Heavy Underground

  Välkalibrerad hardcore av bästa sort är vad vi bjuds på under de knappa 20 minuter som Manic Ride levererar tio låtar på. Det är svårt att inte gilla det raka tilltal som bandet har och deras lätt Wolfbrigadeinspirerade hc är väldigt sympatisk. Rakt mangel blandas med snygga melodier eller bara tjutande gitarrer. Här finns medryckande hits som “Out of nowhere” och låtar som är av mer knytnävskaraktär som “”The pressure” eller “Down in flames”. Ibland kan sådan här hardcore bli lite enahanda men Manic Ride har lyckats variera sitt grundkoncept på ett snyggt sätt som gör att det aldrig blir monotont. //Magnus Tannergren MANIC RIDE - A New Low LP QHC005 by MANIC RIDE

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Lyssnar du på black metal så har både du och jag blivit serverade mycket bra kvalitet inom den genren från Uppsala genom åren. Nazghor från just nämnda stad ger oss nu deras sjunde album ”Seventh Secular Crusade” via skivbolaget The Wild Hunt. Jag har alltid sneglat mot bandet och tyckt att dom gjort bra ifrån sig. I och med det sjunde albumsläppet har dom fått mig mer intresserad än att jag bara sneglar. Nazghor har helt klart tagit ett par kliv upp i bm-trappan. Albumet har några riktigt mäktiga låtar så som ”Fulminating Fire” och ”Sons of Shadow”. Helheten överlag blir väl godkänt. Den råhet som möter det melodiska skapar en njutningsfull lyssning gång på gång. Enda utstickande är avslutande låten med samma namn som albumet. Jag hade önskat en fläskigare avrundning.  Det är helt uppenbart att man lagt ner mer blod och svett på ”Seventh Secular Crusade” än tidigare album. Produktionen och kvaliteten är märkbart mer arbetad med snyggare ljud och ett rakare sound. Som lyssnare är j...

Rösta på Heavy Underground på Guldpodden.se. Podden är nominerad i kategorin "Årets musikpodd" och det skulle vara episkt om en liten DIY-podd om obskyr undergroundmusik kunde ta hem priset i år eller hur? En röst på Heavy Underground är en röst på den svenska undergroundscenen! Rösta här!

En ny våg indiebröt, fullsmackad med nittiotalsreferenser. Jag tycker om hur saker och ting går i cykler. Ett fenomen uppstår, försvinner sedan bort i några årtionden och kommer till sist tillbaka med full kraft. Vinylskivan är såklart ett sådant exempel, och ett annat är 90-talsrocken. Och det var 90-talsrock som gjorde att mitt hjärta började, och sedan aldrig har slutat slå för musik. Det kanske är orättvist att kalla det Omni of Halos gör för 90-talsrock, eller ens indiebröt - men där någonstans landar jag efter att ha lyssnat igenom deras självbetitlade debutplatta ett antal gånger. Alldeles oavsett genre är det här väldigt bra. Från start till mål. Med, en för mig, ny take på den musik som väckte musikintresset till liv på Café Rio i Åmål för sisådär 20 år sedan.  Debutplattan blir som en fortsättning på deras EP Care Free som släpptes tidigare i år då samtliga låtar från EP´n också ligger med på skivan - vilket både skapar förväntningar och önskemål från min sida. Jag gillad...

  Doomed And Gloomed lägger ut uttömmande spellistor med skivsläpp varje vecka. En oumbärlig hjälp för dig som snabbt vill få en överblick av vad som har släppts. Följ Doomed And Gloomed på Facebook, Instagram och naturligtvis Spotify .  Här är spellistan för vecka 45:

Man kan väl konstatera att den svenska scenen för mangel mår utmärkt. Vilket den här splitten med svenska Bleachdrinker och Seattlebaserade kollegorna Nurser är ett bevis på. Bleachdrinker har ett par släpp i bagaget sedan tidigare där de bevisat hur en power violence-sten ska dras. Det är korta kärnfulla ljudattacker av hög kvalitet som levererats och den här splitten är inget undantag. Fem spår manglas fram på ungefär lika många minuter. Grindcoreriffandet sitter som en smäck och blastbeatsen lämnar inget utrymme för andhämtning. Precis som det ska vara.  Jag imponeras som sagt över den svenska extremscenen just nu. Det finns många bra band där ute och Bleachdrinker är definitivt ett av de allra bästa.  Split by Bleachdrinker

Omslaget till Stockholmsdödsarna Encryptments bejakar människans kaos och behovet av att projicera inre rädslor i form av dömande blickar på omgivningen. Något som Dan Seagrave var mästare på men som aldrig går ur tiden. Jag tänker mycket på Obliterations ‘’Cenotaph Obscure’’ när jag lyssnar på denna. Det jobbas mer med atmosfär och stämning än regelrätt rens vilket var signifikativt för Stockholmsscenen på 80/90-talet. Samtidigt så finns punken alltid där och den är knepig när den behöver och utmanar genom hela lyssningen. Halvvägs in så anade jag kanske lite slentrian tills spår nummer 6 kom. Satan vilken pangare! Huvudriffet är kanon och bevisar att Encryptment kan detta med esoteriskt otyglat kaos. Det för tankarna mot Watains bättre stunder Produktionen träffar helt rätt och tjänar låtarna rättvisa men det finns även rum och luft. Det blir aldrig tamt när det blir mer klös i riffen heller. När hårdrock sjungs och skrivs på Svenska så ryggar jag tillbaka lite. Jag rynkar på näsan o...

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Ofta när jag lyssnar in mig på ny musik som jag sen får äran att recensera så städar jag.  Ett bra sätt att förgylla den sysslan.  Flera gånger under den första genomlyssningen av ”Memoriam” stannade jag helt upp i det jag gjorde för att få tid att njuta av vad jag hörde. Ett mycket bra betyg!  Faustus har redan bra släpp och låtar i ryggsäcken, så vad ger då kommande albumet oss? ”Memoriam” är snäppet ännu snyggare och tightare än det vi tidigare hört från Faustus.  Mer finess och riktigt bra uppvisning av det instrumentala från alla samt en otroligt bra och kraftfull sång. Låtarna ”Sleep” och ”Anhedonia” blev snabbt självklara favoriter för mig.  Tungt, snabbt och svängigt.  Många drar nog direkt paralleller till Meshuggah när man hör Faustus.  Jag erkänner, det gjorde jag absolut också första gången jag hörde dom, men jag tycker att vi har snackat klart om just den liknelsen nu. Faustus är så mycket mer än ett band som låter som andra band!  Gi...

Fornnordisk mytologi, svensk folktro och vildvittor. Ur dessa tre element formades Vittra som den 11 november ger oss den senaste skapelsen ”Blasphemy Blues”. Vi lyssnare bjuds på en skön resa mellan melodiska riff, grymt bra sång och en intressant mix av olika metal-genres men den uppmärksamme hör även influenser från folkmusik.  Med tanke på att bandets grundare David Döragrip och Johan Murmester kommer från rätt så olika musikbakgrund, så har Vittra ändå ett sammanhängande men brett sound vilket gör att lyssnandet inte blir långtråkigt. Tvärt om!  Det ska väl erkännas att undertecknad inte styr mot det melodiska vid eget val, men jag är kanske omvänd?  ”Blasphemy Blues” innehåller nio spår och låten ”Satmara” lockar tillbaka mig flera gånger. Låtnamnet tilltalar mig precis lika mycket som själva musiken. Låten ”Lykantropi” är otroligt svår att värja sig för och den kommer jag återkomma till många gånger även efter dom här genomlyssningarna. Det enda förvånande är sista...

