Jag vaknar trött efter en natt fylld av katthärjningar. Den första tanken som slår mig är att jag hoppas att mitt skav från gårdagen har blivit bättre. Så verkar inte vara fallet.
Min tjej vaknar. Vi dricker kaffe och pratar om livet. Hon ska åka iväg med en kompis några dagar och lämnar mig och katten hemma i lägenheten.
Det nyförlovade paret hör av sig och bjuder in mig på brunch kl. 11.00. Jag tycker de är galna och säger att jag vägrar att komma innan tidigast kl. 13.00.
Min musikkompis skickar en ny version av en låt vi jobbat med ett tag, och jag slås av hans genialitet och tycker vi har hittat något väldigt spännande. Att låten dessutom görs tillsammans med min postrockskompis gör ingenting sämre. Nog om det.
Jag promenerar till det nyförlovade paret och solen lyser. Hos dem har cirka 15 personer samlats. Vi pratar om en gemensam Åmålsbekant som är expert på att borra i kranier, och att världen snart kanske har botat dövhet (fett tycker jag). Någon bjuder på en jellyshot, jag låtsas att den är god. Inser också att den för dagen valda skjortan är gjord av plast. Så jag blir genomvarm och förbannar mitt klädval.
Klockan slår 14 och jag rör mig mot området för att försöka möta upp Hästsportsgänget. På området är kön väldigt mycket kortare än igår. Min kompis, som har en dansk pannkaksvirvel, säger att han är på området inom en timme och att hans tjej lyckats lösa biljett. Kul!
Möter upp mitt hästgäng som dagen till ära fyllts på med Sneakersmannen. Vi pratar om att det finns en deo för att lösa alla typer av skav (vet inte om jag tror på det). Sneakersmannen berättar om att han var på Oasis första spelning i Manchester (som jag också hade biljett till, men valde att sälja) – och att det var livets fetaste spelning. Jag tror honom. En bekant från skolan ansluter. Hon har smugglat in sprit i Treo- och vätskeersättningsrör. Årets smartaste. En geting jagar mig och jag får panik.
Timbuktu går på scenen och vi börjar sakta röra oss ditåt. Gigget öppnar orimligt starkt. Jag njuter och solen skiner. Hästsportstjejen påminner mig om att jag glömt min väska. Jag är disträ, och vi tappar bort de andra en stund. En jazztuta börjar låta och jag är tillbaka i modus. Gåshud sprider sig. En geting jagar mig och jag får panik. Älskar att bandet känns så jammigt och att jazztutamannen verkar vara chef. Timbuktu glöder. Några hits rivs av och jag älskar det, men blir kissnödig.
Jag och Sneakersmannen går och kissar. I bakgrunden spelar Timbuktu Alla vill till himmelen (jag förbannar min blåsa). Vi går upp till Höjden för att kolla på Avantgardet. Väl där springer jag in i Creedence-mannen som jag tidigare bara hastat förbi. Vi pratar om ockerpriser, musikproduktion och vikten av att jobba med någon som förstår en. Han bjuder på whiskey och hans kompis på hemmagjord snus. Den var god.
Snart dags för Avantgardet och därmed hästgängets återförening. Jag försöker ta reda på hur många öl som sålts totalt i baren. Ingen vill svara. Springer in i Fotorichard. Vi kramas snabbt.
Ställer oss för att se Avantgardet och vi pratar om kreativa sätt att kissa under gig. Sneakersmannen pratar om att han efter Oasis var tvungen att tvätta sina kläder för att folk hade kastat kissraketer upp i luften. Jag börjar tänka på att jag har en komplicerad relation till Avantgardet efter tidigare liveerfarenheter. Avantgardet borde egentligen vara 100 % min grej, och saker kan ju förändras. Upp till bevis.
Avantgardet går på. Sångaren spelar en Vox Teardrop och publiken är igång. Avantgardet pratar om politik, droger och psykisk ohälsa. Det betyder något och jag vaknar. Sångaren spelar piano med huvudet och spelningen lyfter. Sångaren kastar vatten (inte kiss), faceplantar scenen och river och sliter i allt för att få igång bandet och publiken. Spelningen växer. Nu är det bra. De spelar sin hit och stämningen är total. Exakt då bestämmer jag mig för att lämna, för att se nästa band – Hurula.
Framför mixplats på Linnéscenen träffar jag äntligen Pannkakspersonerna. Vi kramas och jag är skyldig tjejen i sällskapet en öl – som jag lovar att lösa (men inte gör). Vi pratar om CMAT och försöker göra en gemensam plan. Det är omöjligt, så jag bestämmer mig för att chilla efter Hurula.
Hurula börjar, och det är svinbra som vanligt. Publiken är igång direkt och allsång bryter ut. En tjej som står bredvid mig är i totalextas och dansar och sjunger med i allt – vilket laddar min pepp ytterligare. Återigen har Way Out West löst ett grymt ljud, vilket gör att spelningen växer ännu mer. Pannkaksmannen går och kissar och har svårt att komma in igen på grund av all trängsel. Hurula river av Betongbarn (min favoritlåt) och jag kokar. Direkt efter den blir jag avgrundshungrig och lämnar scenen. Jag förbannar mig själv. Träffar några personer på vägen men orkar inte prata. Måste äta. Hittar en glutenfri pizza som är god. Äter den sittandes på rännstenen. Springer in i pop-Kim och MessedUp-Jimmie. Vi pratar om musik, att arra gig och att göra saker i lag. I bakgrunden sjunger publiken allsång till Stockholm brinner.
