Allt sedan den svenska doom/sludgescenen tog fart på allvar runt 2013 och 2014 så har i mitt tycke endast ett fåtal av banden som kom fram då lyckats att hålla sig helt relevanta så här tre, fyra plattor in i sin karriär. Jag tänker på svenska band som Monolord, Vokonis, Kingnomad och några till. Och så Domkraft. Jag skulle faktiskt vilja påstå att Domkraft är det band som lyckats bäst med att väcka min nyfikenhet i allt större grad med varje släpp.
Trion har en bedrägligt enkel formel för sin musik som de till och med formulerat på en t-shirt. “Riff, hook, riff, repeat until numb”. Där har ni grundreceptet. Krydda det med en allt större dos psykedelia och du har en bra bild av hur Domkraft låter. Det är en blytung vägg som rusar mot dig (fast ganska långsamt då) och Martin Widholms gitarr levererar riff på riff som det ena efter det andra bygger berg av decibel. Det blir som en katedral av ljud med vackra sirliga melodier som slingrar sig som en orm i paradiset genom musiken med Anders Dahlgrens nästan jazziga trumspel som stabil grund. Lägg därtill Martin Wegelands desperata sång svävar nästan viktlös över musiken.
Det som har hänt på den tredje fullängdaren är egentligen bara att Domkraft förfinat det som de redan har gjort tidigare. Riffen är smartare och tyngre, det är mer melodier och nyanser och sången blir ibland lite mer återhållsam och känslomässigare. Det är en starkare progressiv känsla i musiken överlag vilket är ett lyckodrag. Hade Domkraft fortsatt med samma sak som på de två första plattorna så hade det här inte varit lika bra. Men nu visar stockholmarna att genren (vilken det nu är) har möjligheter bortom sabbathianskt dyrkande framför orangea förstärkare. Domkraft visar vägen framåt.