Refused are fucking dead (again)!

Så ska ett av Sveriges viktigaste band genom tiderna återigen begravas. Efter en 13 år lång återuppståndelse så har bandet som satte Umeå och Sverige på hardcorekartan återvänt hem efter en lång avskedsturné. Den 21 december gör bandet sin sista spelning och det sker där allting började. 

Få band har väl orsakat så mycket debatt som Refused. Veganismen, aktivismen, musiken, splittringen, återföreningen, ja allt har orsakat diskussioner som rört upp känslor och orsakat konflikter och kontroverser. Och det var kanske inte så konstigt. Det har kanske alltid varit syftet med Refused. Att provocera och flytta gränser. Medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt. Och konflikten fanns från början inbyggd i själva bandet vilket orsakade en implosion hösten 1998. Bandet pressade sig själva och sin kreativitet så hårt att Refused bröts i småbitar av trycket både inifrån och utifrån. Den kompromisslösa kreativiteten har sitt pris. 

Men på vägen dit skapade bandet en helt egen hardcore och flyttade fram gränserna för hur det ska låta. Utvecklingskurvan uppåt från debuten med ep:n “This is the new deal” 1993 via två fullängdare och en rad ep:s fram till 1998 års magnum opus “The shape of punk to come” är halsbrytande brant. Och den sistnämnda skivan är än idag något av det mest spännande man kan lyssna på oavsett genre. 

Återföreningen 2012 orsakade naturligtvis debatt med tanke på det pompösa avskedsbrevet 1998 där medlemmarna krävde att pressen skulle bränna alla bilder på bandet för att de skulle "slippa bli torterade med minnen av en svunnen tid". Meddelandet avslutades med orden "Refused är döda - länge leve Refused" och de svor även att aldrig mer spela tillsammans. Att bandet dessutom tackade ja till att spela på hipsterfestivalen Coachella i USA för, får man anta, ett hyfsat saftigt gage gjorde naturligtvis återföreningen extra explosiv för de mest inbitna hardcorefansen. Det mumlades både om sell out och förräderi. Men det struntade Refused i och har sedan dess turnerat världen runt flera gånger och släppt ytterligare två fullängdare.  

Jag älskar Refused för den där kompromisslösheten och för att bandet uppenbarligen inte bryr sig om vad folk tycker. De gör som de vill och tar bara hänsyn till sig själva och spelar bara efter sina egna regler. En inställning som tagit dem till en välförtjänt legendstatus. Och den första splittringen kanske inte skedde på deras egna villkor och det är därför det känns fint att Refused nu fått avsluta på ett sätt som känns värdigt och välförtjänt. Jag tror att det kommer att ta ett tag för att få rätt perspektiv på Refuseds inflytande och betydelse även om vi redan nu delvis förstår det. Hur ett litet band från Vännäs utanför Umeå inspireras av hardcore och straight edge och som tar en lokal musikscen till ett globalt fenomen helt på sina egna villkor. Det är mäktigt.

Och för det är Refused värda all respekt och all beundran. 

/Magnus Tannergren