Jag inleder äventyret till Hus 7 och spelningen med Unsane med en gubblur på soffan. Det ska visa sig vara ett bra beslut senare. Man är ju ingen ungdom längre. Att ta sig från Västerås till Slakthusområdet med bil är ganska enkelt men klokheten i att göra det en måndag eftermiddag då trafiken på Essingeleden genom Stockholm är som värst kan ifrågasättas. Det går dock överraskande bra.
Möter upp Svempa på ett sunkhak med thaikäk vid Globens T-bana. Det är fantastiskt gott. Vi funderar på det där om varför man gör det man gör på fritiden och hur länge man ska hålla på. Vi kommer inte fram till någonting konkret men jag tror att vi kommer att fortsätta med det vi gör en stund till.
Eftersom vi är gamla så går vi till Hus 7 strax efter att de öppnat. En hel timme innan första band. det ska visa sig vara framgångsrikt eftersom vi hittar sittplatser på den höga bänken utefter ena väggen med bra utsikt över scenen. Vi blir kvar där hela kvällen och dricker gratis vatten.
Just One Fix-Martin som har världens mest kategoriska och stilsäkra musiksmak dyker upp och gör ett av sina sällsynta gästspel på spelning. Vi brukar ses var åttonde år ungefär men nu var det faktiskt bara två år sedan vi sågs på en Fireside/Quicksandspelning. Vi diskuterar publikens medelålder, kepsstatus och konstaterar att obskyrfaktorn på folks tishor är oroväckande låg. Just One Fix-Martin berättar med något drömmande i blicken om Unsanespelningar han sett på 90-talet. Mmmm 90-talet...
Ultra Lover går på scenen och levererar 30 minuter Viagra Boys-rock med mer dist. det är underhållande och ganska charmigt. Och bandet ser nästan utstuderat coola ut. Bra skit. Samtidigt går Unsanes sångare och gitarrist Chris Spencer omkring i publiken som en vanlig man och hälsar på Uffe Cederlund och annat folk från Stockholms rockadel. Det är fint att se skådespelet på nära håll. Just One Fix-Martin undrar om det är ok att sitta kvar under spelningen och Svempa visar inga tecken på att resa sig innan spelning. Jag säger att det är det.
Unsane levererar sedan 90 minuter stenhård noiserock med tyngdpunkten på 1997 års skiva "Occupational Hazard" plus en hel del annat. Det är en magisk spelning där decibel är lösningen på alla problem i världen. Hjärnan tas över att Spencers riff och resen av trion bankar in en ny hjärtrytm i mig. I ögonvrån ser jag hur Just One Fix-Martin också gungar gillande på huvudet. Chris Spencer pratar inte så mycket från scen men vid ett tillfälle ber han å alla amerikaners vägnar om ursäkt för den galna värld hans land orsakar just, att fascismen har fått fäste i hans land nu och uppmanar oss alla att vara snälla mot varandra. Sen spelar de en låt som heter "We´re fucked". Bandet ser ut att väldigt kul på scenen.
Efteråt skyndar vi alla tre ut. Klockan är ju efter 22 och vi ska jobba imorgon. Vi tycker att spelningen var väldigt bra. I september ses vi alla tre i Göteborg konstaterar jag. Det blir fint. Sätter mig i bilen och svänger ner i Årstatunneln som leder ut på E4 och Essingebroarna. Jag älskar den där bilturen sent på kvällen efter spelning på den nästan tomma motortrafikleden som går högt över hustaken och man ser centrala Stockholm nedanför sig. Det känns som att man flyger genom en storstad.
Kommer hem till Västerås strax före midnatt. Somnar. Sover sex timmar. Vaknar. Går till jobbet.
/Magnus Tannergren
Foto: M. Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar