Det man inte lyckas med på debuten fixar man på uppföljaren. Där “Vallmo” kändes splittrad och ofärdig är “Atlas” dess raka motsats. Doomriffen ekar tungt av folkmusik och tar spjärn mot Lea Alazams sång som här är hänförande. Det finns ögonblick på “Atlas” som framkallar gåshud och fukt i ögonvrån samtidigt som det är väldigt bra rockmusik.
Kommentarer
Skicka en kommentar