Heavy Underground

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

  Jag har alltid gillat Katatonia men ska ärligt erkänna att jag har ett kluvet förhållande till deras musik. Samtidigt som jag uppskattar det mesta de släpper och tycker det är svinbra när jag väl lyssnar, så är det dock långt mellan de gångerna som Katatonias musik faktiskt ljuder från mina högtalare. Varför det är så har jag inget bra svar på då jag faktiskt gillar deras musik och har gjort det ända sedan Dance of december souls släpptes.  Så hur låter då det nya släppet från dessa melankolins förkämpar? Jo, allt är välbekant och som vanligt svinbra, snyggt, välproducerat och vackert. Katatonia har ju verkligen hittat sin nisch och sitt sound de senaste fyra-fem släppen och det avviker de inte nämnvärt från på denna platta.  Jag tycker detta är en stark skiva med många toppar och få dalar. Allt känns så bra när jag hör Katatonia. Alla eventuella problem som finns i världen känns möjliga att lösa, man är inte ensam och allt kommer att ordna sig. Det är oftast den känsla...

Fagerstas crossoverlegender Kazjurol visar var skåpet ska stå på den här sex spår långa ep:n. Det går snabbt, det är klockrena riff och en knivskarp attack som inte tar några fångar. Risken med sådana här höghastighetsprojektiler är att det blir grötigt men med en ljudbild som fångar upp tyngden som ändå finns här så blir det ändå en bra känsla av dynamik. Men med det sagt så blir det som allra bäst när midtemporiffen, som i introt till "Colonel the Pig", blandas med snabbar partier som Kazjurol kommer till sin fulla rätt. Gitarristen Tban är fortfarande snabbast och Kazjurol visar att thrashen aldrig blir för gammal. 

Örebros crossoverlegender Lowest Creature blev snabbt en av mina personliga favoriter i samband med plattan "Sacrilegious pain" från 2019 som hade en egen tydlig identitet och särart på den svenska undergroundscenen.  Nu utvecklas Lowest Creature åt ett delvis annat håll känns det som på sin nya trespårsdemo. Jag vet att det är demos men jag gillar den lite kargare ljudbilden som nästa får det att låta som Venom eller Bathory stundtals men med en tydligt bevarad thrashnerv. Tempot har dragits ner i en del partier vilket ger extra tyngd men manglet är fortfarande av högsta klass. Det är svårt att inte se fram emot en ny fullängdare när det väl är dags för det.  /Magnus Tannergren 3-Song Promo by LOWEST CREATURE

Signo Rojo är ett nytt band för mig. Dock så har de funnits sedan 2009 och släppt två plattor tidigare. Detta är deras första platta för Majestic Mountain Records. Bandet härstammar från Blekinge och spelar vad jag skulle vilja beskriva som tung och svängig sludge med ena foten i rocken och den andra i stoner. Tänk Baroness kring skivorna "Red" och "Blue", det är en skaplig fingervisning. There was a hole here är på många sätt en helgjuten platta av ett ytterst kompetent band och förtjänar din och alla andras uppmärksamhet. Jag kommer på mig själv med att sitta med ett ständigt leende på läpparna när jag lyssnar igenom den varje gång. För det här är ruggigt bra!  Plattan inleds med första singeln Enough Rope som är mer upptempo och svängig. Efter inledningen så är det bara att hålla i sig för en resa som bjuder på såväl tungung som mer proggiga och psykedeliska inslag. Sångaren Jonas Nilsson har verkligen en röst skapt för sådan här skitig sludge/stoner och jag kan ...

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

The Baboon Show spelar punk rock, med just de där melodierna som fastnar i huvudet, som gör att du nynnar på de. Inte på ett irriterande sätt utan på det där feel-good sättet. De har hållit igång sedan 2003, alltså 20 år. Då har de hunnit med att släppa bland annat 10 studio-album samt några samlingsplattor och ep:s. Jag fångade upp bandet första gången runt 2016 då en av medlemmarna i bandet medverkade i en poddintervju, vilket fick mig att börja kolla upp och lyssna in mig på bandet ifråga. The Baboon Show är ett Stockholmsbaserat band som hunnit spela världen över med sin energiska liveshow. Vad menas det då med "gud" i titeln… Ja, det får vi nog inte svar på här. De har i alla fall inte gått å blivit religiösa. Kan vara ironi bakom titeln med glimten i ögat, då The Baboon Show sätter upp sig mot orättvisor och ifrågasätter auktoriteter. Första intrycket av skivan var att de fortsätter sitt koncept med sina ömsom melodiska, tunga och drivande punkdängor på sitt dynamiska s...

