Jag vill börja med att tacka sommaren 2025 för en jäkla kanonsommar. Tycker ändå att det är lite synd att du inte har sparat några dagars sol till just precis den här helgen. Det hade ju varit så mycket enklare då, men jag förstår. Du har jobbat hårt i sommar medan vi andra haft semester.
Med väderleksprognosen i handen börjar jag fundera på hur jag, en blötfet man i sina sämsta år, ska överleva tre dagars festivalande. Men jag rycker upp mig och tänker i stället att detta är vad en festival handlar om: att övervinna väder, vind, 40 000 (ofta långsamma) människor och att balansera sitt eget livsbatteri för att orka hela vägen. Vi får se hur det går – och heja Resorb.
Jag har bestämt förhäng med några av de törstigaste (och finaste) människorna jag känner. Hårdrocksmaffian, som bestämt uppsamling hos RockRoger och RockJenny med familj.
Klockan slår 12.00 och jag lämnar hemmets trygga hamn för att mötas av en illavarslande regnskur. Mitt i regnet meddelar jag RockRoger att jag är på väg. Han svarar blixtsnabbt och säger att jag är alldeles för tidig. Så jag vänder hemåt, sätter mig på en bänk och försöker synka med övriga festivalbesökare jag känner. Det verkar omöjligt.
En timme senare (exakt 13.00) släpps jag in hos hårdrocksmaffian, och jag är såklart först på plats. Vi pratar om vad man mest vill se på festivalen, semester, jobb och livets utmaningar. Hårdrockarnas barn vaknar, och ungefär samtidigt anländer en av Göteborgs flitigaste hårdrockare (som tyvärr inte har någon biljett till festivalen).
Vi pratar om hur många man kan rymma på en scen, att genomföra gig, om Falcon eller Pripps är bäst (jag är totalt neutral i den frågan), om att vara full och att orka. Stålmannen ansluter sällskapet. Han spelar mobilspel, pratar om att folk från Vänersborg gillar att sno saker, och kommer på en briljant idé för att få in den flitiga på området.
Klockan slår 15.30 och Stålmannen kör oss till området. Väl på plats möts vi av dagens första zombiehord, som måste utgöras av minst 10 000 kroppar som bestämt sig för att synkroniserat ta sig in på området. Detta stressar upp mig, och jag lämnar mitt sällskap för att röra mig snabbare genom horden. Dagens första sällskap upplöses.
Väl inne på området panikköper jag två öl och springer mot Linnéscenen för att se Kneecap. Nästan framme inser jag att jag är kissnödig och förbannar min blåsa för första (men inte sista) gången idag.
Framme vid Kneecap möts jag av högt skrikande och flaggviftande publik i extas. Bandet river av några fläskiga låtar, och mellan dem skriker publiken "Free Gaza". Bandet tar mikrofonen från scenen och håller ett tal kring Palestinafrågan (älskar att de tar tydlig ställning).
Under talet ser jag dedikationsparet i publikhavet, så jag använder min korpulenta kroppshydda och tacklar mig fram genom publiken för att möta upp dem. Vi kramas. Spelningen fortsätter och visar sig bli ett värdigt första festivalgigg.
Publiken upplöses och förvandlas till en zombiehord. Vi bestämmer oss för att stanna kvar på den delen av området och ta en öl. Dedikationsparet säger stolt att de lyckats smuggla in varsin fickplunta med gin i underkläderna, som vi ger namnet Snippjuice.
Nu händer festivalen exakt överallt, och vi försöker få tag i hårdrocksmaffian. Med telefonen under hakan lyckas jag på något ogästvänligt sätt hälla en öl över exakt hela mig själv, men det leder i varje fall till att vi hittar den flitiga musikern. De pratar om Kurt Olsson, vilket jag är totalt ointresserad av – så jag köper en ny öl för att ersätta den jag precis spillt.
Vi går för att se Fontaines D.C. På vägen dit ringer min hästsportskompis och säger att han vill se dem tillsammans. Vi bestämmer att vi ska mötas vid ”BarBarBar-en”, och lyckas med detta utan några som helst problem (vilket jag trodde skulle vara omöjligt). Mavis Staples spelar i bakgrunden och vi tar en plats vid scenen.
Fontaines D.C. går på och de öppnar med att riva av några av sina största hits. Först tycker jag inte riktigt att ljudet håller, men till slut vänjer jag mig och faller in i musiken. Mitt sällskap pratar om storhetsvansinne, att Fontaines D.C. är det nya Oasis, att de rör sig för lite på scenen och att det är omöjligt att hålla ihop en grupp människor.
Min telefon brinner med notiser från människor som vill ses, och jag försöker meddela vår placering (helt utan framgång). Helt plötsligt dyker RockRoger upp från ingenstans, och han lyckas också på något sätt få dit sin familj (det måste bara vara jag som är helt kass på att förklara var vi är, med andra ord). Spelningen tar slut, och jag och hästsportsmannen enas om att det får godkänt – inte mer.
