Dom får aldrig mej - En kväll för Micke Blomqvist (Coca Carola, Charta 77, The Baboon Show, Asta Kask) Debaser Strand Stockholm, 16 februari 2024.

En av människans bästa egenskaper är att den är solidarisk och ställer upp för en kompis i nöd. När det blev känt att Asta Kask grundare Micke Blomqvist blivit av med sin sjukpenning trots att han är dödssjuk i cancer såg Robban på Close Up till att ordna en stödspelning. För Micke är inte vem som helst utan han är en av svensk punks verkliga legender både i egenskap av Asta Kask men också för sin studio där många band spelat in sina skivor och demos. 

Biljetterna fanns i tre prisklasser beroende på hur mycket man ville stödja med. 2000, 1000 och 500 kr. Tvåtusenkronorsvarianten sålde slut först. Och Mickes Swish blev överbelastad på några timmar. Och så säger dom att folk inte ställer upp. 

På Debaser kryllar det av folk och det kryllar också av ansikten jag känner så väl igen. Förutom banden som spelar passerar Ulke, Mart, Johan Johansson, Tompa Eken, folk från Lastkaj 14, Inge från Gatuplan och många fler förbi. Asta Kask viktiga för dom också. Och Micke är deras vän. 

Först på scen är det återaktiverade Coca Carola. Jag tror aldrig att jag hört dem så här bra. Det är tungt, välspelat och väldigt, väldigt bra. Tyngdpunkten i låtvalet ligger på de senare skivorna med några hits från de tidiga. Man slås av hur välskrivet det är och hur bra texterna är. Publiken är med på noterna från start och när Curre Sandgren argt konstaterar att Försäkringskassan kan dra åt helvete efter att ha sagt hej till publiken är det ett segertåg för Åkersbergabandet från start till mål. 

Charta 77 börjar lite trevande innan det brakar lös med några av deras mer klassiska låtar. “Kungarna af stan” med båda delarna, “Tiga är guld”, “Herrarna i sandlådan”, “När världsamvetet tog semester”, “Ensam kvar” och “Lilla björn och lilla tiger” blandas snyggt med nyare låtar som “Gå framåt” med fler. Efter att ha turnerat land och rike runt under förra året är Charta 77 väloljat och det märks att de har roligt på scenen. 

Jag missade stora delar av The Baboon Show på grund av att jag faktiskt behövde hämta mig lite efter Coca och Charta. Man är ju ingen ungdom längre. Men det lilla jag ser vittnar om ett band som vet vad de gör. Total rockshow och publikkontakt trots ett gitarrhaveri mitt i. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Asta Kasks spelning på Debaser. Jag tror alla var lite osäkra på vad som skulle hända. Skulle Micke vara på scen? Med tanke på andra legendariska punkares närvaro skulle det bli gästspel? Båda sakerna visar sig vara sanna. Erik från Slaveriet spelar dock ena gitarren under spelningens första hälft som också föräras gästsångare i form av bland annat Ulke från Strebers (cirkeln sluten eftersom Micke var med i just Strebers en kort period) och Johan Johansson (Strindbergs, KSMB). 

Men det absolut största jublet uppstår när Micke själv kliver upp på scen när “Psykopaten” ska spelas. Han är sen kvar hela resten av spelningen och det är känslosamt och befriande. “Jag behövde det här” säger han själv mot slutet och det gjorde vi också. 

Själva spelningen är något av det mest magiska jag sett. Setlisten är bara hits, energin i bandet och publiken är maxad på gränsen till härdsmälta och det är så sjukt tajt att jag bara står och ler. Det är obegripligt bra i alla delar. Ett minne för livet.

Jag åker hem från spelningen med en varm känsla i kroppen trots regnet som vräker ner. Men det är en kluven känsla för det kändes som om detta var slutet på något. En vägs ände. Jag sitter på tunnelbanan en fredagskväll och vagnen är full med glada unga människor. Några är just fulla. Några är kära. Jag känner mig plötsligt gammal och trött. Jag har kanske bevittnat slutet på något för någon. Det kan ha varit Asta Kasks sista spelning. Slutet på ett livsverk som startade för fem decennier sedan. Människor som växt upp tillsammans i ett band där nu han som startade alltihop kanske inte finns om ett år. 

Jag går av och vandrar genom en halvtom T-central. Uteliggarna försöker få ta del av den sista värmen innan de blir utkörda av väktarna. Ensamma människor går kvällspromenader med sin hund. Allt inklusive samhället är blött, surt och kallt. Men någonstans i mitt inre ekar textrader jag hört under kvällen om att hålla ihop, att se varandra, att stå upp för en bättre värld och visa lite jävla kurage. Punk är solidaritet och punk är självförsvar. Och Asta Kask har varit och är ett av de bästa band vi någonsin haft turen att fått uppleva i vår livstid. Och för det är jag evig tacksam.

Så tack Micke och Asta Kask. Och tack Charta 77 och Coca Carola och punken i allmänhet för vad ni gett mig. Dom får inte mig heller. 

/Magnus Tannergren