien för att hitta ett sound och ett sätt att göra musi...

Min gamla studentstad Linköpings punk- och hardcorescen är hetare än någonsin. För några år sedan släpptes boken "LKPG Hardcore where we belonged Kristofer Pasanen photos 1995-1999" och snart kommer dokumetärfilmen "ÖS - Historien om Linköping Hardcore". Dessutom är det allmän uppslutning kring stadens alternativa musikscen Skylten som lever under hot från myndigheter och fastighetsägare.  Så vad passar bättre än att hylla stans gedigna punkarv genom en coverskiva? Knifven har gjort just det och släpper 14 tolkningar av material från åren 1978 - 2019. Här samsas kändisar som Raped Teenagers med Outlast med för mig mer okända band. Allt förpackat i Knifvens egen form som hedrar originalen på bästa sätt.  Den här skivan blir en ren maktdemonstration för Linköpings ibland lite förbisedda roll som alternativa musikstad. En 25 minuter lång och välbehövlig höghastighetslektion helt enkelt som väcker min nyfikenhet att uppsöka originalen.  /Magnus Tanenrgren

Jag har fascinerats av MaidaVale allt sedan första gången jag såg och hörde dem på Wizard Of Fuzz i Göteborg. Det var 2016 och bandet var fullständigt hypnotiskt på scenen. Debutplattan “Tales from the wicked west”var inte perfekt men man anade ju vad som komma skulle.  På uppföljaren “Madness is to pure” som kom 2018 hittade MaidaVale sitt uttryck och blev ett fullständigt fantastiskt band. Med ett helt eget sväng och groove och med ett låtsnickrade som kändes helt eget golvades jag igen av det här bandet. Nu har det gått sex år sedan senate plattan vilket är en alldeles för lång tid. Men å andra sidan ska saker och ting inte stressas fram och när jag lyssnar på “Sun dog” känner jag att det har varit värt väntan. För det här är det bästa MaidaVale har gjort.  Med ett varmare sound och en märklig lätthet i låtarna samtidigt som det där unika groovet finns bevarat så är det här en skiva jag kommer att leva med länge. Nordafrikansk blues samsas med psykedelia och en känsla av he...