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

  Headons är ingalunda några nybörjare i branschen. Sedan 2007 har de levererat punk med den äran och det nya släppet "Hatet" är inget undantag. 13 upproriska spår finns det på skivan och det är fullt ställ från start. Titlar som "Faktaresistent", "Ebba Brun", "Systemkollaps" och "Dö på ditt jobb" vittnar väl om vad det här handlar om. Musikaliskt lutar sig Headons mot arvet från Asta Kask och kanske en del mot lite crustigare punk men alltid med det melodiösa och allsångsvänliga i botten.  Jag gillar när ett band inte krånglar till det utan håller sig till grundkonceptet och Headons gör detta nästintill felfritt och jag kommer på mig själv att nynna på titelspårets refräng redan efter första lyssningen. Det säger väl kanske något om kvaliteten på "Hatet".  /Magnus Tannergren "Hatet" släpptes fysiskt den 6 januari och digitalt blir den tillgänglig den 3 februari.

Svensk sludge och postmetal har länge haft självklara referenspunkter som Cult Of Luna och Breach. Allt som släppts efter dessa två giganters debutsläpp står på gott och ont i skuld till dessa på ett eller annat sätt och 2000-talet bjöd på många andra band i genren som även dessa satt outplånliga intryck på genren.  Men nu kan vi nog skönja ett generationsskifte. Helsingborgarna i Kollaps\e sätter en ny standard i och med sin debutplatta “Phantom center”. Bildat strax innan pandemiåren och med ett par tidigare släpp i bagaget, skrivet och inspelat under isoleringsåren, så har bandet haft tid på sig att i lugn och ro moga och hitta ett uttryck som på många sätt gjuter nytt liv i den här typen av hård musik. Att allting från inspelning till mixning gjorts av bandet själva och det med bravur. Soundet är lika mäktigt som det är kompakt och dynamiskt.  Fullängdaren består dels av ett par spår som släppts tidigare och dels av ett antal nya låtar. Grejen är att de äldre låtarna får e...

Urarta från Malmö brukar få höra att de inte låter som någonting annat och det stämmer nog. Urarta rör sig i de musikaliska trakterna runt punk och L7-alternativrock och det låter riktigt trevligt.   Själva beskriver bandet sig så här: "Vi är fyra kvinnor som spelar musik i gränslandet punk, alternativ rock, postpunk. Vi har vår hemvist i Malmöscenen. Inget annat band i Malmö låter som ni brukar vi få höra och när vi försökte oss på att få skivbolag intresserade av oss så förstod vi att vi hamnar mellan genrer. Vi har aldrig haft det där bandsnacket om vad vi ska spela för musik utan vi vill ta vara på det som uppstår i repan och som träffar vår gemensamma nerv. Vi håller på att karva ut vår egen mark och är öppna för var den processen tar oss." PMS by Urarta

Clouded Mind Records är en liten CD-label i uppstarten. Man har hittills fem släpp av blandad genre (lite rock, doom, noise, elektroniskt). CMR tillverkar CD skivor i helt egen regi utan egentliga krav på ekonomisk vinning.  I nuläget tillverkas 33 ex av varje släpp och ger tio av dem går till bandet/artisten. Enda CMR kräver av banden är artwork till skivan och en adress att skicka skivor till.  Grundidé är att ge band/artister en schysst skiva att skicka till riktiga skivbolag eller sälja på sina gig. CMR hjälper även till med lite promotion i form av reklam, mail och dylikt.  Den 23 januari släpper Clouded Mind Records Kollaps\e fullängdare "Phantom centre". Och Heavy Underground uppmanar alla att besöka webbshopen och kolla in resten av bolagets släpp.  Här hittar du en massa annat på webben om CMR

Projektet ”Unchristian Christian” skapades av Christian Ludvigsson för att få utrymme för hans kärlek till old school death metal och HM2-sound till skillnad från den deathprog han spelar i  ” Eigenstate Zero”. I januari 2020 släpptes fullängdaren ”Year Zero” och nu den 9 december i år kom uppföljaren ”Sulphurfeast”. Att det här projektet är en plattform för Christians kreativa utlopp tydliggörs snabbt för mig som lyssnare.  Generisk HM2-döds som vi hört så många gånger förr blandas friskt med slingor på saxofon och om jag inte är helt fel ute, orgel.  Visst, det finns flera band som har blandat in dessa instrument i sitt skapande men då har det gjorts med snyggare finess.  Helheten blir tyvärr mer en röra än något som jag kommer fortsätta lyssna på. Christians sång/skrik är mestadels riktigt bra och hade jag fått ren och traditionell HM2 serverad på ett Sulphurfeast-fat hade jag varit mer intresserad än vad jag är nu. Det är mycket vilja och idéer som tydligt vill i...

