Jag ska erkänna att det var ett ganska blekt musikår i mina ögon. Jag saknade de där riktiga höjdpunkterna som verkligen grep tag i mig. Kanske är det därför som jag lät mig själv förloras i nostalgins tidsvirvlar.
För det som gjorde mig mest glad i år var gamla band som lät som de gjorde förr och nya band som gjorde ny musik som lät som om den var gammal. Nestor, Hellbutcher, Xion och Charta 77 är några sådana exempel. Jag blir extremt glad att lyssna på alla dessa skivor. De gör det bra och det låter inte trött på något sätt. Det är faktiskt tre riktigt bra skivor.
Nestor och Hellbutcher är bra av samma anledning. De gör det som de gör med en övertygelse och de gör det på allvar. Det är inte en tribute till 80-talet utan snarare hårdrock och metal som är gjort med samma passion som banden på 80-talet gjorde den. Det blir på allvar helt enkelt.
Xion spelar thrash metal som om det vore 1987 och med den äran. Jag får samma feeling av “Beetween shadows and gods” som jag fick av Testaments “The new order” för länge sedan. Ja det finns ett nostalgiskt mys i det men samtidigt handlar det om att älska en genre. I det här fallet thrash metal.
2024 var året då jag lyssnade mycket på alternativ rock. Även här är det några veteraner som sticker ut. Schellac, The Jesus Lizard, The Cure. Och ex-makarna Thurston Moore och Kim Gordon som var för sig levererade två fantastiska plattor som fortfarande bryter ny mark trots att de numera tillhör det gamla gardet inom alternativrocken. Här ska också svenska Ghlow nämnas vars skiva “Levitate” imponerade stort precis som bandet Girl Scout gjorde med ep:n “Headache” som ekade 90-tal så högt att det hördes ända till Seattle.
Fast om det är några skivor som på riktigt betytt något i år så är det två stycken. Dels är det Suicide Records initiativ i kampen mot självmord “In the loving memory of you” där en rad band ställer upp och levererar en tung platta på väldigt många sätt. Ändå finns hoppet där och den bevisar att musik kan göra skillnad då den betyder mycket för många.
Den andra skivan är Strevellna som släppte sin andra platta “Revoldom”. En skiva som fortsätter på förra årets debut och lyckas upprätthålla både mystiken och musiken. Med ett säreget uttryck i sina texter och med musik som hämtar kraften ur minnen från 80- och 90-talet har Magnus Larnhed från 59 Times The Pain skapat musik som både tröstar och peppar. Det är viktigt att minnas varför man gillar den musik man gör och Strevellna visar i alla fall mig var jag kommer ifrån. En välbehövlig påminnelse om musikkompassens kurs för en snart 53 år gammal musikrecensent.
Så där har ni ett försök till sammanfattning. Det kanske fanns fler höjdpunkter än jag mindes. Jag ser fram emot 2025 då jag redan nu vet att det släpps minst tre skivor i början av året som jag tror kommer att leva med länge och imponera på många. Plus en massa andra skivor som jag inte har en aning om än.
Musik är fantastiskt. Glöm aldrig det!
/Magnus Tannergren
Lyssna gärna på podcasten där Heavy Undergrounds recensenter tipsar om ännu mer musik från 2024
Kommentarer
Skicka en kommentar