Det har skrivits spaltmil om hur grunge kunde bli ett begrepp runt om i världen i början på 90-talet. Termen är naturligtvis väldigt trubbig för det som hände under den tidsperioden var knappast en sammanhållen genre utan snarare en konsekvens som började redan i mitten på 80-talet och kanske tidigare än så.
Alternativ rock är kanske ett mer lämpligt uttryck. Det känns i alla fall mer rimligt efter att man tagit del av den här boxen som består av fyra cd-skivor som kronologiskt beskriver hur den alternativa rocken utvecklades under en tioårsperiod. Låtmaterialet är kronologiskt och utvalt med fingertoppskänsla av ingen mindre än Mark Arm från Mudhoney. Ett band som är viktigare än vad många förstår när man pratar om alternativ rock i USA. Mark har även jobbat i många år på skivbolaget Sub Pop och har därmed en rätt stor kunskap om scenen i ett större perspektiv.
Man inser snart att det finns ett par band som är lite viktigare än de andra vad gäller explosionen i början av 90-talet. Innan dess fanns band som Green River, Mother Love Bone och Malfunkshun plus några till bar fröet till andra band som just Mudhoney, Mother Love Bone och i förlängningen Pearl Jam som vi alla vet blev gigantiska 1991. Att följa bandens släktträd är fascinerande och man inser snabbt att saker och ting inte har skett av en slump.
Men Mark Arm har höjt blicken en aning när han sammanställt den här boxen och tagit med andra band som är minst lika viktiga. Några namn känner ni igen som Pixes, Hüsker Dü, Dinosaur Jr, Meat Puppets och Skin Yard. Andra är kanske mer okända som Crunchbird, Eric’s Trip och Feed Time. Det låter ganska olika men ändå finns det en röd tråd genom musiken. Lite nuggetskänsla får man och kanske är det garagerocken som är fundamentet i alltihopa egentligen. Soundgarden är det enda av de stora banden som finns representerade här med tidigt material samtidigt som Nirvana och Alice In Chains saknas. Med det gör faktiskt ingenting. Det är ganska befriande om jag ska vara helt ärlig.
Det här är en fantastisk samling med musik som inte känns onödig på något sätt. Det är ett fint tidsdokument över tio år i vår musikhistoria som börjar djupt under jord under tiden som hårdrockens dinosaurier vandrar på jorden men som i början på 90-talet leder revolutionen på musikscenen utan att tappa sin identitet. Att samlingen slutar 1994 är helt rimligt för frågan är om inte 90-talet kulturellt når sin topp just där, för att sedan långsamt falna. Ja, det är en nostalgisk återblick men samtidigt helt nödvändig för att minnas vad rockmusik med själ och hjärta kan vara.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar