Det finns band som aldrig får sin rättmätiga plats i rampljuset – inte för att de saknar kraft, utan för att tiden, turen och tunga skivbolagsprioriteringar inte står på deras sida. Ett sådant band är Znöwhite från Chicago.
Znöwhite var ett av många band jag upptäckte via Rockbox på Sveriges Radio i slutet av 80-talet. Låten “Baptised by fire” från skivan “Act of God” spelades och jag minns att jag föll direkt. Problemet var väl bara att skivan var svår att få tag på då. Jag gillade de fläskiga thrashriffen men mest av allt gillade jag nog Nicole Lees sång så var så intensiv att den nästan tog över hela låten. Znöwhite fick aldrig något större genombrott och jag glömde bort bandet om jag ska vara helt ärlig. Men nyligen dök skivan upp på olika strömningstjänster och därför är det på sin plats att återupprätta Znöwhites ära tycker jag.
En kort historik. Bandet bildade 1982 av bröderna Ian och Sparks Tafoya tillsammans med kusinen Nicky, och snart förstärkta av den karismatiska sångerskan Nicole Lee, blev de en kortlivad men frenetisk röst i den amerikanska speed- och thrashmetalvågen. De tog sitt namn – ja, med Z – för att sticka ut. Och det gjorde de.
Znöwhite släppte sin enda fullängdare, “Act of God” 1988 via Roadracer/Roadrunner. Det är ett album som både briljerar och brister, men som framför allt lämnar ett tydligt avtryck. En rak, intensiv platta med sylvassa riff, politiska texter och en sånginsats som fortfarande får det att koka i nacken. Nicole Lee var inte bara en kvinnlig sångare i en mansdominerad genre – hon lät som ett knytnävsslag i solar plexus. Rasande, kompromisslös och med ett uttryck som slog över alla förväntningar.
Skivan är smutsig, kantig och stundtals överproducerad – men just därför också helt rätt i sitt sammanhang. Låtar som “War Machine”, “Thunderdome” och “Diseased Bigotry” är inte bara riffdrivna rallarsvingar, utan bär på tematiska tyngder: krig, förtryck, dystopier. Och avslutningen, det nio minuter långa eposet “Something Wicked (This Way Comes)”, är ett statement i sig – nästan proggigt i sin struktur, men utan att tappa attacken.
Men där fanns också brister. Scott Schafer, som egentligen inte var trummis utan producent, fick hoppa in bakom kaggarna och levererade ett kompetent men ibland tamt spel vilket gör att känslan blir som att ha en F1-bil med en rostig växellåda.
Omslaget? Ja, det är nästan kult i sig – en tant i badmössa med en biljardboll i munnen. Fult så det skriker och helt obegripligt. Men på något sätt helt rätt för en skiva som inte bad om ursäkt.
Efter “Act of God” gick det snabbt utför. Nicole Lee hoppade av under inspelningarna, bandet försökte turnera vidare med Debbie Gunn på sång men sprack kort därefter. Medlemmarna gick vidare till Cyclone Temple och andra projekt, men Znöwhite som namn förblev ett parentes. En hårdslående, skitig, förbannad parentes.
Och ändå – lyssnar man på “Act of God “i dag hör man inte bara ett band. Man hör ett uppdämt skrik från undergroundens hjärta. Ett album som ville allt, vågade mycket och fick för lite. Ett unikt kapitel i den amerikanska thrashens historia – bortglömt, men långt ifrån dött.
Och jag kan förlåta den här skivan för dess brister då den har fler kvaliteter som tala för den än emot den. Sången är en sådan. De supervassa thrashriffen likaså. “Act of God” är en bortglömd skiva i den stora thrash metal-vågen som svepte fram under den här tiden men den är likväl en skiva som förtjänar klassikerstatus och har definitivt sin plats i allas vinylsamling (om man hittar den det vill säga).
För den är minst lika bra, om inte bättre, som klassiker som Exodus “Bonded by blood”, Vio-Lence “Eternal nightmare” eller Overkills “The years of decay”.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar