För det är liksom ingen lätt uppgift att följa upp en platta i den
kaliber som debutverket faktiskt är. Kollegan Svempa Alvevig skrev på sociala
medier ”En platta så bra att man har två ex i vinylhyllan” om Ett Dödens Maskineris
debut. Jag håller fullständigt med om det då det står två ex i min hylla också.
Dock så tar det inte ens 30 sekunder in i plattans första spår ”Vapen och ammunition”
för att man ska inse att att den oro man först hade var totalt ogrundad. Med sylvassa
texter om samhällets orättvisor och brunhögerns framfart i den Svenska politiken
sätter Ett Dödens Maskineri fingret på många problem i dagens samhälle. De står
dock alltid stolta på den lilla människans sida och viker inte en tum. Musiken som
ackompanjerar den underbara arga sången av Daniel Garpebring består precis som på
debuten av tre skopor crust och käng, fyra nävar trallpunk och några knivsuddar
metal.
Den slår stenhårt i mellangärdet samtidigt som melodierna smeker öronen. Det
är ljuv och arg musik som känns både i själen och sinnet. Allt detta fyller hela mig
med vilja att genast ställa mig på det lokala torget och skrika ut all min vrede över
tillståndet i Sverige. Med andra ord precis samma känslor som debutverket gav mig.
”Kulturkriget” är en naturlig utveckling från ”Det Svenska Hatet”.
Man har tagit allt
ett steg längre, förfinat detaljerna och här levererat en platta som i mitt tycke faktiskt
överträffar debuten, jo det är faktiskt sant, jag skojar inte. Hantverket och
låtsnickrandet har här tagit ett kliv framåt vilket gör att jag vill påstå att Ett Dödens
Maskineri idag är ett av Sveriges bästa band. För de har här med ”Kulturkriget” utan
tvekan levererat årets bästa platta.
Sanna mina ord.
/Anders Bergström