Det fjärde studioalbumet med Introspektivet är en logisk fortsättning på förra plattan “Att få flyga bort”. Där frågade bandets huvudman Jojje Löfroth oss vad vi drömmer om och jag tror att den här nya skivan är en av de saker åtminstone jag drömde om. Det är fortfarande storslaget vemod, minnesbilder, regniga nätter och önskan om mänsklig värme som är grundbulten men Introspektivet har kanske dragit åt tumskruvarna lite hårdare och låter lite hårdare än tidigare. Men bara lagom mycket för det låter fortfarande Introspektivet och Introspektivet låter inte som någonting annat.
“Ta min hand” är kanske låten som illustrerar vad jag menar bäst. En låt som jag obsessat över i flera månader nu sedan den släppts som singel. Ett lätt industriellt anslag med en synth som driver det hela framåt. Jojje mässar om flykt, gator och minnen och jag känner doften av regn och asfalt. Det är en ljuddräkt som klär Introspektivet väldigt väl. Nu låter inte allting precis så här på skivan och vi får en bra blandning av både det lite hårdare men naturligtvis också de där storslagna balladliknande låtarna som man också gillar.
Introspektivet har alltid tillhört den tradition som Imperiet startade en gång i tiden och som vi förknippar med både Thåström, kanske Kent och till och med lite Ulf Lundell. Man gör personliga upplevelser och minnen till skådespelare på en scen med många olika kulisser. Det handlar om händelser som formar människor, det handlar om vår plats i en kontext och det handlar om sådant som vi alla känt men inte kan sätta ord på. Man sugs in i ett bleknat fotografi och hamnar mitt i en situation som man känner igen även om det inte är ens egen.
Jag gillar den känslan väldigt mycket.
Och jag fascineras över hur Introspektivet nu på fyra skivor lyckats leverera så pass högklassig rock i den här skolan. Och jag vet ju att det är mer på gång. Det är dags för fler att hitta till den här världen och det bästa du kan göra är att börja med den här plattan.
/Magnus Tannergren