Stockholms-ynglingarna i Impurity gör debut med demon ”Forever lifeless”. Det rör sig om den gamla skolan där doomriff a lá Autopsy varvas med kängkomp och grottsång! Ett utmärkt tillägg till den blommande scen av unga thrash/dödsband som sprider sig över hela landet.  Demon finns på streamingtjänster samt kassett genom bandets Instagram. Favoritspår: Forever lifeless /Anton Bryvall

Sen den 12 januari har jag släppt minst ett avsnitt i veckan utan uppehåll. Totalt 52 avsnitt blev det. Det ni! Jag tror att det varit räddningen för mig under det här året att få prata med så många positiva, kreativa och underbara människor. Musik och kultur räddar oss i en galen värld. Tack till följande människor och band (har jag glömt någon, sorry!) gjorde Heavy Underground möjligt 2022: Tomas Liljedal (Norna, Breach), Blodet (Hilda & Dennis), Emilia Henriksson, Berget Bergman (Man. Machine. Industry), Snake, Misery Loves Co (Patrik Wirén),Fredrik Larzon (Millencolin), Anders Jacobson (Nasum), Cities Of Mars, Orochen, Sekunderna, Oh Hiroshima, Goatriders, Mattias Indy Pettersson (Massgrav, Kungens Män), Industrial Puke (Jens & Linus), Slôdder Noll Tolerans, Punk-Johan, Bonnie (Asta Kask)  Ulke (Strebers/Dia Psalma), bäste Per Granberg & Charta 77/Köttgrottorna, Coca Carola, Blodskam, Burst, Sweet Teeth, Manifestgalan, Johan och Flyktsoda, The Awesome Machine, Sick...

Om jag ska vara riktigt ärlig, vilket man ska vara i en recension, så gick jag in med en rätt sval entusiasm i första genomlyssningen av  Dead Earths ”Et Disperdam Illud”. Hur hett och nytänkande kan ännu ett enmansprojekt vara?  Tydligen hur hett som helst!  Genom skivan tas vi med på ett mörkt och mysigt kalas med det mesta jag vill ha för att något ska kännas spännande och intressant gällande black metal.  I den allra bästa låten ”Doom, Cerulean” finns sköna riff och mäktiga trummor som jag går igång ordentligt på.   Det spåret kommer garanterat dyka upp på någon digital ”mest lyssnat”-lista för mig. Det är egentligen tråkigt att fundera över vad skaparen av skivan får sina influenser ifrån men jag kan inte låta bli.  Jag hör både en mer nyskapande black metal men också melodiska delar som bryter av på ett snyggt sätt. ”Speaking Silence” har i inledningen en underbart förlösande och närmast panikartad skriksång som är vacker på ett så mörkt sätt....

Det finns bara ett Cult Of Luna. Allt de släpper är alltid lite intressantare än allting annat och “The long road north” är inget undantag. Det är en episk och storslagen skiva samtidigt som om musiken känns väldigt nära. Titeln skvallrar om vad det handlar om. Att komma hem, om landskapen i norr, om vintermörker, norrsken och annat som känns väldigt personligt men också högst allmänmänskligt. Allt till musiken som bara Cult Of Luna kan göra. Man har för länge sedan passerat allt vad post metal, post hardcore eller andra försökt till definition. Det låter bara Cult Of Luna helt enkelt. Ett musikaliskt koncept som förfinats i över 20 år snart och nu är någonting fullständigt unikt. The Long Road North by Cult of Luna

Ibland händer det att ett debutalbum träffar precis rätt och hittar den där perfekta tonen som gör att musik kan vara så fantastisk. Orochen blandar gotisk americana med mörk indierock och något mer som jag har svårt att sätta fingret på. Men musiken och texterna kryper under huden på mig när ämnen som arters utdöende, ensamhet och våndan av existensen avhandlas. Det är en sjukt mäktig platta som Orochen har presterat med ett budskap som förtjänar hela allas vår uppmärksamhet. Anthroposcenic by Orochen

Band som inte står still och som ständigt ifrågasätter sitt eget musikaliska uttryck är alltid mer spännande än alla andra. Invsn har gått från någon sorts postpunkig rock till något helt annat i och med “Let the night love you”. Gitarrerna har fått stå tillbaka för pumpande elektronik, det låter kargt 80-tal med hardcoreattityd fast utan att låta ett dug hardcore. En spännande resa har gjorts och jag kan knappt vänta på att få se var bandet tar vägen härnäst. Let The Night Love You by INVSN

Riffet i öppningsspåret “The truther” slår monotont som en klocka bruten ur granit. Tomas Liljedahls stämma skär genom ljudväggen och jag är beredd att omdefiniera vad sludge metal är. Om nu genre är viktigt. Det här är primal rockmusik som lever på sin egen brutalitet och knyter ihop Luleå med kontinenten. Musiken är skapad under den klaustrofobiska pandemin och kanske är det ekot av den känslan vi alla nog kände då som gör Norna så angeläget. Star is way way is eye by Norna

