Jag vaknar i räksställning (alla som känner mig vet att jag tycker det är havets sämsta och fulaste djur) och sätter mig för att gå igenom och skriva ihop gårdagens upplevelser. Vilken jäkla dag och kväll jag var med om alltså. Tack för den, Way Out West, och alla som var trevliga.
Min tjej vaknar. Vi pratar om vad som var bäst igår. Jag säger Refused och Daniel Romano. Telefonen plingar och hästsportskompisen hör av sig för att undersöka om jag ska med på förhäng. Jag säger ja, för att sedan ångra mig p.g.a. tröttma, för att sedan ångra mig igen p.g.a. FOMO.
Klockan slår 13.00 och jag lämnar lägenheten. Solen lyser och solglasögonen åker på. Ett barn ramlar på övergångsstället och jag vaknar till. Vi (hästsportaren och hans tjej) träffas på treans spårvagn för att åka till Kaptensgatan på förhänget.
Träffar hästsportsparets kompisar. Vi pratar om festivalen, vad som varit bäst och vad man ser fram emot. Någon tar upp att jag och hästsportaren är väldigt lika. Utanför börjar regnet vräka ned. En i sällskapet försöker säga Khruangbin på rövarspråket (kul, tycker jag). En ny person ansluter till sällskapet och frågar om jag och hästsportaren är bröder.
Klockan slår 16.30 och vi går mot området, men de flesta stannar kvar på förhänget. Ett gäng upplöses, ett annat återuppstår. Någon i sällskapet har valt flipflops som skor, en annan pratar om drömmen att ha ett Big Pack-glasspaket fyllt med lössnus (det var inte jag).
Kön till området är mycket mindre än igår, och hästsportstjejen vill se Molly Sandén, så jag bestämmer mig för att hänga på. I kön berättar hon att hon för några år sedan smugglade in en sprithäxblandning i plastpåsar som hon gömde i BH:n. När hon sedan, efter all sin ansträngning, blandade en drink med sin insmugglade sprit kom en fågel och bajsade i drinken. Karma ändå.
Inne på området spelar nu Molly Sandén i bakgrunden. Hästsportstjejen diggar som fan och kan alla texter. Molly med band spelar väldigt bra tillsammans och har en asfet scenshow – vilket gör att jag förstår att folk gillar detta, även om det inte är min grej.
Från ingenstans börjar en geting jaga mig och jag får panik. Hatar getingar nästan lika mycket som räkor och senap. En person ansluter till vårt sällskap och frågar om jag och hästsportsmannen är bröder.
Jag väljer att gå vidare för att se CMAT (som jag inte har en aning om vad det är, men många snackar om). Dags att inta Höjden för första gången den här festivalen.
I publiken träffar jag det nyförlovade paret. Vi kramas och är glada att se varandra. CMAT går på scenen till en väldigt ivrig publik och inleder spelningen med att kasta ut godis. Musiken låter som modern hipster-country, som jag är väldigt svag för. Den böljar fram och tillbaka, och vi får ta del av såväl humor som synkroniserad dans.
Efter spelningen tar vi en andningspaus i Dungen. Paret berättar om sitt kommande bröllop och vi smygröker vid ett tält, men blir påkomna. Aldrig tur. De ska vänta in några vänner, så jag rör mig vidare för att se Khruangbin.
Khruangbin går på scen – ett band jag sett fram emot länge. Det svänger gött, och bandet dansar någon form av ökendans i slowmotion. Jag och min hästsportskompis står mitt i en passageled, vilket gör att jag tappar fokus och vi rör oss framåt.
Två meter framför oss träffar jag ett nytt gäng med vänner. Vi pratar och alla är glada – vilket gör att jag missar att kolla på bandet. Men musiken smälter in i samtalet, vilket är ett bra betyg, då jag främst ser Khruangbin som sällskapsmusik.
Vi går vidare för att se McGee. På vägen träffar hästsportaren trummisen från hans ungdomsband. De bestämmer att det är dags för en återförening. I folkstormen försöker jag febrilt ta noteringar på min telefon (från gårdagen har jag lärt mig att man inte ska göra det i kisskåpen).
På området runt Linné där McGee spelar är det totalt packat med människor. Precis när vi kommit fram avslutar McGee sin spelning, och folk verkar lyriska. I stöket efter spelningen träffar jag Viva-gänget. Vi kramas. En zombiehord uppstår och jag blir kissnödig, hungrig och törstig samtidigt. Så jag spenderar cirka 30 minuter i kö och får äta festivalens sämsta måltid ståendes i kön till baren.
Dags för Wet Leg. I publikhavet träffar vi en kompis till hästsportaren och vi pratar om gårdagens Stay Out West. Han tycker att Girl Scout var bäst. Han berättar också att han ska gå på rave efter festivalens slut i kväll, men att han räknar med att vara på plats innan klockan 15.00 på lördagen. Starkt, tycker jag.
Wet Leg går på scen. Bandet svänger och ljudet är på topp. Återigen slås jag av att humor och ironi är tillbaka i musiken på allvar – och att Wet Leg spelar någon form av ironisk könsstonerrock. I stället för synkroniserad dans arbetar Wet Leg med synkroniserat skrik tillsammans med publiken. Kul, tycker jag. En person i sällskapet frågar om jag och hästsportaren är bröder.
Lämnar spelningen innan den är slut för att se MJ Lenderman på Höjden. På området är det totalrekord i zombiehord och kroppar fastnar mot kroppar.
Väl framme på Höjden kan vi andas ut. MJ Lenderman går på och river av en av sina bästa låtar direkt. Ljudet är kanon och jag gillar att bandet spelar skevt. Spelningen blir som bäst i de Neil Young-liknande solopartierna. Jag bestämmer mig för att lämna spelningen och röra mig mot Stay Out West. Jag börjar få skav.
Promenerar ner till Folk för att se Beverly Kills. På vägen samlar jag mina tankar och premiärlyssnar på CMAT i lurarna. Det är musik som uppenbarligen har något och som jag kommer att återbesöka längre fram.
Framme på Folk springer jag in i Åmålsligan. Vi kramas och pratar om att vi alltid lyckas träffa varandra, och att det är en bra grej.
Beverly Kills går på. Har aldrig sett dem innan, så jag är taggad. Spelningen börjar lite trevande men lyfter efter en stund till taket – och jag drar slutsatsen att det är ett band jag borde lyssna mer på. Efter spelningen har mitt skav förvandlats till ett sår och jag går hem.
Tack för idag, Way Out West.
/Emil Gustavsson
Kommentarer
Skicka en kommentar