Jag har alltid gillat Katatonia men ska ärligt erkänna att jag har ett kluvet förhållande till deras musik. Samtidigt som jag uppskattar det mesta de släpper och tycker det är svinbra när jag väl lyssnar, så är det dock långt mellan de gångerna som Katatonias musik faktiskt ljuder från mina högtalare. Varför det är så har jag inget bra svar på då jag faktiskt gillar deras musik och har gjort det ända sedan Dance of december souls släpptes.
Så hur låter då det nya släppet från dessa melankolins förkämpar? Jo, allt är välbekant och som vanligt svinbra, snyggt, välproducerat och vackert. Katatonia har ju verkligen hittat sin nisch och sitt sound de senaste fyra-fem släppen och det avviker de inte nämnvärt från på denna platta.
Jag tycker detta är en stark skiva med många toppar och få dalar. Allt känns så bra när jag hör Katatonia. Alla eventuella problem som finns i världen känns möjliga att lösa, man är inte ensam och allt kommer att ordna sig. Det är oftast den känsla jag får när jag hör Jonas Renkses behagliga stämma. Det är tryggt på ett bra sätt.
Möjligen så får lite tyngre gitarrpartier aningen mer utrymme denna gång om man jämför med förra plattan ”City Burials” som också var en stark platta enligt mig.
Author, opaline och birds är för mig tre höjdpunkter på Sky void of stars. Det är tre låtar som jag gärna skulle vilja höra nästa gång jag har förmånen att uppleva Katatonia live. För där gör de ju sig nästan ännu bättre än på skiva.
/Anders Bergström