Jag tar en välbehövlig paus och inväntar Goat. Under tiden träffar jag ett musikgäng från Åmål. Vi pratar om jobb, musik och att det måste finnas något kul i att göra det. Springer vidare och stöter på Amazonkvinnan, som masserade bort ett ryggskott på mig för några veckor sedan (tack!). Jag kommer på mig själv med att gå emot mina egna regler och ta anteckningar i ett kisskåp. Mitt gäng tycker jag är långsam och tar plats vid scenen för att se Goat. Jag hittar dem till slut och känner mig slutkörd.
Goat går på – och som jag, av någon oförklarlig anledning, inte har lyckats se innan, men bara hört bra saker om. Det svänger på gött och maskerna och inramningen gör mycket. Det börjar lukta weed i publiken. Bandet böljar, växer och drar. Jag gillar det skarpt och faller djupt i den percussiva dimman. Basisten bjuder på drivig, fläskig fuzzbas. Jag tänker att det måste vara väldigt roligt att spela i det här bandet. Sneakersmannen tycker det är haschvibbigt. Jag håller med, samtidigt som jag upptäcker att min powerbank är slut och mitt batteri börjar leva farligt. Goat dansar livet ur sig och basisten drar ytterligare en räka (i positiv bemärkelse). Det kommer ut två maskklädda tonårsbarn på scenen, vilket gör att trycket i publiken ökar ännu mer. Mer och mer dans utbryter i publiken och Goat avslutar spelningen på bästa sätt. Jag är helt slut nu.
Efter Goat har jag ingenting mer som jag behöver se på området. Så jag funderar på att antingen ta en powernap hemma eller köra vidare. Jag bestämmer mig för att stanna en sväng till, men att jag vill sitta ned. Zombiehorden, som nu rör sig i ultrarapid, gör det nästan omöjligt att ta sig fram. Området är nu sin egen organism, som ställer tydliga krav på sina besökare. Springer på en gitarrhjälte. Vi enas om att Goat var grymma. Jag och hästsportgänget slår oss ned i en hög med spånflisor och andas. Pet Shop Boys spelar i bakgrunden. Jag passar på att göra de stretchövningar Amazonkvinnan lärt mig. Det börjar regna, träden skyddar oss från regnet. Winning.
Nu bestämmer jag mig för att lämna området och samla energi inför Stay Out West. Pet Shop Boys spelar Always On My Mind i bakgrunden.
Jag går till en anonym brunpub för att gömma mig, vara i fred och samla kraft. En man i baren kommer fram och smeker mig i skägget och säger att jag är snygg och att han vill ha min skjorta och jeansjacka. Jag försöker motarbeta honom med död blick och tänker att jag vill lansera #stoppmittskägg – men då kommer folk nog tycka jag är dum i huvudet, så jag lämnar brunpuben för att gå hem och byta skor och klappa katten. Regnet börjar ösa ned.
Springer in på Pustervik där jag träffar Åsmannen, en gammal kollega och en gitarrhjälte direkt. Jag ställer mig för att kolla på Horse Vision.
Horse Vision börjar och de spelar någon form av drömpop. Det låter gött, men jag har svårt att ta till mig det på grund av trötthet. Bandet har något och till slut kommer det en låt som får mig att fastna. Det är shoegazigt och gött. Lämnar efter några låtar för att gå upp till övervåningen. Och nu kämpar jag.
På övervåningen har Pustervik öppnat ett fönster och en vind blåser i lokalen (tack för det). Jag dricker ett glas vatten och andas i baren och ställer mig sedan i mitt favorithörn. Rock-Emma hittar mig i hörnet och vi pratar om punkpresenter och att hon tyckte att MJ Lenderman var bäst på festivalen.
Ebba Åsman går på och bjuder på jazz. Bandet spelar som fan och jag gissar att de har flest högskolepoäng av alla på hela stället. Musiken hugger tag och berör – och spelningen når fort klimax när Ebba tar fram trombonen. Jag lämnar efter några låtar, men är väldigt nöjd med spelningen.
Springer ned för att se John Glacier, som jag inte heller har koll på. Jag dricker vatten i ett annat hörn.
John Glacier går på scenen och utgörs av två personer. Det låter gött och som att det är hög kvalitet – men jag orkar inte ta till mig det riktigt. Så jag lämnar efter några få låtar. Sorry.
Springer upp på övervåningen och träffar indiepopexperterna. De är nöjda med festivalen, men också oroade för att den vill bli för stor. Jag håller med. Zombiehorden har flyttat till Pustervik och nu går det knappt att röra sig i lokalen. Vi pratar om vilka filmer vi ska se imorgon. Jag tror jag kommer se hela Terminator-sviten och äta smörgåsar. Jag tar ett glas vatten och avviker till mitt hörn, som inte är så ensamt längre – då det är fyllt med orimligt många människor. Lokalen är fylld till bristningsgränsen.
Get Down Services, som utgörs av två blötfeta brittiska män i sina sämsta år, där en av dem är klädd i Meshuggah-tischa, går på scenen. Och de lyckas omgående tagga igång publiken (som jag bedömer vara minst 15 år yngre än jag) till allsång, fuldans och hålligång. Spelningen är det intensivaste jag sett på länge och gensvaret i lokalen är totalt. Jag försöker hålla mig kvar, men mitt kroppsliga batteri är nu slut – så jag tacklar mig från mitt hörn ut från Pustervik och hem i natten. En man kör över min stortå med en caseväska. Det gör ont.
Tack Way Out West, vädergudarna och alla jag sprungit på för den här gången. Hoppas vi ses nästa år.
/Emil Gustavsson
Kommentarer
Skicka en kommentar