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

 

4 november så släpper Uurn från Malmö EP:n ‘’STRAPPED IN, READY TO GO’’. Musiken beskrivs bäst som sludge och är en skola i ångestladdad höstmelankoli. Är du bevandrad inom sludge och annan tung musik så håller detta absolut en hög nivå. Väggen av gitarrer är maffig och gör sig särskild gällande med den genresymptomatiska rundgången. Produktionen är krispig och tydlig utan att det blir alldeles för P3-åtkomligt och urvattnat. Trots att det rör sig om rätt så typisk sludge så finns det tillräckligt mycket bredd av uttryck för att jag inte ska bli uttråkad. Nedstämda Sabbath-minnande riff kryddas med en sårbar sångröst som fördelaktigt är längre ner i mixen. Fortsätt så Uurn! Bästa spår: No one needs to know /Anton Bryvall  

Ögir 24 augusti 2022 Jag har undvikit att åka förbi Ögir i Köping sedan branden den där ödesdigra måndagen den 12 september. Dagen innan hade jag åkt förbi Köping med tåg efter att ha intervjuat Bonni från Asta Kask och Ulke från Strebers/Dia Psalma i Göteborg. Jag tittade ut genom tågfönstret när vi stannade vid Köpings station och tänkte på den där kvällen jag livesände Charta 77:s release av "Ödesboxen" bara någon vecka tidigare. Jag tänkte på spelningarna jag sett där med både Charta 77 och Asta Kask. Sen rullade tåget vidare. Ögir oktober 2022 Dagen efter stod det klart att Sverige fått en högernationalistiskt regering och vid 8-tiden på morgonen kom den första nyhetsflashen om att en kulturbyggnad i Köping stod i brand. Det var Ögir som brann.  Det var milt sagt en riktigt jävla skitmåndag.  Ögir var inte bara ett ställe för kultur i Köping. Det var också hem för Per Granbergs livsverk Charta 77 och Birdnest Records. Här hade han samlat allting. Alla skivor, alla inspe...

Tung, tyngre, tyngst. Nya förmågorna Steel Freight tar inga fångar på sin första demo som nu släppts lös i världen. Med en rent dödlig kombination av hardcoremangel, dödsrens och nedsvärtad sludge så tror jag att Steel Freight mutat in ett stycke av undergroundscenen som länge saknat en rättmätig herre.  För här snackar vi alfahannemosh av rang. Från första spåret "Crawling" till det sista spåret "Boltcutter" bjuds vi på fyra låtar som alla visar upp ett brett spektrum av hur man musikaliskt kan krossa allt i sin väg. Jag gillar dynamiken man åstadkommer när snabbt rens växlas med långsamt tuggande taggtrådsgitarrer. Och ljudbilden är välkomponerad med en lagom dos skitighet över det blytunga soundet överlag. En imponerande debut.  /Magnus Tannergren  DEMO 2022 by STEEL FREIGHT

  Förra årets "Gör om, gör fel" var en av de intressantaste grindcorereleaserna inte bara 2021 utan på mycket länge. En våldsam upplevelse där musiken bjöd på ett magiskt mangel och kryddat med vassa texter på svenska. En fullständigt orädd skiva som lekte med uttryck och renodlad klassisk grindcore till något modernt och spännande.  Nu släpper Järnbörd en split-EP med fem spår som stakar ut vägen in i framtiden för bandet. Anslaget känns igen men det manglas kanske lite hårdare än på föregångaren. Som en nödvändig nollställning och ansats inför det som komma skall. Men samtidigt finns de där elementen som gör Järnbörd till Järnbörd kvar och det egna uttrycket är intakt. Och bandet är fortsatt något av det intressantaste vi har i genren,  /Magnus Tannergren Järnbörd X Cäbränegrä Split by Järnbörd

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

  Johan från Cries From The Underworld intervjuar Fat Moon.

