Klockan slår 09.00 och jag vaknar stilla upp ur min träda. Gubbkroppens ryggskott har äntligen släppt, och med en semester i kroppen känner jag mig både utvilad, redo och pepp för att ta mig an det som komma skall.
Vi ska mötas ett gäng vänner på en pub nära festivalområdet för att dra upp gemensamma riktlinjer för dagen. Min kompis med skägget hör av sig och meddelar att han blir dryga timman sen, eftersom han lyckats skära sig svårt i näsan vid rakning. Jag skrattar, och funderar mycket på hur det gick till.
Väl där träffar jag min väldigt musikdedikerade vän. Vi pratar om vad vi ska se, och inser att dagens program är fullsmetat. Vi äter lunch och pratar om sommarminnen, och att Smile och QOTSA ställt in sina spelningar.
Skägget och Dalslands-Danne anländer. Vi pratar om ålderskrämpor och att man inte borde leka skeppsbrott över 30. Vi pratar om tatueringar, skivomslag och att det är omöjligt att borra upp saker rätt i betong. Att remastrade skivor är onödigt, vad som är konst egentligen och att Black Sabbath är bäst.
Klockan slår 14.16 och vi går mot festivalområdet för att se Sarah Klang. Efter en mindre folkstorm kommer vi fram till spelningen. Vi är något sena. Men det spelar ingen roll för stämningen är på topp och solen skiner. Vi köper varsin öl, och kollar på Sarah Klang på avstånd. Hon har något speciellt över sig. Vi är överens om att det låter bra. Någon säger att trummisen använder samma virvel som hans farfar hade. En gammal Rogers tydligen. Jag tycker det är fett.
Vi rör oss vidare och i publikhavet träffar jag två fina vänner som jobbar på festivalen, vi kramar om varandra och bestämmer att vi ska ses lite senare när de jobbat färdigt (det gör vi inte).
Snart dags för dagens andra spelning, med The Kills. Men jag måste såklart kissa, så vi bestämmer att jag möter om mitt sällskap på kabelrännan framför mixplats (geni).
The Kills drar i gång sin spelning. Det är ett band jag inte lyssnat på så mycket, men hört väldigt gott om från trovärdiga källor. Spelningen börjar trevande, men till slut kommer duon i gång - men jag tycker aldrig riktigt att det lyfter. I stället fokuserar jag på att analysera deras gitarrigg, och tänker att det vore fetare om dom hade med sig en trummis och basist. Dedikationsmannen försvinner och möter upp sin flickvän.
En gammal musikkompis ansluter till gänget. Vi pratar om vin (ålderstecken) och att global uppvärmning är lika dåligt som remastrade skivor, och om det är rätt av Way Out West att lösa väskförbud genom att sälja tygpåsar på området. Dedikationsmannen och dedikationstjejen ansluter. Vi pratar om gitarrljud. Jag får kram av en bekant. Ett nytt gäng uppstår. Två vänner ansluter. Vi går.
Dags för Big Thief. Spelningen börjar med hollowbodygitarrer och rundgång, och fortsätter på samma sätt. Någon i sällskapet tycker det är lite ronkigt, jag tycker det är magiskt. Dagens hittills bästa spelning.
Nu börjar festivalens komplexa passage, och saker och människor händer över allt. Gänget delas i en rad olika delar. Jag väljer att kolla några låtar på Air (det lilla jag hör är magiskt och väcker barndomsminnen), för att sedan springa och titta på tre låtar från Yves Tumor (det verkar också lovande, och svårt att genrebestämma).
Under Yves Tumor blir jag avgrundshungrig, och Skägget meddelar att han med vänner sitter på en närliggande pub. Så vi tar oss dit. Puben visar sig endast servera trerätters över vita dukar, vilket jag inte vill ha. Så vi snackar lite med Skägg & co och dricker upp ölen, för att på vägen ut springa in i Maiden som peppar oss på att se Yussef Days senare under kvällen.
Vi äter, och jag får en högst medioker gryta. Från min plats på en sten hör jag James Blake spela den enda låten jag känner till med honom och blir nöjd med det. Jag och dedikationsmannen rör oss för att hitta dedikationstjejen och hennes vän. Vi hittar dom efter att jag sprungit in i ett kisskåp där en man vill genomföra synkroniserad urinering. Jag tycker det är en dålig idé, och avböjer.
Vi rör oss upp till Höjden för att se Yussef Days. Jag rör mig in i publikhavet där jag träffar en gammal åmålsvän som bestämt sig för att gå på Way Out West endast för att se just Yussef Days (fett tycker jag). Bandet är sena, och det drar ut på tiden, men till slut sätter det i gång och jag blir extas. Tyvärr hinner vi bara se några låtar innan det är dags för att rusa mot stora scenen för att se PJ Harvey.
I vimlet framför stora scenen träffar vi Heavy Undergrounds överstegeneral Tannegren med familj. Vi bestämmer oss för att se PJ Harvey tillsammans, och ställer oss på den röda kabellisten framför mixplats tillsammans med dedikationsgänget.
Innan spelningen drar i gång hinner vi prata om att vara ihop med någon i 30 år, att semestern och sommaren snart är över, och att Tannergren väntat på att få se henne live sedan en inställd spelning 2001.
PJ sätter i gång, och öppnar totalt. Hon visar direkt varför hon är en legend. Där blir jag kissnödig och förbannar min mikroblåsa, så jag rör mig genom det packade publikhavet mot närmaste kisskåp. Där någonstans träffar jag monolord-Mika och vi kramas. Jag kissar, och han försvinner.
På något sätt lyckas jag tackla mig tillbaka till mina kompisar på kabelrännan, och spelningen ökar i intensitet. Klaviatur och finstämt byts mot elgitarr, bas och fiol. PJ spelar några av sina mest legendariska låtar, och vi alla är saliga (tycker jag skymtar en liten tår på Tannergrens kind).
Spelningen tar slut, och gänget splittras. Vi hinner knappt säga någonting förrän Jack White brötar i gång med fullt ställ på festivalens andra stora scen. Jag måste såklart springa på toaletten igen, så jag ropar något naivt i stilen av ”vi ses under trädet med den stora flaggan”.
Jag blir stressad och rusar igenom alla människor, för att sedan springa tillbaka - och där under trädet hittar jag dedikationsgänget. Vi ställer oss i höjd med mixplats och Jack White smäller på som bara tusan. Blues och slidegitarr möter galenskap. Bandet är tight som tusan, och Jack White löser situationer man trodde skulle vara omöjliga att lösa (jag hade inte klarat det varje fall). I publiken träffar jag Monument-Markus. Vi kramas och är överens. Spelningen avslutas med Seven Nation Army, och ett skåp är ställt på festivalområdet.
Försöker gå på Stay Out West, men kön är minst 670 meter lång. Vi avslutar kvällen på en pub och pratar om Bob Dylan, skrivkramp och vilka som är världens bästa band.
Emil Gustavsson