Om jag ska vara riktigt ärlig, vilket man ska vara i en recension, så gick jag in med en rätt sval entusiasm i första genomlyssningen av Dead Earths ”Et Disperdam Illud”.
Hur hett och nytänkande kan ännu ett enmansprojekt vara? Tydligen hur hett som helst!
Genom skivan tas vi med på ett mörkt och mysigt kalas med det mesta jag vill ha för att något ska kännas spännande och intressant gällande black metal. I den allra bästa låten ”Doom, Cerulean” finns sköna riff och mäktiga trummor som jag går igång ordentligt på. Det spåret kommer garanterat dyka upp på någon digital ”mest lyssnat”-lista för mig.
Det är egentligen tråkigt att fundera över vad skaparen av skivan får sina influenser ifrån men jag kan inte låta bli. Jag hör både en mer nyskapande black metal men också melodiska delar som bryter av på ett snyggt sätt.
”Speaking Silence” har i inledningen en underbart förlösande och närmast panikartad skriksång som är vacker på ett så mörkt sätt. Dead Earth utgörs av Mathias Kamijo som har en rätt tung musikalisk ryggsäck. Känslan är att han under åren har samlat på sig tankar om hur en riktigt bra black metal-skiva ska låta. Mitt utlåtande av ”Et Disperdam Illud” är att han verkligen har lyckats.
Just ”Et Disperdam Illud” betyder: ”Och jag ska förstöra den”. Passande med tanke på att skivan gjorde precis just det; förstörde mina förutfattade meningar.
Ylva Sjöstrand / Cries from the Underworld