 19 år efter senaste plattan “Get shot” så kommer nu åtta nya låtar. Kvar i bandet är Kristofer Åström och Pelle Gunnerfeldt från originaluppsättningen och dessutom Kate Breineder och Jacob Douglas på bas och trummor.  Det finns ju alltid en risk med band som efter många års dvala plötsligt får för sig att spela in ny musik. Men samtidigt är det ju väldigt spännande att se vad som har hänt under tiden som musiken fått vila. När Fireside försvann så hade dess musikaliska utveckling gått från 90-talets tidiga posthardcore till mer experimentell rock och vidare till något mer basalt rock.  Sen dess har Åström och Gunnerfeldt ägnat sig åt solokarriär och musikproducerande med den äran. Båda har blivit mästare på sina respektive värv under de två årtionden som förflutit. Men nu är det alltså dags att återbesöka Fireside för att se vad som händer när de nästan 20 år äldre ska blåsa liv i elden igen. Och det som hänt är väl egentligen att vi får det mesta man kan förvänta sig av...

  Riktigt bra grindcore hämtar energin från punk, hardcore och death metal. Napalm Death är väl det uppenbara exemplet när de åren 1990 och 1992 släppte “Harmony corruption” och Utopia banished” som har den där perfekta legeringen av nämnda genrer.  Svenska Sickrecy som bildades 2021 har fattat precis det. Med medlemmar ur World In Ruins, Birdflesh och General Surgery finns kompetensen samlad för att göra något riktigt bra. Och det är precis vad man har gjort. Här hör ni exakt det jag beskrev inledningsvis. Blastbeats blandas med tunga tuggande riff läckert draperade med lagom tydliga melodier och det hela toppas av med stenhård samhällskritik i texterna. Dessa framförs snyggt av Adde Mitroulis (Birdflesh) som har det där growlet som balanserar på exakt rätt sida av hörbarhet så att texterna framgår med all önskvärd tydlighet.  Det var länge sedan jag hörde en så helgjuten svensk grindcoreplatta. Kanske beror det på att jag delar samma referenser som bandet vad gäller den...

 

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

 

Unsane live i Stockholm Det är höst i luften och jag befinner mig på Hornstull strand i Stockholm för att gå och se Unsane och Maggot Heart. Det är en måndag. Under eftermiddagen har jag noterat att spelningen är flyttad från Debaser Strands stora konsertlokal till den mindre Bar Brooklyn som ligger vägg i vägg. Jag hade redan förstått att biljettförsäljningen gått trögt. Måndag är naturligtvis inte en optimal dag för högljudd noise rock för många. Väl inne en halvtimme innan förbandet Maggot Heart ska gå på scenen är det oroväckande glest i lokalen. Jag har dock trevligt sällskap av Aftonbladets frilansande hårdrocksskribent Sofia Bergstöm och vi snackar om det här med spelningar och biljettförsäljning över varsitt glas Pepsi Max (det är ju en dag imorgon också). Hon bekräftar att det är många som har problem efter pandemin. Förklaringarna är fler kommer vi fram till. Antalet spelningar som fördröjts av covid och nu ska genomföras. Att folk drar sig för att gå på spelningar på grund...

Sist jag pratade om Sarcator förutspådde jag dom en lysande karriär och jag hade en längtan efter deras kommande, andra album.  Ord som ”framtiden och återfödelsen för scenen är tryggad” yttrades. Sarcator behöver inte vänta till framtiden, dom är här nu och som dom är det!  Den självbetitlade debuten tog mig ordentligt med storm. Råa riff och fantastiskt bra sång från Mateo var en av grundstenarna som gjorde albumet så bra. Så vad bjuder då kommande "Alkahest" på? Albumet känns mer arbetat på det viset att jag upplever att dom väldigt talangfulla grabbarna från Trollhättan har vågat ta ut svängarna mer. Lite mer lugna och experimentella partier jämfört med debuten. Dock ska sägas att det absolut inte saknas råhet och snabba gitarrer på "Alkahest"! ”He who comes from the dark” kärar jag ner mig i direkt. Här når man den absoluta höjdpunkten på albumet. Gitarrsolot i låten ”Alkahest” är riktigt bra och jag återkommer gång på gång till den låten för att få njuta. Det ...

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)