När ett kollektiv går samman över geografiska och musikaliska gränser med en gemensam vision om att skapa en storslaget progressiv rockskiva kan det ju gå hur som helst. Men Venus Principle, till stor del består av avhoppare från Crippled Black Phoenix, ror det här vansinnesprojektet i hamn och resultatet är magiskt. Det är så pass storslaget att inte ens inre turbulens tar ifrån den här skivan en enda del av dess briljans. Stand In Your Light (Deluxe Edition) by Venus Principle

Det man inte lyckas med på debuten fixar man på uppföljaren. Där “Vallmo” kändes splittrad och ofärdig är “Atlas” dess raka motsats. Doomriffen ekar tungt av folkmusik och tar spjärn mot Lea Alazams sång som här är hänförande. Det finns ögonblick på “Atlas” som framkallar gåshud och fukt i ögonvrån samtidigt som det är väldigt bra rockmusik. Atlas by Besvärjelsen

  Årets comback står nog Uppsalas Big Fish för. På 90-talet ägnade de sig åt någon sorts industriell trallpunk men 2022 rör sig bandet snarare mot det finstämda och lågmälda man kan hitta hos Tom Waits och Nick Cave. Men samtidigt låter det fortfarande Big Fish. Kanske beror det på David Gises texter som effektivt reflekterar all den livserfarenhet man samlar på sig under 25 år som gått sedan senast. En mycket välkommen återkomst.

Minns ni när grindcore var som bäst runt 1991-1992? Det gör Sickrecy som effektivt tar all kraft från Napalm Death och Carcass och manglar ut en platta som har alla de rätta beståndsdelarna: stenhårda blastbeats, growl i Barneyklass och en punkig attityd som riktar sina skarpa spetsar mot samtidens politiska jävlighet. Musik att starta upplopp till helt enkelt. Salvation Through Tyranny by Sickrecy

Efter 19 års total tystnad på skiva återvänder plötsligt Fireside med åtta låtar som får tiden att stanna. Eller plötsligt kanske det inte hände om man ska tro de inblandade men det tog hur som helst sin tid att får till “Bin juice”. Men vilken skiva det blev. På något märkligt sätt lyckas bandet få in allting som var bra med Fireside på en skiva med tyngdpunkten på de tidiga plattorna. Ett återvändande till rötterna som jag tror kommer att ta bandet in i framtiden. Bin Juice NO DIGITAL RELEASE by Fireside

Ibland längtar man efter grindcore, d-takt och crust. Då är Industrial Puke lösningen och den fix du behöver. På denna ovanligt charmiga ep så får du allt detta och lite till levererat på ett osedvanligt elegant sätt. Det låter krispigt och rakt på sak. Allt onödigt är bortskuret och du får bara det som du absolut behöver. En välbehövlig tydlighet som jag önskar att fler kunde åstadkomma. Where Life Crisis Starts by Industrial Puke

Ibland tror jag att skivbolag sätter etiketter på band de släpper mest på skoj. I pressmaterialet presenteras Shaam Larein som ett “Goth-tinged Doom Rock band”. Vad betyder ens det? Egentligen? Tyvärr färgar det lyssningen en aning för mig som recensent för jag sätter mig ner och försöker hitta både goth och doom i “Sticka kniven i världen” men har svårt att höra det.  Istället hör jag mörk rockmusik som har hjärtat synligt för alla. Shaam Larein sällar sig till skaran musiker som använder delar av flera genrer för att skapa skör poetisk musik. Det ekar både Chelsea Wolfe och Emma Ruth Rundle samtidigt som både Black Sabbath och mörk psykedelia från det sena 60-talet smyger omkring i bakgrunden.  För mig som gillar det pretentiösa och inte ser det som någonting negativt så har den här skivan kvaliteter som sträcker sig långt bortom stela genrebeteckningar. Shaam Larein visar istället hur vacker rockmusik kan vara om man bara har tillräckligt stora ambitioner även om uttrycken ...

  Välkalibrerad hardcore av bästa sort är vad vi bjuds på under de knappa 20 minuter som Manic Ride levererar tio låtar på. Det är svårt att inte gilla det raka tilltal som bandet har och deras lätt Wolfbrigadeinspirerade hc är väldigt sympatisk. Rakt mangel blandas med snygga melodier eller bara tjutande gitarrer. Här finns medryckande hits som “Out of nowhere” och låtar som är av mer knytnävskaraktär som “”The pressure” eller “Down in flames”. Ibland kan sådan här hardcore bli lite enahanda men Manic Ride har lyckats variera sitt grundkoncept på ett snyggt sätt som gör att det aldrig blir monotont. //Magnus Tannergren MANIC RIDE - A New Low LP QHC005 by MANIC RIDE

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)