Jag åker motorvägen som så många gånger förr från Västerås till Stockholm för att gå på spelning. Det är en resa även om den inte är så lång så tar den mig från ett ställe till ett annat. Jag tänker på resor när jag tänker på Steve Von Till. Hans mest kända resa är naturligtvis den han gjort med Neurosis men som nu verkar vara över. Åtminstone på det sätt den varit. Och resan som soloartist har ju pågått sedan 1999 men som nu kommer att få en större plats i Steves artistliv misstänker jag. Nåväl. Väl framme vid hipstercentralen Hornstull väntar jag in kvällens sällskap som består i poddkompisen Svempa Alveving. Varma kramar och genuin glädje över att ses. Vi käkar en plankstek av rent nostalgiska skäl för att sedan dra oss ner till Hornstulls strand där Bar Brooklyn som bekant ligger.
Vi är nästan först in i lokalen. Men snart nog kommer fler och det visar sig att spelningen i det närmaste är slutsåld. Konsertarrangören Boris pustar ut. För några veckor sedan hade knappt hälften av biljetterna sålts. Vi snackar lite om publikens köpbeteende i relation till arrangörernas blodtryck. Misha ansluter. Även han poddkompis. Fler kramar och genuin glädje över att ses. Det tätnar i lokalen och diverse folk ur den stockholmska diasporan av musikälskare ansluter och minglar runt. Växlar ett par ord med Tomas från Breach och Norna, pratar förväntningar med Misha. Det sägs att folk grät av glädje efter gårdagens spelning i Linköping.
Prick kl 21.00 kliver Steve och hans band på scenen. Han hälsar alla välkomna, introducerar Dave French, Braden Diotte och PJ Van Assche på syntar och cello. Sen frågar han om vi är redo för en 90 minuter lång resa i ljud. Alla svarar ja. "See you on the other side" svara Steve. Sen försvinner verkligheten för en stund i mitt huvud.
Steve Von Tills solomaterial skiljer sig vid en första anblick radikalt från det han gjort i Neurosis. Där har kraften och den extrema utlevelsen alltid varit verktyget. I solomaterialet är det återhållsamheten och tålamodet som regerar. Men den musikaliska elden är nog den samma för lyssnar man ordentligt hör man vilken enorm kraft det finns under ytan i Steve Von Tills musik. Vid några tillfällen läcker den genom den finmaskiga ljudmattan men bara precis lagom mycket för att skapa friktion i musiken. Allting perfekt avvägt.
Vi får låtar från senaste plattan "No wilderness deep enough" blandat med material från övriga plattor. Gotisk americana blandas med ambient till ett långt ljudkollage. Och över det fantastisk lyrik som gräver sig in i människans själ och kopplar ihop den med naturen. Vid några tillfällen läser han ur sin diktsamling. "Magi" är ett slitet uttryck men ska jag använda det en gång med full giltighet så är det ikväll. Det är magiskt. Ibland låter Steve liksom orden vänta in musiken och tvärtom. Det är subtilt gjort men när man inser hur det där samspelet fungerar så öppnar det dörren till ett universum där vare sig musiken eller texten står för sig själva. De är ett.
Spelningen är plötsligt slut. 90 minuter har passerat. Det kändes som en evighet men också som ett ögonblick. Resan är slut. Vi är tillbaka på Bar Brooklyn. Jag tittar på Misha (som stått allra längst fram och på Svempa. Vi är rätt fåordiga om det vi upplevt. Men vi ler allihop. Jag måste ta mig hem. Det är sent. Jag lämnar med samma känsla som efter att ha sett Neurosis 2017. Jag kommer inte att kunna lyssna på musik på ett tag. Intrycken är för starka. Det är någonting Steve Von Till har hittat som finns i alla musik han skapar oavsett om det är extrem aggression eller långsam kontemplation.
När jag lämnar storstadens elektriska ljus på motorvägen på väg hem och det ersätts av en svart augustihimmel dyker en av Von Tills vackraste textrader upp om och om igen i mitt huvud.
"We have the sea
And we will always have the sky".
/Magnus Tannergren