Jag tror inte att man riktigt förstår hur viktiga Misery Loves Co var som band när det begav sig. De var tidiga med att anamma hela industrirockvågen på 90-talet i en svensk kontext och de turnérade världen under sina aktiva år på ett sätt som få andra gjorde. Och skannar man intervjuer med internationella band så dyker Misery Loves Co:s namn upp titt som tätt.
Tre plattor blev det under bandets första levnad och ytterligare en har släppts av bandet efter återaktiveringen 2016. Men för mig är och förblir “Your vision was never mine to share” höjdpunkten i bandets diskografi. Jag minns hur jag lyssnade intensivt på skivan i studentlägenheten i Linköping och hur jag ständigt smög in titelspåret på studentradions spellista på bästa sändningstid. Skivan hade någonting som inte de två tidigare hade. Kanske en mer dynamisk ljudbild och överlag mer välskrivet material. Och möjligen lät de mer som sig själva här och inte som ett band som influerats av NIN och Peace Love And Pitbulls. Mer egen själ med andra ord.
Öppningstrion är sjukt stark. Det mäktiga titelspåret inleder skivan som börjar lågmält men som långsamt hämtar upp allt mer energi och slutar i ett mäktigt anthem för uppror. Den oroväckande “No exit” som kryper in under huden på dig och så “On top of the world” som är en gripande ballad som håller ditt hjärta i ett järngrepp och klämmer åt. Därefter följer många höjdpunkter till som ni får upptäcka själva. Men några ord måste också sägas om finalspåret “When everything dies” som är klassisk Misery Loves Co med en mäktig gitarrvägg och mekaniskt trummande och Patrik Wirén som kanaliserar all ångest och mörk materia från Trent Reznor och Thåström i sin sång. Episkt.
Bandet turnerade i Europa på den här skivan innan det annonserades att verksamheten skulle upphöra. Kan kännas lite snopen med tanke på potentialen som uppenbarat sig i och med den här skivan. Som tur är så kom ju albumet “Zero” 2019 och knöt på något sätt ihop säcken för mig. En värdig uppföljare som tog allt det som var bra från de två första plattorna och som är en naturlig fortsättning på “Your vision was never mine to share” i mina öron. En skiva som jag ständigt återvänder till och ständigt inser dess tidlösa storhet.
/Magnus Tannergren