Efter gigget nyser den flitiga musikern sönder sin arm (jag räknar till minst nio nysningar), jag träffar en ungdomsidol (men låtsas som ingenting, för jag är cool), och olika delar av gänget springer för att köpa öl i omgångar. Jag väljer att besöka ett kisskåp där jag glömmer att stänga dörren efter mig, vilket leder till att jag får skäll av fem arga män (det är inte första gången den här sommaren jag får skäll för att glömma dörrar).
Tillbaka vid scenen har gänget upplösts och tagit en ny form – nu bestående av mig och Snippjuice-gänget. Vi rör oss 50 meter för att ställa oss och kolla på Iggy Pop som spelar mot områdets motsatta scen.
Iggy öppnar urstarkt med "TV Eye", och jag inser att han är en av de absolut mest formativa personerna i mitt musikliv. Himlen öppnar sig och släpper några tårar, men det spelar ingen roll. Jag är i trans. Iggy river av hit efter hit, och jag undrar hur han över huvud taget kan vara vid liv.
Jag rör mig mot baren, och på vägen dit träffar jag Fiolmannen och Golfmannen. Jag ber dem vänta tills jag kommer tillbaka. I baren springer jag in i en designkompis. Vi bestämmer oss för att mötas vid Snippjuice-gänget – och det lyckas. Dagens hittills bästa spelning tar slut och vi pratar om att klippa lugg, att vara utbränd och att Iggy är bäst.
Nu är det dags för Queens of the Stone Age (QOTSA). I vimlet av människor upplöses gänget på nytt och vi tar en plats i publikhavet.
QOTSA öppnar starkt med några av sina största hits, och jag blir förvånad över att bandet spelar "No One Knows" redan som andra låt.
Detta, tillsammans med att Josh Homme har ett otrevligt mellansnack, gör att jag tappar spelningen och bestämmer mig för att lämna redan under mitten av gigget. Snippjuice-gänget känner samma sak, så vi går i enad front för att ta plats och se Refused.
På vägen träffar jag alla jag känner, och kramar utbyts på löpande band. Detta gör att jag nästan tappar bort snipparna i vimlet, men vi lyckas hålla ihop. Jag dröjer mig kvar i ett kisskåp alldeles för länge för att ta noteringar på min telefon, vilket leder till att människor tittar konstigt på mig. I samma kisskåp säger en person att han ska "multitaska", vilket innebär att kissa samtidigt som han snortar saker upp i näsan (jävligt konstigt tycker jag).
Dags för Refused. Jag, Snippjuicemannen och Snäll-Danne, som anslutit till oss, hittar en plats längst fram vid scenen. Väl där varnar några hårdrockare mig för att det kommer att bli mycket tryck idag. Jag försöker förklara att jag är ganska van vid spelningar. Hårdrockarna verkar inte tro mig, vilket jag tror kan bero på min fräcka sommarskjorta.
Refused öppnar med rasande frenesi och välter bokstavligen hela publiken. Jag får den energiuttömning jag längtat efter. Jag dröjer mig kvar för att se nästan hela spelningen – och dagens hittills bästa gig är ett faktum.
Dags för Stay Out West, så jag rör mig från området för att fastna i den största zombiehorden hittills. På vägen ut ser jag Kite spela i bakgrunden, och de har festivalens absolut fetaste scenbygge hittills.
Väl framme vid Pustervik krånglar jag mig in i kön, där jag omgående träffar Monumentgänget. Vi formar ett nytt gäng och pratar om musikproduktion, att Woody West är en av Göteborgs viktigaste klubbar och om att spela in skivor.
Carson McHone (som jag aldrig hört talas om innan) går på scenen och bjuder på modern, indiedoftande americana. Jag smälter och ler, men lämnar efter några låtar för att se Girl Scout.
Girl Scout (som jag lyssnat mycket på det senaste) går på stora scenen och ställer ett skåp. De känns glada och fulla av energi, vilket gör att jag inser att jag är trött. Jag kollar några låtar men orkar inte ta mig igenom hela spelningen. Så jag återvänder till övervåningen där jag träffar Monumentgänget som nu uppdaterats med en av de bästa gitarristerna jag vet – Gitarr-Gunnar. Vi pratar om pedaler, gitarrer och att våga spela musik med attityd.
H Self (som jag såg för några veckor sedan) går på Pusterviks lilla scen. Och det är svinbra. Han, och bandet, har en innerlighet och själ i sitt framförande som inspirerar mig. Dessutom låter det svinbra, och jag blir euforisk. Jag lämnar spelningen med en nytänd glöd för att se Daniel Romano (som jag sett fram mest emot idag).
I baren träffar jag Snippjuicemannen som på något oförklarligt sätt lyckats ta sig in på Pustervik. Jag blir glad. Han berättar att det tidigare gänget splittrats i tusen delar och antagligen rört sig hemåt.
Daniel Romano går på. Jag har velat se honom länge, och nu äntligen är det dags. Spelningen river, sliter och drar i mig, och bandet sätter mig i fullkomlig extas. Jag vänder mig mot Snippjuice-mannen och ler. Dagens bästa spelning är ett faktum.
Jag går hem och lägger mig i räkställning.
/Emil Gustavsson
Kommentarer
Skicka en kommentar